Kameraloppis

Kameraloppis i lördags. Var där och bevakade. Mest för att spana in det senaste inom retrotrenden. Vad är det som gäller i år? Är det Leica? Voigtländer? Kanske något ryskt? 

Kom dit vid halv elva och då var det knökfullt. På förhand fruktade man att det skulle bli ett gubbdagis. Alternativt ett hipsterjippo. Och visst fanns sådana. Publiken var ändå trots allt ganska blandad. En hel del vanligt folk, faktiskt. 

Bloggen utdelar några eventpriser: 

Bästa kamera: Leningrad. Ryska mätsökarkameror har en oemotståndlig charm. Och det är den kyrilliska skriften som gör det. Mätsökarkameror är inte i första hand till för att fotografera med. De skall beundras, plockas fram och pillas med, lekas med fokusen lite grann. Och därför är det charmen det som avgör. 

Bästa kamera alla kategorier: Fuji 6 gånger 9 Professional. En stor kamera. Greppvänlig. Vederlägger effektivt myten och gnället om att dagens kameror är för stora, att det var bättre förr. Med kameror är det som med alla sköna ting: de skall vara greppvänliga. Förstår inte det moderna vurmandet för miniatyrer. Einstein lär ha sagt: Man skall göra det enkelt för sig - men inte enklare. På samma sätt gäller: Man skall göra det smått - men inte mindre. Vilket Fuji 6 gånger 9 Professional bevisar. 

Dagnys på Fotografiska

Populära fotofikat Dagnys gästspelade idag på Fotografiska. Ett stort sällskap fyllde två hela rundbord. Det var festligt, folkligt, fullsatt. 

De gamla mätsökarkamerorna är fotovärldens jänkebilar. De kommer fram vid big meets och blir föremål för uppmärksamheten. 

Lattemammorna hade intagit Rheborg. Snälla lattemammor! Ni har stället för er själva hela veckan. Ni måste låta vanligt folk få komma till på helgerna. 

Hötorgskonstnärinnan Jill Greenberg hade en fin utställning. Många gråtande barn, en del gråtande björnar. Dock inga dansande zigenerskor. 

//Slut. 

Fotomässan

Idag var det inget snack vad man skulle göra. Fotomässan! En av årets höjdpunkter. Mässan började redan igår fredag. Idag gavs tillfälle för den arbetande delen av befolkningen att besöka mässan. Några allmänna reflektioner: Det var tunt med utställare i år. Tidigare år har prylarna dominerat medan bilderna suttit lite grann på undantag och fått ta det utrymme som blir över. Inte så i år. Hallen kändes tom. Det var också tunnsått med föredrag. Tidigare år har amerikanska storstjärnor som Joe McNally kommit dit och hållit låda och agerat dragare. Inget sånt den här gången. I brist på utställare har istället fotoutbildningarna tagit plats. Det är i och för sig ingen dum idé. Fotomässan måste vara ett bra tillfälle för utbildningar att komma i kontakt med intressenter. Utvecklingen på mässan bort från prylar och mot tjänster tror jag avspeglar grundläggande ekonomiska mekanismer. Relativpriset mellan varor och tjänster förändras där varor blir allt billigare i förhållande till tjänster. En endags workshop kostar idag lika mycket som en bra kamera. 

En olycklig utveckling var också att kvalitén på friplåtareventen fortsätter att sjunka. För två år sedan hade man cat walks med modeller. Förra året hade detta ersatts med någon slags matfotografering (om än med stjärnkock). I år togs ytterligare ett steg nedåt när man kunde plåta ungdomar på hoppcyklar. Vad är egentligen poängen? Billig arbetskraft? Kombinerat med detta fanns events där man kunde lära sig använda sociala medier och plåta med Instagram. Hur roligt är det? Den billiga elektroniken tar alltmer över. Finns det några pengar i branschen? 

Men nog med gnäll: 

När man kommer in är allting sig likt. Till höger direkt när man kommer in står Nikon och säljer DSLR-kameror. Mina favoriter! 

Och den stora dragaren för året var den nya Df:an. Som väntat rådde gubbdagis när old timers skulle dit och klämma. 

Den andra stora dragaren var Sonys nya A7:a. Även här höll sig entusiasterna framme - som flugorna på en hästaskit! 

Krämarna var också på plats. Minerna antyder glada dagar. Det är väl uttänkt: Först kommer kameratillverkarna med sina montrar. Efter att man klämt och känt gör sig köpsuget påmint. Då står krämarna där i nästa led redo att leverera kameran ögonabums! 

Mycket foton i år: min känsla är att det är mer än tidigare år. Hade själv ett visst intresse i bilderna: hade skickat in en bild till den utställning över Sverige som ordnats genom Fotosidans förmedling. Spänt gick jag runt och spanade: fanns den med? Och visst, se där, längst ned! Där är den! 

Bilden heter "Vid älven" och återger en sommarkväll vid Pite älv. Piteå är en stad som lever på två näringar: pappersbruk och sommarturism. Vid älven möts de tu i skön symbios. Det man undrar över lite grann är dock bildens placering. Längst ned?  Måste väl ha blivit något fel i planeringen. 

Prylar, bilder, utställningar i all ära. Det roligaste är ändå att plåta besökare: 

Bingo är kungen. Alltid med snyggingar i entouraget. 

Slutligen några mässpriser: 

Bästa monter: Pentax. Tyckte det var snyggt med kameror på en svart vägg. Enkelt och verkningsfullt. 

Bästa pryl: Profoto. Deras paraplyer är riktigt imponerande. Dessa beauty dishes gör vem som helst skön. 

Bästa nykomling: Nikon Df. I ett fält med skral konkurrens kniper Df:an priset. Kamerans främsta egenskap är slutarljudet. Helt enkelt underbart. Tyst, dämpat, proffsigt. Överlägset det i Nikons proffskameror. Jag har en fundering att det mer dämpade ljudet i denna kamera kan bero på att den har plastlåda inuti. Det kan förklara varför även D600 och Canons kameror har ett tystare ljud, då dessa även har plastlåda (utom Canon 1XD som har metallåda - och som skräller). Det är i så fall värt det. Det är nästan så att man vill köpa kameran bara för slutarljudet. Kameran är dessutom väldigt skön i handen. För mig är det här mer eller mindre den perfekta storleken på en kamera. Möjligen en centimeter mindre i höjd och en halv centimeter mindre i tjocklek. En kamera bör sedan inte bli mindre. För det tredje är kameran snygg: det trekantiga prismahuset är ett uttryck för en tidlös design som glatt människoögat alltsedan de gamla grekernas dagar. Men där slutar tyvärr fördelarna. Nackdelarna med kameran är priset (dubbelt så dyr mot vad som är skäligt), DX-autofokusmodulen, och de opraktiska reglagen (främst låsen på knapparna gör kameran omständlig). 

Så varför vinner Df:an? I mina ögon är medtävlarna inte tillräckliga. Och det handlar för min del framför allt om sökaren. Jag har varit öppen till sinnet och klämt och känt på de spegellösa kameror som blivit haussade och som sägs innebära spegelreflexens död. Har till och med haft planer på att kanske införskaffa en Sony A7:a. Och visst. Man går och klämmer och känner på den. Otroligt smidig. Snygg. Bra pris. I stort allt man kan önska sig. Men sedan sätter man ögat till sökaren och då är det som att simma i ett badkar. Samma sak med Olympus nya flaggskepp. Otroligt smidig och behändig. Med objektivet 14-150 kan man göra vad som helst, ingen märker något, den perfekta street-kameran. Men sedan sätter man ögat mot sökaren och så är den dagen förstörd. Fujis X-Pro skall vi inte tala om. Man tittar genom sökaren och upptäcker att objektivet syns! Det är känslan att sitta i ett flygplan och titta ut genom fönstret och se vingen utanför. Mätsökarkameror är ett skämt. 

Selfien inne igen

Som många av kollegorna har konstaterat är selfien hopplöst ute. Selfietrenden bröt ut i samband med programmet Alla är fotografer förra onsdagen. Den varade fram till i tisdags. Och nu är den ute. Men vänta ett tag. Om selfien är ute betyder det att den är retro. Och om den är retro betyder det att den är inne! Snabba bud. Just nu upplever selfien faktiskt lite grann av en renässans. Vill själv här bidra till nytrenden: 

Det här är en så kallad walkie. En nackdel med selfies är att man nästan alltid får problem med att dölja kameran. Vidare är det svårt att få till ett naturligt uttryck: man spänner sig ofta inför den laddade situation som det innebär att fotografera sig själv. Komplikationerna kan lösas genom att fånga sig själv i flykten. Konceptuellt ligger walkien nära Rehborgs dressie från första programmet. 

Vad ska man för övrigt tycka om programmet? Efter första avsnittet sågades det med fotknölarna. Efter andra verkar omdömet plötsligt vara att programmet är bra! Varför så ostadiga, vänner? Två kändisar som gör program om sig själva. Me, me, me! Som tv är det dåligt. Men som selfie är det bra. 

Prinsessbröllop

Igår var det bröllop i stan, om någon missade det. Prinsessan Madeleine gifte sig med sin Chris. Till och Från fanns på plats och bevakade. Det var dock inte givet att jag skulle ut och plåta. Anledningen är att jag har haft mina tvivel om Chris. Tycker inte att han har levererat. Det blir lätt så när man jämför med Daniel. Med Daniel fick vi för första gången på tusen år tillbaks frejblodet i det svenska kungahuset. Daniel är den som har hållit det bästa tal som någonsin har hållits på svensk jord. Med Chris har det varit oklart på vilket sätt han skulle kunna bidra till nationens välstånd. Han har haft sina hedgefonder men det verkar inte som han har velat slanta. Dessutom har jag varit lite sur på att inte ha blivit inbjuden till bröllopet. Tycker att jag har gjort en hel del för fosterlandet. Det kändes därför inte riktigt rätt att behöva stå och plåta bredvid, samtidigt som mindre meriterade har blivit bjudna.

Kring tvåtiden gick jag ändå ut på stan. Knökfullt med folk i Gamla Stan. Då tänkte jag: ska man stå här och stångas? Är det inte nog med kungafjäsk? Ska man stå här i flera timmar och trängas och vänta bara för att få se en skymt av överklassen? Jag kände för att gå hem. Men då tog paparazzon i mig över. Du kommer att ångra dig, tänkte jag. Vad kommer du annars att göra idag? Det handlar om ett tillfälle som inte kommer att upprepa sig. Svälj stoltheten, gå ut och stångas och se till att komma hem med bilder! 

Jag bestämde mig för att söka min lycka på Riddarholmen. Från terassen mot Riddarfjärden skulle båtar avgå med gäster för färd mot Drottningholm. Här borde det finnas bra chans till bilder.  Speciellt som de allra flesta människor stod och trängdes vid Slottet. Det visade sig dock att nästan allt utrymme var avspärrat. Vid kiosken fanns en liten plats för folk, men den var redan fylld. Här kommer man att stå som en sardin, tänkte jag. Nej, det går inte. Måste hitta något annat. 

Jag gick över till andra sidan, vid Evert Taube-statyn. Mer plats här. Längs kajen låg tre båtar. Mellan dem den gröna mattan. Här kommer högdjuren att vandra. Vilka bilder! Allt hängde emellertid på vilken av båtarna som de kungliga skulle gå ombord på. Det var trots allt dem man främst ville plåta. Längst bort den största båten, Stockholm. Närmare låg två mindre ångbåtar. Hade en stark känsla att Stockholm var huvudbåten. Det innebär att det kommer att vara avstånd till det verkliga högviltet, även om man kommer nära det mindre viltet. Detta kommer emellertid främst bestå av Chris hedgefondspolare, och hur roligt är det? Att dessutom stå här i flera timmar och vänta. Kände att jag behövde hitta någonting bättre. I fjärran ser jag Söders höjder, Ivar Lo:s park. Då slår det mig: tänk militärt! Sök kommandohöjderna! 

Jag går tillbaka mot Birger Jarls torg och sedan upp mellan domstolspalatsen som ligger där. Plötsligt öppnar sig en liten öppen plats med utsikt över kajen. Kommandohöjderna! Jag har funnit dem! Med fri sikt åt alla håll: här kan man plåta högvilt, småvilt, allt som rör sig! Ett tiotal personer har varit smarta och hittat hit före mig. De sitter och picknickar i solen. Det är två timmar kvar. Men det är en härlig sommardag i strålande solsken och milsvida utsikt över fjärden. Jag sätter på mig solglasögonen, slår mig ned bland landsmännen, vi samtalar och bidar vår tid. 

Kollega på radio: - Klart? De är på väg? Om en minut! 

Och nu kommer de! Högvilt av alla de slag marscherar upp på den gröna mattan i rad efter rad. En fantastisk syn. Man står där med kameran och smattrar loss. Det är nästan lite komiskt. Som att befinna sig på Gröna Lund. 

Fördelen med att behärska kommandohöjderna är att man har fri sikt - rätt ner i dekolletaget. 

Plötsligt: en hägring. I den här stunden ångrar jag inte en sekund att jag stannade och väntade. 

Påfallande många av gästerna var gravida. Fertiliteten bland överklassen är god. Den här klänningen är praktisk: den kan användas i alla tillstånd. 

I fören på båten Stockholm trängdes Maddes kompisar med gamla stötar som skänkt pengar till Silvias välgörenhetsfond. Stämningen på topp! 

Men nu börjar det dra ihop sig. Helikoptrar cirkulerar. Det är som en trumvirvel i skyn. Avklarade är nu barndomsvänner, uppkomlingar, stötar och avsatta furstar. Dags nu att ge plats för the real thing. Dags att ge plats för the royalty! 

Först the Nordics: Håkan och Mette-Marit, Ari Behn. Han har skaffat sig ring i örat och lagt på hullet lite. Prinsessan Mary skrider fram med värdiga steg. Lite Silvia över henne: mer royal än the royals. 

Här är prins Joakim med en stilig donna vid sin sida. Min absoluta favorit. Vilken stil, vilken grace! Joakim var tidigare gift med prinsessan Alexandra, som emellertid lämnade honom för en fotograf. Men nu verkar han ha skaffat sig en ny kvinna. Jag googlar för att se vem det kan vara. Marie Cavallier, en fransyska. Det förklarar elegansen. Man måste ge det till Joakim: den mannen kan fixa tjejer. 

Sedan kommer de: Viktoria och Daniel! Vilken klass! Inget land har något liknande. Alla de som kommit före känns som uppvärmning. Så värdigt och ändå så folkligt. Med Daniel och Viktoria sitter Kärleken på tronen! 

Kajen var fylld av statstjänstemän. En del var klädda i vitt: de spelade trumpet. En del var klädda i svart: de lyssnade på Spotify. 

Men nu börjar det bli riktigt allvar. Jag märker rörelse bland kollegorna. De ställer in siktena: nu smäller det...

...och här kommer de! Brudparet! 

- Tihi! 

- Tihi!!

En kyss!!!

En svalkande vind och en dröm i spets som seglar förbi i sommarkvällen. Säpoman svävar, drömmer..

På båten råder strikt hierarki. Högst upp på överdäck the royalty. Och här ser man vem det är som har klass. De som står och vinkar till publiken vem är det? Jo, prinsessorna Viktoria och Marie. Viktoria mer rekorderligt, Marie mer elegant. Vilken stil, vilken grace! (suck). 

Reinfeldt får också vara med. Han verkar lite bortkommen. Daniel försöker prata lite med honom. Det är mycket just nu: Husby, Filippa. Fredrik verkar faktiskt lite nere. Han  borde försöka stöta på någon av donnorna under kvällen: han är trots allt den ende med makt i sällskapet och makt är väldigt sexig. 

Det är över. Båten fjärmar sig alltmer. Ut över Riddarfjärden och mot Drottningholm. Bakefter svärmar sjösäpo och intresserad båtburen allmoge. 

Och på Riddarholmens kommandohöjder tar vi i Stockholms allmoge farväl. Nöjda med en strålande dag i solen med kunglig glans och fest, och med fina bilder att ta med och berätta för barnbarnen. Blott Sverige svenska bröllop har!