Till och Från
Äventyr i Rom: Statyerotik
Skulle vilja ta upp ett ämne som många tänker på men få talar om. Nämligen det här med statyerotiken. Länge har statykonsten varit ett område där det varit accepterat med nakenhet i det offentliga rummet. Det kanske är naturligt. Skulptur handlar om att framställa människokroppar och det gör sig oftast bättre att skulptera människokroppen naken än med kläder. Samtidigt passar skulptur som offentlig konst så då har även en viss nakenhet i det offentliga rummet kommit att accepteras. Men det har ändå alltid funnits gränser för hur nakenheten framställts. Sällan ser man nakenheten korsa gränsen och gå över i erotik, åtminstone i det offentliga rummet.
På Piazza della Repubblica står en statygrupp som emellertid korsar denna gräns. Statygruppen står i en fontän och föreställer fyra najader i kamp med olika sjöväsen. Ursprungligen stod här en fontän med fyra lejon. Fontänen hade kommissionerats av påven Pius den nionde. År 1901 flyttades emellertid lejonen för att ge plats för najaderna. Genast utbröt skandal. Och den som har sett najaderna förstår varför. Genom de hundra år som gått har statyerna blivit överväxta med alger och växter. Statyerna har flagnat och är i ganska risigt skick. Ingen har dock hittills vågat rengöra dem. Ingen vill nämligen vara föremål för synen där händer tvagar dessa kroppar:
Även som svensk från Sverige och Ingmar Bergmans landsman blir man smått chockad över framställningens uttrycklighet.
Verkets upphovsmän försvarade sig med att kritikerna hade låtit fantasin skena. Verket skulle tolkas symboliskt. En flicka som kramar en vattenorm skall ses som en bild av människans kamp mot elementen. Tro't om ni vill.
Det är långt från den lilla sjöjungfun. Det här är najader som gör män galna.
I bakgrunden kyrkan Santa Maria degli Angeli. Man kan lätt föreställa sig hur mässbesökare lämnar kyrkan, försonade med Gud i bikt och sakrament. Och genast skall ögat utsättas för frestande former. Skandal! Man undrar vad som egentligen låg bakom. Vid den här tiden rådde starka konflikter i Italien mellan kyrkan och de politiska krafter som kontrollerade staten. Var det hela en socialistisk/frimurarkonspiration för att j-las med påven?
Något hundratal meter bort från piazzan ligger en kyrka med fyra vattensprutande lejon. Det måste vara påvens gamla lejon! När man ser dem kan man i viss mån förstå bytet. De ger onekligen ett lite tamt och tråkigt intryck.
Här ser man det bättre. Jämför de menlösa lejonen med Moses fruktansvärda gestalt. Så påven kan faktiskt sägas ha fallit lite grann på eget grepp. Hade han kommissionerat lite mer blodfyllda lejon, uppresta och rytande - hade det här inte behövat hända.
//Fine
...vänta. En sista fundering. Ser inte de där lejonen lite bekanta ut? Jag har en bestämd känsla att jag har sett dem förr. - Är det inte lejonen som står vid Norrström!?
Visst är det det. Det är samma lejon! Hieroglyferna avslöjar dem. Det handlar förmodligen om några egyptiska lejon som har varit populära bland påvar och kungligheter vid förra sekelskiftet. Mindre så bland moderna stadsplanerare.
...förresten...det finns väl inga planerare från Staden bland läsarna? Nej, inga konstiga idéer nu...
Äventyr i Rom: I Toscas fotspår
De som följt bloggens resereportage vet att Till och Från brukar lägga in ett inslag med litterär turism. I Prag var temat Svejk. I Venedig var det Shakespeare. Den här gången tänkte jag göra ett inslag på temat operaturism. Italien är operans hemland och många fina operor utspelas här och då gäller det att passa på.
En av mina absoluta operafavoriter är Tosca. Operan är skriven av Puccini och utspelar sig i Rom. Operan är ett så kallat veristiskt drama. Det innebär att operan skall vara så realistisk som möjlig. Dekoren skall vara realistisk, dramat skall utspela sig i nutid. Verismen blev på modet i slutet av artonhundratalet då man börjat tröttna på alla fantasterier som utspelar sig i operor. Främmande miljöer, gudar och gudinnor. Nu skulle operan i stället göras naturalistisk med riktiga människor i verkliga miljöer.
Tosca utspelar sig i tre akter. Varje akt är förlagd till en speciell plats. Den första akten utspelar sig i kyrkan Sant' Andrea della Valle; andra akten utspelar sig i Palazzo Farnese; och tredje akten utspelar sig på Castel Sant' Angelo. Dessa tre ställen ligger på gångavstånd till varandra i centrala Rom. Det är med andra ord en perfekt opera att göra en vandring på!
Kungliga Operan har en mycket bra iscensättning av Tosca. Det är den bästa operan som jag sett på deras repertoar. Anledningen är att de har gjort en extremt veristisk uppsättning. Man har minutiöst återskapat de riktiga miljöerna i dekoren. Detta gör operan mycket njutbar. Det är ett välkommet avbrott till alla löjliga iscensättningar där man förlägger handlingen till nutid. Det värsta exemplet är Operans egen uppsättning av Ringen. Man har gjort den till pekoral: Siegfried utspelar sig i ett bolmande industrilandskap och Gudaskymning utspelar sig i en biosalong (illdådaren stavas Staffan Valdemar Holm). Man vet inte om det är komiskt eller tragiskt. Operans Ringen är den enda opera där man är beredd att betala premium för platser med skymd sikt. Annat är det med Tosca! Må spelet börja!
Akt 1
Handlingen utspelar sig i kyrkan Sant' Andrea della Valle i Rom år 1800. Cavaradossi är till yrket konstnär; han har i uppdrag att måla en madonna i kyrkan. Medan han målar talar han med en sakristan som gör i ordning kyrkan för mässan. Revolutionären Angelotti är på flykt och tar sin tillflykt till Angelotti-kapellet i kyrkan. Cavaradossi delar Angelottis politiska sympatier och lovar att hjälpa honom.
Jag ville söka spåra dessa element i kyrkan. Dels att hitta Angelotti-kapellet. Dels att hitta madonnan som Cavaradossi stod och målade. Sant' Andrea är en typisk romersk barockkyrka. Den är dedikerad till aposteln Andreas, Simon Petrus broder. Andreas kallas ibland den först kallade, då han var den lärjunge som Jesus kallade först. I fonden i koret ses Andreas uppspikad på ett kryssformat kors. Det är det speciella Andreas-korset. Det är därför som Skottlands flagga ser ut som den gör: deras skyddshelgon är nämligen Andreas (jämför Saint Andrew's).
Jag lyckas dock inte spåra något Angelotti-kapell i kyrkan. Här verkar dramaförfattaren ha tagit sig en del friheter och i viss mån naggat verismen i kanten. Men hur är det med madonnan? Jag går runt i kyrkan och tittar på målningar i olika kapell. Men det står snart klart vilket kapell som Cavaradossi har stått och målat i.
Kapellet ligger till vänster om huvudkoret. Två saker talar för att detta är platsen där Cavaradossi stod och målade. Dels ligger kapellet alldeles intill sakristian (dörren till höger i bild). Så det är naturligt att Cavaradossi härifrån står och pratar med sakristanen. Sedan äger detta kapell den enda verkliga madonnan målad i stort format. Målningen är verkligen praktfull. Så det här var inte svårt att lista ut.
Madonnan blir upphov till en förveckling när Tosca anländer till kyrkan. Tosca är operasångerska och Cavaradossis hjärtevän. Men när hon ser madonnan blir hon svartsjuk då hon inte tycker att bilden liknar henne. Hon misstänker därför att Cavaradossi har en hemlig älskarinna (operadiva, någon? Allt ljus på mig, liksom). Sedan dyker polischefen Scarpia upp. Han är där för att leta efter Angelotti. Han beslutar att även arrestera Cavaradossi. Formellt för att denne hyser omstörtande sympatier. Men i själva verket går han själv och lustar efter Tosca. Scarpia börjar smida planer på hur han skall få henne i sitt våld. Under tiden samlas folket i kyrkan för gudstjänst. De sjunger Te Deum medan Scarpia utbrister: "Tosca, du får mig att glömma Gud!". Det är en stor final. Magnifik, mäktig, och melodramatisk. Det är ilningar efter ryggraden och opera blir inte mycket bättre än så här:
Akt II
Andra akten utspelar sig i Palazzo Farnese. Ett av Roms mäktigaste renässanspalats. Det ligger bara någon minuts gångväg från kyrkan Sant' Andrea. På vägen passerar man det charmiga Campo de' Fiori, Blommornas torg. Här finns torgförsäljning och stället andas en pittoresk stämning av gamla Rom. Vilket betyder: turister! Nåväl, åter till Tosca.
Palazzo Farnese är polischefen Scarpias högkvarter. I en magnifik sal sitter han och gör planer för hur han skall få Tosca att ge sig till honom. Han har låtit arrestera Cavaradossi. I Kungliga Operans uppsättning sitter han fängslad i någon slags sousterrängkällare där Scarpia plågar honom. Var det möjligt att besöka palatset och se den magnifika salen, och dessutom besöka källaren? Med spänning begav jag mig mot palatset.
Här visade det sig emellertid vara totalstopp. Palatset utgör numera Frankrikes ambassad. Militärpolis stod och bevakade. Så det var kört. Försökte inte ens fråga om man fick komma in och ta sig en titt. Jag har lagt märke till att fransmännen gillar att lägga beslag på de bästa byggnaderna i Rom. Förutom Farnese har de även lagt beslag på Villa Medici som de gjort om till en fransk akademi. Resten av världen göre sig icke besvär. Även om Frankrike har varit republik i några hundra år så gillar ambassadörerna att bo ståndsmässigt. Eller så handlar det om att bo värdigt med tanke på la gloire de France.
Palatset är för övrigt intressant därför att drottning Christina bodde där under några år. Vackert Christina! Till höger på piazzan ligger också en kyrka dedikerad till den heliga Birgitta. I anslutning finns ett hus där Birgitta bodde i Rom. Enligt guiden ska norra längan av Stockholms slott också vara inspirerat av Palazzo Farnese, genom arkitekten Tessin som studerade i Rom. Så stället är litegrann av ett Little Sweden.
Som sagt, vad gäller den operarelaterade utforskningen trodde jag att jag här skulle kamma noll. Men när jag går runt byggnaden finner jag något intressant. En sousterrängkällare! Det måste ha varit här som Scarpia plågade Cavaradossi! Ett aber är dock att Scarpia i operan verkar ha direktkontakt med Cavaradossi. Svårt att se hur detta skall ske om Scarpia sitter i stora salen medan Cavaradossi sitter i källaren. Men okej, det är opera. Man kan helt enkelt inte begära att operan skall vara realistisk in i minsta detalj.
I andra akten har Scarpia kallat till sig Tosca. Han förklarar att Cavaradossi har gjort sig skyldig till medhjälp till flykt och landsförräderi. Han kommer att skjutas i gryningen. Scarpia är emellertid beredd att frige Cavaradossi om Tosca ger sig åt Scarpia. Tosca går ned på knä. Gråtande sjunger hon arian Vissi d'arte: Jag har levat för konsten, jag har levat för kärleken, aldrig har jag gjort en levande själ något ont...
I det här läget brukar många passa på att rensa tårkanalerna. Tosca går med på Scarpias förslag. Han skriver ett fribrev som han ger till Tosca och tror att han nu äntligen skall få famna henne. Men då sticker Tosca kniven i honom varvid hon utropar: - Il bacio di Tosca! Toscas kyss! Hon lägger ett krucifix på Scarpias döda kropp varpå hon lämnar palatset. Ridå. Det är magnifikt, melodramatiskt, och opera blir inte mycket bättre.
Paus
I pausen vill jag passa på att berätta en liten anekdot från Operan. Jag var och såg Tosca i en föreställning där Tosca sjöngs av en rumänsk sångerska. Hon var lysande, men ni vet hur det är med operadivor: de är känsliga varelser. När tredje akten skall börja kommer inspicienten ut på scenen. Han meddelar att man har ett problem. Tosca har fått problem med rösten. Så han ber om överseende medan de funderar på hur de ska lösa situationen. Sorl bland publiken. Spridda ljud från orkesterdiket. Efter ytterligare någon kvart kommer inspicienten ut igen. Han förklarar att det nog ska lösa sig; "Det är så att vi har två Tosca. En ordinarie Tosca och en i reserv. Den andra Toscan är på väg hit i ilfart. Så vi kommer att få en Tosca, men vi vet inte vem det blir". Sorl bland publiken. Ljud från orkesterdiket. Efter ytterligare en kvart kommer inspicienten ut igen. Han säger att de nu är redo för tredje akten. Föreställningen kan börja! Publiken sitter helspänd. Vilken Tosca blir det? Tosca kommer ut och...det är rumänskan! Hon har hastigt tillfrisknat! Tredje akten sjöng hon enastående och några problem med halsen märktes inte av.
AKT 3
Tredje akten utspelar sig på Castel Sant'Angelos Terass:
Kastellet var ursrprungligen ett maosoleum åt kejsaren Hadrianus. Sedan medeltiden användes den som försvarsborg. Idag används borgen för att utöka stadens inkomster i form av turister. Kastellet har fått sitt namn ifrån en händelse på 600-talet när det rådde pest i Rom. Påven Gregorius den store bad då till ärkeängeln Mikael om hjälp. Ärkeängeln sågs då uppe på kastellet sticka svärdet i sidan, varvid pesten var över.
Till operan. Cavaradossi sitter fängslad. Man har sagt honom att han har en timme att leva. Han ber då att få penna och papper. Han sitter och skriver ett avskedsbrev till Tosca. När han minns stunderna med henne grips han av starka känslor och brister ut i arian E lucevan le stelle, och stjärnorna lyste. Det här är arian som alla tenorer vill sjunga. Pavarotti, Domingo..
"...E non ho amato mai tanto la vita. Och aldrig har jag älskat livet mer än då." Näsduk, någon?
Tredje akten bygger på en förveckling med tragisk utgång. I akt två hade Tosca gjort upp med Scarpia att Cavaradossi skulle utsättas för en skenavrättning. Cavaradossi och Tosca skulle sedan kunna fly landet. Detta i utbyte mot att Tosca gav sig åt Scarpia för en natt. Scarpia har emellertid spelat dubbelt. Han har instruerat sina underhuggare att verkligen ladda gevären med skarp ammunition. Tosca tar farväl av Cavaradossi. Samtidigt viskar hon den hemliga planen till honom. Cavaradossi ställs mot muren och skjuts. Han faller ned som död varvid Tosca utropar: ”Ecco un’ artista! Se där en artist!” (vän av ordning: är inte detta lite farligt? Kan inte misstänksamheten väckas?) Men när vakterna försvunnit och hon går för att uppväcka Cavaradossi märker hon att han verkligen är död. Ve och förtvivlan! Tosca har inte längre någon anledning att leva. Hon kastar sig över stupet. Så slutar operan på det sätt som alla riktiga operor slutar: alla dör. Ridå.
Terassen är en verklig höjdare. Den bjuder på stadens kanske bästa utsikt. Många turister har upptäckt detta. I bilden syns den mur som Cavaradossi ställdes mot. Inte mycket att välja på. Därovan ärkeängeln Mikael som sticker svärdet åt sidan. Det enda som återstår att bestämma är vilken sida om muren som Tosca slängde sig ned ifrån. Det finns två alternativ: åt höger eller åt vänster. Problemet här är att man inte har någonting att gå på. Måste vi kasta krona och klave? Eller kan vi göra bättre? Min erfarenhet som analytiker och utredare är att man alltid måste kunna komma med en informerad gissning. På samma sätt som att domaren alltid måste döma eller läkaren alltid ställa diagnos. I sista hand får man lita till intuitionen. En hjälp kan vara att Tosca är operasångerska. Som operadiva är det troligt att Tosca vill utföra den sista sortin i stor stil. En dramatisk sorti med det mest spektakulära och ödesmättade sceneriet som fond. Det handlar därför om att bestämma vilken sida som erbjudet det bästa sceneriet. Valet här blir ganska lätt. Till höger breder staden ut sig i fjärran. Det är vackert men inte särskilt dramatiskt. Till vänster syns Peterskyrkans kupol. Och när man är där uppe på terassen förstår man genast intuitivt att det här är sidan:
Det är ingen slump att Operan i sin uppsättning har med Peterskupolen som fond. Alla konstnärsjälar tänker likadant. Med största sannolikhet är det därför här som Tosca gjorde sorti från konsten och ifrån livet.
Sammanfattningsvis en givande dag. Verismen lämpar sig verkligen för litterär turism. Dagens upptäckter? Cavaradossis madonna, Scarpias sousterrängkällare och platsen för Toscas grande sortie. Ett nätt litet dagsverke.
Äventyr i Rom: Katoliker
Rom är vallfartsort för världens alla katoliker. Det som är den katolska kyrkans främsta merit tycker jag är är dess genuina internationalism. Ordet katolsk betyder just allmännelig, öppen för alla. Denna anda genomsyrar den katolska kyrkan som ingen annan kyrka eller för den delen någon annan organisation. Det finns en miljard katoliker världen över och till påsk finns många av dem i Rom. Se här några av dem.
//Fine
Äventyr i Rom: På Petersplatsen
Meddelar några bilder från Petersplatsen. Det är ett ställe där det alltid finns folk. Väldigt tacksamt att plåta.
Det beryktade Schweizergardet. De behöver inga vapen. Inga vill bråka med de här killarna.
Under Långfredagen var det långa köer för att komma in till Peterskyrkan. Folk hade kommit från när och fjärran för att fira påsk med påven. Kön slingrade sig runt hela Petersplatsen. De som stod lång fram i kön rusade överlyckliga mot basilikan för att få bra platser.
Emellertid uppstod visst tummult när folk trängde på mot avspärrningarna. Jag hörde en polis yttra:
- Mamma Mia! E una violenza totale!
Berömd italiensk TV-man.
Kollega från la stampa, pressen.
//Fine
Äventyr i Rom: I Vatikanmuseet
Roms historia är antiken och kyrkan. Efter att gårdagen gått åt till att klara av antikens måsten var det dags att ta sig an kyrkans. Nämligen Vatikanmuseet. Vatikanmuseet räknas som ett av världens främsta. Michelangelo, Rafael, Botticelli, Perugino, Ghirlandaio - alla de stora finns representerade här. Det alla snackar om på förhand är Sixtinska kapellet. Det skall vara något alldeles i hästväg. Men även Rafaels stanzer har nämnts.
Min plan var att ge mig iväg tidigt på morgonen. Jag hade nämligen fått ett stalltips. Det blir snabbt så knökfullt att är man inte ute i tid blir det korvstoppning. Det gäller speciellt Sixtinska kapellet. Tipset var alltså ge sig i väg så man är vid museet en timme innan de öppnar klockan 9. Det gäller att vara först på låset. Sedan rusar man direkt till Sixtinska kapellet innan allt buset anländer. Då kan man få sådär en tio minuter för sig själv.
Jag kom emellertid inte iväg i den tid jag hade planerat. Klockan kvart över åtta lämnar jag hotellet. Klockan kvart i nio är jag vid Vatikanen...
Jag är för sent ute. Horderna ringlar sig redan längs muren upp mot biljettkassan. Planen hade gäckats! Jag såg framför mig två-tre timmars köande, vartefter man släpps in i museet. Sedan skall man trängas som en sardin med alla turisterna. Vad göra? Jag behöver en plan B!
Det dröjer dock inte länge förrän en scalper dyker upp. Han har bevittnat mitt prekära läge och vill nu hjälpa mig. "Excuse me sir, do you have a ticket? I have a ticket for you for a guided tour that starts right now, very good price! Private tour, fifty euro!"
Hm, privat tur, vad är det här? Och femtio euro! Vill han skinna mig? Men skalparen lägger ut texten: Utan guidad tur är det hopplöst att ta sig in. Om man köper biljetten själv kostar det 27 euro, plus Peterskyrkan blir det 41 euro. Samma pris tar han för en ordinarie guidad tur, som startar om en halvtimme. Den kostar också 41 euro. Samma pris! Det verkar dyrt, men vad ska man göra. Han står väl inte här och ljuger? Men vad f-n, tänker jag. Man lever bara en gång. "Okey", säger jag. " You want ordinary guided tour in half an hour?" "No. I want private tour. Now!"
Och det visar sig vara det bästa jag har gjort på resan. Skalparen tar mig till ett biljettkontor strax i närheten av museet. Jag betalar mina femtio euro. Jag ansluter mig till en grupp på tio-femton personer. De är just på väg att ge sig iväg till museet. Klockan nio står vi vid ingången. Vi åker gräddfil genom biljettkassan. Efter att ha passerat säkerhetskontrollen (tänk Kennedy airport efter 9/11!) åker vi upp i museet och ut i de Vatikanska trädgårdarna. Vi är inne! Jag känner mig stolt. Känner mig som en klippare. Ofta kan man i såna här lägen bli lite småsnål. Man kan få för sig att stå några timmar i kö bara för att spara några euro. Men inte. Den här gången lät jag minsann visheten bedra snålheten!
I Vatikanens magnifika trädgård finns ställningar med planscher på Sixtinska kapellet och Michelangelos målning Yttersta domen. Det är meningen att guiderna här ska lägga ut texten. Det går inte att göra i kapellet. Guiden är en italienare, Giuseppe, doktor i arkeologi. Han kan museet på sina fem fingrar. Han är en sån där som öser på ur sin lärdom och som man aldrig tröttnar att lyssna på. Han är också en entertainer, en man med commedia del arte i sitt blod.Det är edutainment på hög nivå.
Läsare som följt bloggen vet att jag brukar köra ett guide-special. Guider är så tacksamma att plåta. De är sittande ankor, de kan inte komma undan. De är samtidigt magnifika motiv: de gestikulerar och showar. Så det här blogginlägget är ett kombinerat guidespecial och museiinlägg.
Giuseppe förklarar ingående om skillnaden mellan klassiskt och modernt, om romerskt och grekiskt. Om att konstens uppgift är att förmedla skönhet, varför skådespelare inte kan vara bärare av denna, om romerska valv, om centralperspektiv, om Michelangelos förebilder, om renässanshumanismens ideal att brygga klassiskt och kristet, om påvarna della Roveres frikostighet. Allt detta samtidigt som han drar dåliga vitsar!
Kollegial stämning råder bland guiderna.
Så var det dags att ge sig in i själva museet. Och vad skådar ens norra öga? Turister! Hur har de hittat hit?
Inne i museet finns många fina statyer. Och det är nu som det är bra att han en toppguide som Giuseppe vid sin sida. Kristus ansikte i Yttersta domen - var har Michelangelo fått sin inspirationskälla? - Apollo från Belvedere! Och varifrån kommer inspirationen till alla vridande kroppar? Belvedere-torson! Dessutom magiska trick med gobelänger där Jesus ögon följer en när man går förbi dem, om skillnaden mellan grekisk och persisk Diana - och mycket mer! Det är roligt att gå på museum. På bilden grekisk diskuskastare a la Myron. Man vinner inga tävlingar med den tekniken, men snyggt är det. Smakfulla proportioner på musklerna, ej övertränad. Kastaren har dock tappat vital del.
Men nu börjar det dra ihop sig! Giuseppe tar farväl: han kan inte guida i Sixtinska kapellet. Men han ger oss ändå stalltipset att först ta vägen förbi Rafaels stanzer (rum). Dessa rum innehåller några av världens mest berömda målningar: Skolan i Athen samt Dispyten om det heliga sakramentet. Det var påven Julius II som kommissionerade dessa verk. Julius II hette egentligen Giuliano della Rovere. Om ni har sett TV-serien Borgias är han påven Alexander VI:s svurne fiende. Men i TV-serien är han något av en looser. Han är Vatikanens Cliff Barnes i kontrast till Alexander VI Borgias JR. Må så vara. Men efter Borgias död blev Giuliano påve och sedan tog han ut sin hämnd. Julius II hyste ett sådant hat till sin företrädare han inte ens kunde förmå sig att använda de rum som Borgia hade använt som ämbetsrum. Han lät därför skapa nya ämbetsrum och kommissionerade Rafael att pryda dem. Det är således della Roveres hat till Borgia som är anledning till att de Rafaelska rummen finns till! Här ser vi hur även de mest negativa känslor kan komma till nytta och bära frukt i Guds hand.
Det förnämsta rummet är La stanza della Segnatura. Det är här de världsberömda freskerna finns. Klassiskt och kristet, filosofi och teologi i harmoni. Skolan i Athen: Platon pekar uppåt: sök sanningen i de eviga idéernas värld! Nej, säger Aristoteles och pekar nedåt: sök sanningen på jorden: utforska tingen!
Dispyten över det heliga sakramentet. Se där! Kristus blir närvarande i det heliga sakramentet. Brödet är inte längre bröd utan Kristi kropp. Trons mysterium!
...divine...beauty!...
Jag stod länge, länge i detta rum. Helt otroligt att man får komma så nära. Och att man får plåta! Efter denna skönhetsupplevelse frågar man sig om det kan bli mycket bättre. Hur är det med Sixtinska kapellet? Är det lika bra som alla säger? Det var dags att kliva in i himmelriket.
Och så var det. Himmelriket! Ett bedövande intryck. Väggarna smyckade med det bästa som människosläktet har att erbjuda i konstväg. Det börjar rycka i tårkanalerna. I bakgrunden hörs stilla polyfoni. Historisk mark. Här var det påveval bara för några veckor sedan. Var tänder man röken? Människor från hela världen stirrar förundrat på allt det sköna som finns på väggar och i tak. Ett tilltagande sorl som avbryts av vakternas förmaningar. - Silenzio per favore! Det råder fotoförbud. Till skillnad från andra rum är det inte tanter som övervakar. Det är stora starka solbrända italienare med breda käkar. Det måste vara Vatikanstatens säkerhetstrupper. Alla vill plåta men ingen vågar utmana ödet. Inte heller jag.
...men vänta. vad är det här? När jag kom hem visade sig att det ändå fanns en bild på minneskortet. Jag måste ha kommit åt avtryckaren när jag satte mig ned och rättade till utrustningen. Så kan det gå! Observera att detta strikt talat inte är ett fotografi. Det är mer ett didaktiskt exempel på hur det kan bli när man oförhappandes råkar komma åt avtryckaren. Ifall någon skulle få för sig att vilja meddela Schweizergardet.
Sixtinska kapellet är förresten byggt av påven Sixtus IV som var en av påven Julius II:s släktingar på påvetronen. Della Rovere igen! När Julius hade satt Michelangelo att jobba på Yttersta domen i Sixtinska kapellet hade han samtidigt kommissionerat Rafael att arbeta i stanzerna i en annan del av palatset. Det är såhär man ska jobba. Kraftsamla, ta in de bästa, skapa odödliga verk. Och vilken långsiktig investering det har blivit för Vatikanen! Vatikanmuséerna räknar in, hör och häpna, fem miljoner besökare per år. De stora dragarna är Sixtinska kapellet och Rafaels stanzer. Om vi gör kalkylen trettio euro gånger fem miljoner ger det hundrafemtio miljoner euro, eller strax under en och en halv miljard kronor per år i biljettintäkter! Julius II måste vara en av kyrkans genom tiderna matnyttigaste påvar.
Det här pekar också på någonting mer. Den nuvarande påven emeritus Benedikt XVI sade en gång att kyrkans yttersta försvar är konsten och helgonen. Allt annat, såsom makt och dogmer, saknar relevans för dagens människor. Men konsten är verkligen ett hemligt vapen för kyrkan. Katolska kyrkans öppna, världsomspännade inställning gör att den konst man förvaltar är alla katolikers gemensamma arvedel. "Bli katolik och denna skönhet blir också din arvedel." Förutom konsten är också musiken ett hemligt vapen. Mozarts requiem har säkert fått många själar att bli katoliker.
Apropå Mozart finns det en koppling mellan honom och Sixtinska kapellet. Allegris Miserere räknas av många som ett av musikens vackraste stycken. Stycket skrevs för påven Urban VIII på 1630-talet och fick bara sjungas i Sixtinska kapellet under påsken. Så förhöll det sig i 140 år. Men sedan gjorde påven ett misstag. Han bjöd in den fjortonårige Mozart till kapellet. Som det geni han var memorerade Mozart stycket. När han kom hem nedtecknade han det och på så vis känner världen nu till detta mästerverk. Så håll till godo:
...divine...music!...
Romae,
//Per