Äventyr i Venedig - Gondoljären

Gondoljären: den legendariska yrkesmannen som personifierar Venedig. London har sina cabbies. New York sina poliser. Men ingen stad har någon som gondoljären. 

Gondoljären måste kunna allt. Främst är han en skicklig båtförare. I smala kanaler måste han i hård trafik och med en arm rodda gondolen. Gondoljären är dessutom en skicklig turistguide som kan Venedig på sina fem fingrar. Det sägs att det tar fem år att bli gondoljär. Från far till son förs hantverket vidare i hägnet av urgamla skrån. 

Gondolen är kanalens Cadillac. Tänk er själva: att sakta glida runt i en Cadillac och få betalt! Och inte lite betalt. Det officiella priset är 80 euro för 40 minuter, men detta sägs vara minimitaxan. Inte undra på att gondoljären trivs med livet. 

Gondolieri. De äger stan.  

Tronarvinge!

Som svensk känner man att detta är en särskild dag. På morgonen meddelades att Viktoria just hade fött ett flickebarn. En tronarvinge! Det är något som händer en gång per generation. 

Hur många länder kan egentligen fira en sådan händelse? En fridens dag således. För landet: att tronföljden är säkrad. Vårt urgamla kungadöme kan nog leva vidare ett tag till. För Viktoria och Daniel: deras bröllop får en fortsättning i dur. 

Jag är en sån där person för vilken det inte ligger att skryta. Men jag kan nog säga att jag hade mina aningar. För några dagar sedan en kväll när jag gick hem från jobbet såg jag att det lyste i några fönster i västra vingen på slottet. - Är det månne Daniel som är uppe och filar på ett nytt kärlekstal? - tänkte jag. 

Idag fick jag höra nyheten först när jag var på jobbet. En kollega ringde och frågade om jag skulle ut och höra saluten vid lunchtid. Vi stämde träff på stan. 

Vid Strömmen hade det redan börjat samlas folk. Som tur var hade jag kameran med mig. Men om jag bara hade vetat! Då hade jag plockat med mig 70-200:an. Nu fick jag hålla till godo med en 85:a. 

Det fanns två möjligheter att bevista händelsen. Antingen kunde man se saluten ifrån Skeppsbron. Eller så kunde man inta ställningar på Blasieholmen vid Skeppsholmsbron. Jag och kollegan väljer det senare.  

Nu börjar det att smälla. Då sticker ankorna! He he. Inte andjakt den här gången. 

Fyrtiotvå skott i två saluter, tjugoen gånger två. Det är mäktigt. På andra sidan bron hänger krutröken tjock.  

Efter ett tag ansluter en kollega. Undertecknad har tagit ansvar och hållit ställningarna enbart med en 85:a. Så det känns skönt när kollegan dyker upp och löser av med tyngre grejer. 

En entusiast. Gillar den nya light-stilen. 

Det är slutskjutet. En behaglig och förnöjsam känsla sprider sig bland åskådarna. 

Jag och kollegan vandrar mot stan. Här är undertecknad vid Hamngatan. Obs, flaggorna på NK! Fint fångat. 

Jag återvände till jobbet. Men var festligheterna slut för det? Nehej. Några kollegor hade påpassligt gått och köpt en prinsesstårta! Så nu blev det till att fira med bullar och bak. 

Denna tårta kommer antagligen bli den nya storsäljaren. Man måste säga att bagarna och konditorerna har haft flyt. Askonsdagen infaller - och så kommer det här! Nu kan man sälja bakverk ända fram till påsk. 

Naturligt nog är det svårt att koncentrera sig en sådan här dag. Yran låg i luften och påverkade allt - chefer, medarbetare, ja, även attiraljer!

Det finns en gammal tradition att när det föds en tronarvinge har man rätt att gå hem. Även själva månen syntes idag smila över vårt sagoland! 

En dag att fira. När Viktoria föddes var man för ung. Och frågan är om man får uppleva någon mer gång. Så varför denna behagliga ande, varför skjuta salut, varför fira en tronarvinge med landsmän och landsmaninnor? Ytterst handlar det nog om kärlek: kärlek till fosterlandet, kärlek till vår historia, kärlek till vår urgamla nation. Leve Sverige! Skål!

Rotfyllningsyoga

I fredags var det en mindre lustfylld dag, som dock slutade i dur. Saken är den att för två veckor sedan åkte jag på en rotfyllning. Rotfyllningen har rykte på sig att vara det värsta man kan råka ut för. Och den är precis lika hemsk som sitt rykte. Rotfyllningen är en trestegsraket. Först kommer själva borrandet. Denna är emellertid inte särskilt problematisk. Man är bedövad så det känns ingenting. Sedan kommer emellertid det andra steget. Då skall man se till att få kanalerna inne i tanden rensade. Och detta skall helst göras utan bedövning. Detta så att tandläkaren kan veta när hon kommit ner i själva köttet. 

Så när man ligger där i stolen stirrandes i taket så är man först paralyserad. Sedan börjar man bli resignerad. Vad är det värsta som kan hända? Att man dör, och det är inte så farligt.. Sedan börjar man bli kreativ. Man börjar se det som en nyttig träning i mindfulness. Det finns inget att göra. Det bästa är bara att iaktta smärtan, notera den och bara låta den passera. Tillvaron är ytterst lidande..

Med rotfyllning är det som med löpträning eller med bastubad - man gör det för att det är så skönt när det är över. Efteråt gick jag hem i stockholmsnatten. Plåtade några bilder längs Strandvägen. Nästa fredag är det slutfyllningen. Men varför oroa sig? Bättre att vara närvarande i nuet..

Då jag kom hem från tandläkaren väntade emellertid ett trevligt besked. Mitt NPU-kort från Nikon hade trillat ned! Saken är den att jag för några veckor sedan köpte mig en D700. Och när jag registrerade innehavet tog det inte många minuter innan man fick en inbjudan att vara med i deras proffsklubb! Helt klart var de snabba att vilja ha en. Måste erkänna att undertecknad är väldigt mottaglig för den här typen av smicker.   
Nikon nirvana ...
Det är bara att inse att man är ett proffs ...
- Finns det några gluggar man skulle kunna köpa? 

Onsdagsmås

I dag tänkte jag att jag skulle plåta lite mås på väg till jobbet. Jag ser mig i grunden som en skrattmåsfotograf. Jag har visserligen en del andra strängar på min lyra - gillar bland annat att plåta turister. Men det är inom måsfotografin jag har min bas. Emellertid har denna på senare tid blivit lite eftersatt så jag tänkte ta igen det idag. På morgonen tog jag därför med mig 70-200:an och gav mig iväg.   

Klockan var redan ganska sent slagen. Inte mycket tid för plåtning.
 

Kyligt i luften. Termometern stod på minus fem. 
 

Vid af Chapman låg några trutar och guppade. Det var emellertid inte det jag var ute efter. Var fanns måsarna?
 

Vid Strömmen stötte jag så på några. De hade hittat några isflak som de nyttjade till max. Man måste beundra måsarna. De nöjer sig med väldigt lite. Ett isflak på strömmen är nog för att de skall känna sig nöjda. Gillar särskilt måsen som står på ett ben. Kanske inte världens bästa läge att ge sig på balanskonster. 
 

Då dök plötsligt ett gäng matare upp!
 

Slut. 

Julbord på Fjäderholmarna

Undertecknad sitter och är fortfarande stinn efter dagens begivenheter. Har nämligen fått vara med om att äta julbord på Fjäderholmarna. "Matskribenterna" är ett gäng unga matskribenter som idag tog sig an det berömda julbordet på Fjäderholmarnas krog. Undertecknad följde med som inbäddad reporter. Till och Från kan nu presentera exklusiva bilder från tillställningen. 

Vi hoppar rakt in i actionen. Fjäderholmarnas värdshus drivs av den berömde stjärnkocken Gert och har rykte på sig att ha ett av stans bästa julbord. Och här förstår man varför. Allting är skuret i små, små portioner. Det blir som en jättelik avsmakningsmeny. Man slipper allt gryllande och grötande som det ofta blir på vanliga julbord! Här är sillen och laxen upplagd i prydliga rader. 

Och här är det kallskurna. Läckerheter för såväl öga som gom! 

Stjärnkocken Gert förklarar sina recept för skribenten Jessica. Hon gillar det hon hör. 

Här är varmrätterna. Samma stil: små portioner så att man kan ta lite av varje. Och kockarna står och serverar direkt ur kastrull, med Gert i spetsen! 

Här är läckerheterna. I skålen renfilé. Men bredvid ligger den verkliga höjdpunkten på menyn: revbensspjällen! Marinerade och långgrillade enligt ett hemligt recept. Otroligt möra och smakrika. 

Nu börjar man bli stinn. Det hindrar dock inte gästerna från att ta för sig från godisbordet. Gert står och serverar glass med krusbärskräm. 

Till höger havtorn med smakrik kräm. På tallriken glass med krusbärskräm och skånsk äppelkaka plus annat smått och gott.  

Stämningen på topp! 

Hur var serveringen? Jo vars, inte alls oäven. Räcker dock inte till en stjärna i Guiden. 

Skribenterna vandrar mot båten med glada sinnen. Toppbetyg överlag.
Fredrik saknade dock gulaschen. 

Ännu är kvällen ung så skribenterna fortsätter på ett av stadens innehotell. Lounge, private rooms, sauna. Inga bilder därifrån.

Men julbordet på Fjäderholmarna är en riktig höjdare och rekommenderas varmt av Till och Fråns utsände. Ett av stans bättre julbord!