Nikon Z

Augusti 23, klockan sex på morgonen. Då smällde det. Händelsen som hela fotovärlden har väntat på. Under en månads tid har nätet varit fullt av teasers, läckor, spekulationer, rykten. Nätets fora har gått varma. Direkt från Tokyo sänds den nu, världshändelsen. Nikon kommer med sin Z! Den nya spegellösa fullformataren. Nikon kommer med en ny fattning. Ett nytt mount. Det händer bara en gång vart femtionde år. Det är stort. Krämarna i Sverige hakar på: Kameradoktorn meddelar att man sänder från klockan sex på morgonen! Många entusiaster gav sig upp i ottan för att vara med om världshändelsen. Till och Från var där och bevakade. 

När Till och Från kommer in är det redan folk på plats. Medelåldern är hög, könsfördelningen skev. Bengt Lundberg från Nikon är där och visar upp de nya dyrgriparna. Det den mannen inte vet om Nikon - det är inte värt att veta. 

Se, där är den! Är det sjuan, med den nya kitzoomen? Ja visst är det det! 

Och se där: den nya 35:an! Men är den inte väl stor? I bakgrunden en D850. Okej, vinkeln gör sitt. Men ändå: ska den verkligen vara så här stor? 

Entusiasterna hade kommit dit för att klämma. Så man fick vara snabb att hugga kameran när den blev ledig. Annars ryckte någon annan den. 

Det är julafton. Gratis kläm och känn redan innan morgonkaffet.

En entusiast visar upp fin sökarteknik. Zätan med den nya 35:an. 

Så hur var kameran? Ja, vad ska man säga. Det positiva först och det stavas ergonomi. Kameran är perfekt i storlek. Alla knapparna sitter på rätt plats. Den osar kvalitet. Så det är en kamera som är svår att stå emot när man klämt och känt på den lite grann. Sedan har vi fördelen med det spegellösa. Den sömlösa integreringen av sökaren och lajven. Den sömlösheten ger ett modernt aktivt fotograferande där kameran kan användas i fler vinklar än vad som är vanligt med spegelkameran. Den nya kitzoomen var också en trevlig sak: liten och nätt, den passar storleken på kameran. 

Men sen kommer vi till abren. Och det stavas framförallt storleken på 35:an. En av poängerna med en så nätt kamera är ju storleken. Zätan har chansen att bli alla streetkamerors moder. Gorillakamerorna känns passé bredvid det nya. Men då vill man helst se ett diskret objektiv som passar till kameran. 35:an var lika stor som kitzoomen. Man får intrycket att Nikon har varit lata: man har tagit objektivet 35/1.8G och förlängt det så att det passar till det nya registeravståndet. D v s med tre centimeter (sic!). När man helst hade velat se ett objektiv som i format mer liknar den gamla 35/2D, till ett så litet hus. Det här gör att man kanske inte kan fota frimodigt på stan såsom gatufotografin kräver. 

Sedan har kameran bara ett kort. Och det är väl ingen katastrof - om det hade gått att spara raw och jpegs i skilda mappar. Annars kommer det göra arbetsflödet bökigt. Jag köpte för ett tag sen en D7500:a och jag har slutat plåta rått bara för att arbetsflödet blivit för bökigt. (Det här är något som jag inte förstår. Man lägger ned våldsamma resurser på att utveckla nya kameror. Men man tänker inte på att ordna de här enkla sakerna som betyder mycket för plåtarglädjen). 

Sedan har vi frågan om spegellöst verkligen är framtiden. Jag hade tidigare en Fuji X-T1:a. En fin kamera på alla sätt och vis. Men jag sålde den och köpte en D7500:a i stället. Spegellöst upplevs efter ett tag som billig elektronik. Frågan är om något i längden slår den optiska sökaren? Zätans elektroniska sökare har föregåtts av ett rykte. Men till syvende og sidst ger även den en känsla av att man tittar på världen genom en tv. Det verkar vara ofrånkomligt. Kommer man även att tröttna på Zätan efter ett tag? Kommer längtan efter den optiska sökaren så småningom att ta överhanden? Är D7500:an i stället framtiden? Gör sökaren lite större, som den i D500:an, återställ det som togs bort, och se till att fixa en riktig autofokus för lajven som är modern (men med de nya af-p motorerna är även lajven numera hyfsat snabb). 

Jag vill dock inte döma ut Zätan. Som sagt, formfaktorn är formidabel, och med rätt (mindre) optik kan den vara vinnaren i framtiden. 

Fotomässan 2018

Bevistade Fotomässan idag. Det var första gången på ett tag, så det var spännande att åka ut till Älvsjö. Meddelar några intryck. 

När man kommer in i hallen är det sig likt: the guns of Navarone. Att stå och smattra med en D5:a och Nikons teleobjektiv brukar vara värt biljetten. Men var är Canon? Saknaden av Canon är stor. 

Det blir gärna att man hänger bland de sina, bland Nikons montrar. Det är en fråga om identitet. Look! För övrigt märker man hur de övriga fabrikanterna har tuffat till sig när Canon är borta. Det är ett tomrum som måste fyllas. Sony är stöddiga, men även Fujifilm verkar mer kaxiga än tidigare. Man har mellanformataren, man har den nya H-1:an. Man känner att man spelar med the big boys. 

Krämarna var naturligtvis där. Kameradoktorn slöt upp med fullt manskap. 

Annars får man erkänna att man själv är ganska förutsägbar i sitt besökande. Det blir gärna att man hänger runt catwalken, för chans att tjuvplåta modeller. 

Nytt för i år är att man även hade manliga modeller. Man märker hur samhällsutvecklingen tränger sig på även i fotografins värld. Matriarkatet tar över mer och mer. Fotograferna är kvinnor medan vi män alltmer förvandlas till kuttersmycken. 

Fotomässan samarrangerade i år med Vildmarksmässan och Båtmässan. Hur såg det ut bland dessa? Jo vars. På båtmässan dominerade de stora utombordsmotorerna. Det är verkligen imponerande pjäser. 240 hästkrafter på en gummibåt. Behövs verkligen all denna kraft? Båtarna kostar dessutom runt en miljon. Lika mycket som en Tesla. Vem köper en utombordare hellre än en Tesla? Alla som köper dessa vidunder måste redan äga ett exemplar av den kaliforniska elbilen. 

Vildmarksmässan var för mig en besvikelse. Hade väntat mig mer. Trevligt dock att Hemvärnet var där. Och det är helt rätt. Om man ändå ska ut och campa och leva vildmarksliv, varför då inte samtidigt göra lite nytta för landet? Dessutom får man betalt. Tänk bara på maten, de frystorkade påsarna kostar skjortan. I Hemvärnet får man de senaste Nato-påsarna alldeles gratis. 

Fotomaran var där. Man ville naturligtvis värva folk till årets mara. Hade på förhand bestämt mig för att inte göra av med några stålar på mässan. Men Emil och hans kumpaner lyckades lugga mig på en slant. Man frågar mig om jag vill vara med, men jag svarar att jag var med för två år sen. Försöker komma undan, säger att det var för jobbigt med tjugofyra timmar - men om det hade varit en halvmara hade jag gärna varit med. Man kontrar och säger att i år finns möjlighet till en halvmara - man slutar efter halva om man vill. Sedan kommer klinchen: dessutom får du lågt startnummer: numret ligger just nu på trettio. Det avgör saken. På maror gäller att ju lägre startnummer desto högre status. Så det blev att jag anmälde mig till årets mara. 

Som vanligt delar bloggen ut några destinationspriser: 

Bästa produktinnovation: Gitzos fyrametersstativ. 
Stativtillverkarna är pressade. Moderna sensorer och bildstabilisering gör stativen alltmer överflödiga. Drönarna blir alltmer populära även bland vanliga fotografer. Vad gör då Gitzo? Kastar man in handduken? Nej, man dubblar insatserna, lanserar ett fyrametersstativ! Tänk att gå omkring med detta stativ på stan, montera upp fyra meter. Det här är fotografi!  

Flitigaste föreläsare: Therese Asplund. 
Therese fanns överallt. Man går förbi Moderskeppet. Therese är där och håller en föreläsning. Man strosar vidare. Hamnar hos Nikon. Jaha, då är Therese där och föreläser. Man vandrar vidare. Passerar Aifo. Therese har dock hunnit före, är där och föreläser. Therese är något av fotografins Lucky Luke: drar snabbare än sin egen skugga. 

Best-in-show: Fotosafari med Bingo Rimér. 
Bingo höll fotosafari för en entusiastisk skara. Det finns ingen konkurrens. Bingo är världsklass.   

Bingos filosofi är att göra det enkelt. Det gäller att ställa in tekniken så att man kan få bort den och i stället ägna sig åt att skapa. Och skapandet kan ske med små medel. Byt en bakgrund här, gör en enkel gimmick där. Bingo är magisk, det verkar så enkelt. 

Bingo förklarar: Look! Så här ska man göra. Under föreläsningen sker en viss produktplacering. 

Efter safarit tittade vi på bilderna tillsammans. Som en stor familj. Och crescendot blev det stora familjeporträttet. Här är vi, Bingo Rimérs Fotosafari, Class of '18: 

Så detta är den tillställning som bloggen rekommenderar för de som besöker mässan under helgen. Väl mött! 

Kameraloppis

Kameraloppis i lördags. Var där och bevakade. Mest för att spana in det senaste inom retrotrenden. Vad är det som gäller i år? Är det Leica? Voigtländer? Kanske något ryskt? 

Kom dit vid halv elva och då var det knökfullt. På förhand fruktade man att det skulle bli ett gubbdagis. Alternativt ett hipsterjippo. Och visst fanns sådana. Publiken var ändå trots allt ganska blandad. En hel del vanligt folk, faktiskt. 

Bloggen utdelar några eventpriser: 

Bästa kamera: Leningrad. Ryska mätsökarkameror har en oemotståndlig charm. Och det är den kyrilliska skriften som gör det. Mätsökarkameror är inte i första hand till för att fotografera med. De skall beundras, plockas fram och pillas med, lekas med fokusen lite grann. Och därför är det charmen det som avgör. 

Bästa kamera alla kategorier: Fuji 6 gånger 9 Professional. En stor kamera. Greppvänlig. Vederlägger effektivt myten och gnället om att dagens kameror är för stora, att det var bättre förr. Med kameror är det som med alla sköna ting: de skall vara greppvänliga. Förstår inte det moderna vurmandet för miniatyrer. Einstein lär ha sagt: Man skall göra det enkelt för sig - men inte enklare. På samma sätt gäller: Man skall göra det smått - men inte mindre. Vilket Fuji 6 gånger 9 Professional bevisar. 

Fotomässan

Idag var det inget snack vad man skulle göra. Fotomässan! En av årets höjdpunkter. Mässan började redan igår fredag. Idag gavs tillfälle för den arbetande delen av befolkningen att besöka mässan. Några allmänna reflektioner: Det var tunt med utställare i år. Tidigare år har prylarna dominerat medan bilderna suttit lite grann på undantag och fått ta det utrymme som blir över. Inte så i år. Hallen kändes tom. Det var också tunnsått med föredrag. Tidigare år har amerikanska storstjärnor som Joe McNally kommit dit och hållit låda och agerat dragare. Inget sånt den här gången. I brist på utställare har istället fotoutbildningarna tagit plats. Det är i och för sig ingen dum idé. Fotomässan måste vara ett bra tillfälle för utbildningar att komma i kontakt med intressenter. Utvecklingen på mässan bort från prylar och mot tjänster tror jag avspeglar grundläggande ekonomiska mekanismer. Relativpriset mellan varor och tjänster förändras där varor blir allt billigare i förhållande till tjänster. En endags workshop kostar idag lika mycket som en bra kamera. 

En olycklig utveckling var också att kvalitén på friplåtareventen fortsätter att sjunka. För två år sedan hade man cat walks med modeller. Förra året hade detta ersatts med någon slags matfotografering (om än med stjärnkock). I år togs ytterligare ett steg nedåt när man kunde plåta ungdomar på hoppcyklar. Vad är egentligen poängen? Billig arbetskraft? Kombinerat med detta fanns events där man kunde lära sig använda sociala medier och plåta med Instagram. Hur roligt är det? Den billiga elektroniken tar alltmer över. Finns det några pengar i branschen? 

Men nog med gnäll: 

När man kommer in är allting sig likt. Till höger direkt när man kommer in står Nikon och säljer DSLR-kameror. Mina favoriter! 

Och den stora dragaren för året var den nya Df:an. Som väntat rådde gubbdagis när old timers skulle dit och klämma. 

Den andra stora dragaren var Sonys nya A7:a. Även här höll sig entusiasterna framme - som flugorna på en hästaskit! 

Krämarna var också på plats. Minerna antyder glada dagar. Det är väl uttänkt: Först kommer kameratillverkarna med sina montrar. Efter att man klämt och känt gör sig köpsuget påmint. Då står krämarna där i nästa led redo att leverera kameran ögonabums! 

Mycket foton i år: min känsla är att det är mer än tidigare år. Hade själv ett visst intresse i bilderna: hade skickat in en bild till den utställning över Sverige som ordnats genom Fotosidans förmedling. Spänt gick jag runt och spanade: fanns den med? Och visst, se där, längst ned! Där är den! 

Bilden heter "Vid älven" och återger en sommarkväll vid Pite älv. Piteå är en stad som lever på två näringar: pappersbruk och sommarturism. Vid älven möts de tu i skön symbios. Det man undrar över lite grann är dock bildens placering. Längst ned?  Måste väl ha blivit något fel i planeringen. 

Prylar, bilder, utställningar i all ära. Det roligaste är ändå att plåta besökare: 

Bingo är kungen. Alltid med snyggingar i entouraget. 

Slutligen några mässpriser: 

Bästa monter: Pentax. Tyckte det var snyggt med kameror på en svart vägg. Enkelt och verkningsfullt. 

Bästa pryl: Profoto. Deras paraplyer är riktigt imponerande. Dessa beauty dishes gör vem som helst skön. 

Bästa nykomling: Nikon Df. I ett fält med skral konkurrens kniper Df:an priset. Kamerans främsta egenskap är slutarljudet. Helt enkelt underbart. Tyst, dämpat, proffsigt. Överlägset det i Nikons proffskameror. Jag har en fundering att det mer dämpade ljudet i denna kamera kan bero på att den har plastlåda inuti. Det kan förklara varför även D600 och Canons kameror har ett tystare ljud, då dessa även har plastlåda (utom Canon 1XD som har metallåda - och som skräller). Det är i så fall värt det. Det är nästan så att man vill köpa kameran bara för slutarljudet. Kameran är dessutom väldigt skön i handen. För mig är det här mer eller mindre den perfekta storleken på en kamera. Möjligen en centimeter mindre i höjd och en halv centimeter mindre i tjocklek. En kamera bör sedan inte bli mindre. För det tredje är kameran snygg: det trekantiga prismahuset är ett uttryck för en tidlös design som glatt människoögat alltsedan de gamla grekernas dagar. Men där slutar tyvärr fördelarna. Nackdelarna med kameran är priset (dubbelt så dyr mot vad som är skäligt), DX-autofokusmodulen, och de opraktiska reglagen (främst låsen på knapparna gör kameran omständlig). 

Så varför vinner Df:an? I mina ögon är medtävlarna inte tillräckliga. Och det handlar för min del framför allt om sökaren. Jag har varit öppen till sinnet och klämt och känt på de spegellösa kameror som blivit haussade och som sägs innebära spegelreflexens död. Har till och med haft planer på att kanske införskaffa en Sony A7:a. Och visst. Man går och klämmer och känner på den. Otroligt smidig. Snygg. Bra pris. I stort allt man kan önska sig. Men sedan sätter man ögat till sökaren och då är det som att simma i ett badkar. Samma sak med Olympus nya flaggskepp. Otroligt smidig och behändig. Med objektivet 14-150 kan man göra vad som helst, ingen märker något, den perfekta street-kameran. Men sedan sätter man ögat mot sökaren och så är den dagen förstörd. Fujis X-Pro skall vi inte tala om. Man tittar genom sökaren och upptäcker att objektivet syns! Det är känslan att sitta i ett flygplan och titta ut genom fönstret och se vingen utanför. Mätsökarkameror är ett skämt. 

Nikon Df

Hade förmånen att klämma på den igår. Några plus: 

- Storleken. Det här är mer eller mindre den perfekta storleken på en kamera. Väldigt skön i handen. 
- Slutarljudet. Tyst och dämpat. Klart bättre än på Nikons vanliga proffskamerors. 

Några minus: 

- Bökiga knappar. Retrostilen på knapparna funkar inte. Låsen på alla reglage gör dem opraktiska. Dock ögongodis.
- Autofokus: Kameran har Nikons 39-punkters system. Med punkterna i mitten. 
- Manuell fokus: samma som på alla andra kameror. 
- Priset. Förutom sensorn är kameran i stort samma som D600:an. Men dubbelt så dyr.  

Slutintrycket är en D600:a i retroförpackning. Man måste gilla rattarna för det priset.