Äventyr i Rom: I Vatikanmuseet

Roms historia är antiken och kyrkan. Efter att gårdagen gått åt till att klara av antikens måsten var det dags att ta sig an kyrkans. Nämligen Vatikanmuseet. Vatikanmuseet räknas som ett av världens främsta. Michelangelo, Rafael, Botticelli, Perugino, Ghirlandaio - alla de stora finns representerade här. Det alla snackar om på förhand är Sixtinska kapellet. Det skall vara något alldeles i hästväg. Men även Rafaels stanzer har nämnts. 

Min plan var att ge mig iväg tidigt på morgonen. Jag hade nämligen fått ett stalltips. Det blir snabbt så knökfullt att är man inte ute i tid blir det korvstoppning. Det gäller speciellt Sixtinska kapellet. Tipset var alltså ge sig i väg så man är vid museet en timme innan de öppnar klockan 9. Det gäller att vara först på låset. Sedan rusar man direkt till Sixtinska kapellet innan allt buset anländer. Då kan man få sådär en tio minuter för sig själv. 

Jag kom emellertid inte iväg i den tid jag hade planerat. Klockan kvart över åtta lämnar jag hotellet. Klockan kvart i nio är jag vid Vatikanen...

Jag är för sent ute. Horderna ringlar sig redan längs muren upp mot biljettkassan. Planen hade gäckats! Jag såg framför mig två-tre timmars köande, vartefter man släpps in i museet. Sedan skall man trängas som en sardin med alla turisterna. Vad göra? Jag behöver en plan B! 

Det dröjer dock inte länge förrän en scalper dyker upp. Han har bevittnat mitt prekära läge och vill nu hjälpa mig. "Excuse me sir, do you have a ticket? I have a ticket for you for a guided tour that starts right now, very good price! Private tour, fifty euro!" 

Hm, privat tur, vad är det här? Och femtio euro! Vill han skinna mig? Men skalparen lägger ut texten: Utan guidad tur är det hopplöst att ta sig in. Om man köper biljetten själv kostar det 27 euro, plus Peterskyrkan blir det 41 euro. Samma pris tar han för en ordinarie guidad tur, som startar om en halvtimme. Den kostar också 41 euro. Samma pris! Det verkar dyrt, men vad ska man göra. Han står väl inte här och ljuger? Men vad f-n, tänker jag. Man lever bara en gång. "Okey", säger jag. " You want ordinary guided tour in half an hour?" "No. I want private tour. Now!"

Och det visar sig vara det bästa jag har gjort på resan. Skalparen tar mig till ett biljettkontor strax i närheten av museet. Jag betalar mina femtio euro. Jag ansluter mig till en grupp på tio-femton personer. De är just på väg att ge sig iväg till museet. Klockan nio står vi vid ingången. Vi åker gräddfil genom biljettkassan. Efter att ha passerat säkerhetskontrollen (tänk Kennedy airport efter 9/11!) åker vi upp i museet och ut i de Vatikanska trädgårdarna. Vi är inne! Jag känner mig stolt. Känner mig som en klippare. Ofta kan man i såna här lägen bli lite småsnål. Man kan få för sig att stå några timmar i kö bara för att spara några euro. Men inte. Den här gången lät jag minsann visheten bedra snålheten! 

 I Vatikanens magnifika trädgård finns ställningar med planscher på Sixtinska kapellet och Michelangelos målning Yttersta domen. Det är meningen att guiderna här ska lägga ut texten. Det går inte att göra i kapellet. Guiden är en italienare, Giuseppe, doktor i arkeologi. Han kan museet på sina fem fingrar. Han är en sån där som öser på ur sin lärdom och som man aldrig tröttnar att lyssna på. Han är också en entertainer, en man med commedia del arte i sitt blod.Det är edutainment på hög nivå. 

Läsare som följt bloggen vet att jag brukar köra ett guide-special. Guider är så tacksamma att plåta. De är sittande ankor, de kan inte komma undan. De är samtidigt magnifika motiv: de gestikulerar och showar. Så  det här blogginlägget är ett kombinerat guidespecial och museiinlägg. 

Giuseppe förklarar ingående om skillnaden mellan klassiskt och modernt, om romerskt och grekiskt. Om att konstens uppgift är att förmedla skönhet, varför skådespelare inte kan vara bärare av denna, om romerska valv, om centralperspektiv, om Michelangelos förebilder, om renässanshumanismens ideal att brygga klassiskt och kristet, om påvarna della Roveres frikostighet. Allt detta samtidigt som han drar dåliga vitsar! 

Kollegial stämning råder bland guiderna. 

Så var det dags att ge sig in i själva museet. Och vad skådar ens norra öga? Turister! Hur har de hittat hit? 

Inne i museet finns många fina statyer. Och det är nu som det är bra att han en toppguide som Giuseppe vid sin sida. Kristus ansikte i Yttersta domen - var har Michelangelo fått sin inspirationskälla?  - Apollo från Belvedere! Och varifrån kommer inspirationen till alla vridande kroppar? Belvedere-torson! Dessutom magiska trick med gobelänger där Jesus ögon följer en när man går förbi dem, om skillnaden mellan grekisk och persisk Diana - och mycket mer! Det är roligt att gå på museum. På bilden grekisk diskuskastare a la Myron. Man vinner inga tävlingar med den tekniken, men snyggt är det. Smakfulla proportioner på musklerna, ej övertränad. Kastaren har dock tappat vital del. 

Men nu börjar det dra ihop sig! Giuseppe tar farväl: han kan inte guida i Sixtinska kapellet. Men han ger oss ändå stalltipset att först ta vägen förbi Rafaels stanzer (rum). Dessa rum innehåller några av världens mest berömda målningar: Skolan i Athen samt Dispyten om det heliga sakramentet. Det var påven Julius II som kommissionerade dessa verk. Julius II hette egentligen Giuliano della Rovere. Om ni har sett TV-serien Borgias är han påven Alexander VI:s svurne fiende. Men i TV-serien är han något av en looser. Han är Vatikanens Cliff Barnes i kontrast till Alexander VI Borgias JR. Må så vara. Men efter Borgias död blev Giuliano påve och sedan tog han ut sin hämnd. Julius II hyste ett sådant hat till sin företrädare han inte ens kunde förmå sig att använda de rum som Borgia hade använt som ämbetsrum. Han lät därför skapa nya ämbetsrum och kommissionerade Rafael att pryda dem. Det är således della Roveres hat till Borgia som är anledning till att de Rafaelska rummen finns till! Här ser vi hur även de mest negativa känslor kan komma till nytta och bära frukt i Guds hand. 

Det förnämsta rummet är La stanza della Segnatura. Det är här de världsberömda freskerna finns. Klassiskt och kristet, filosofi och teologi i harmoni. Skolan i Athen: Platon pekar uppåt: sök sanningen i de eviga idéernas värld! Nej, säger Aristoteles och pekar nedåt: sök sanningen på jorden: utforska tingen! 

Dispyten över det heliga sakramentet. Se där! Kristus blir närvarande i det heliga sakramentet. Brödet är inte längre bröd utan Kristi kropp. Trons mysterium! 

...divine...beauty!...

Jag stod länge, länge i detta rum. Helt otroligt att man får komma så nära. Och att man får plåta! Efter denna skönhetsupplevelse frågar man sig om det kan bli mycket bättre. Hur är det med Sixtinska kapellet? Är det lika bra som alla säger? Det var dags att kliva in i himmelriket. 

Och så var det. Himmelriket! Ett bedövande intryck. Väggarna smyckade med det bästa som människosläktet har att erbjuda i konstväg. Det börjar rycka i tårkanalerna. I bakgrunden hörs stilla polyfoni. Historisk mark. Här var det påveval bara för några veckor sedan. Var tänder man röken? Människor från hela världen stirrar förundrat på allt det sköna som finns på väggar och i tak. Ett tilltagande sorl som avbryts av vakternas förmaningar. - Silenzio per favore! Det råder fotoförbud. Till skillnad från andra rum är det inte tanter som övervakar. Det är stora starka solbrända italienare med breda käkar. Det måste vara Vatikanstatens säkerhetstrupper. Alla vill plåta men ingen vågar utmana ödet. Inte heller jag. 

...men vänta. vad är det här? När jag kom hem visade sig att det ändå fanns en bild på minneskortet. Jag måste ha kommit åt avtryckaren när jag satte mig ned och rättade till utrustningen. Så kan det gå!  Observera att detta strikt talat inte är ett fotografi. Det är mer ett didaktiskt exempel på hur det kan bli när man oförhappandes råkar komma åt avtryckaren. Ifall någon skulle få för sig att vilja meddela Schweizergardet. 

Sixtinska kapellet är förresten byggt av påven Sixtus IV som var en av påven Julius II:s släktingar på påvetronen. Della Rovere igen! När Julius hade satt Michelangelo att jobba på Yttersta domen i Sixtinska kapellet hade han samtidigt kommissionerat Rafael att arbeta i stanzerna i en annan del av palatset. Det är såhär man ska jobba. Kraftsamla, ta in de bästa, skapa odödliga verk. Och vilken långsiktig investering det har blivit för Vatikanen! Vatikanmuséerna räknar in, hör och häpna, fem miljoner besökare per år. De stora dragarna är Sixtinska kapellet och Rafaels stanzer. Om vi gör kalkylen trettio euro gånger fem miljoner ger det hundrafemtio miljoner euro, eller strax under en och en halv miljard kronor per år i biljettintäkter! Julius II måste vara en av kyrkans genom tiderna matnyttigaste påvar. 

Det här pekar också på någonting mer. Den nuvarande påven emeritus Benedikt XVI sade en gång att kyrkans yttersta försvar är konsten och helgonen. Allt annat, såsom makt och dogmer, saknar relevans för dagens människor. Men konsten är verkligen ett hemligt vapen för kyrkan. Katolska kyrkans öppna, världsomspännade inställning gör att den konst man förvaltar är alla katolikers gemensamma arvedel. "Bli katolik och denna skönhet blir också din arvedel." Förutom konsten är också musiken ett hemligt vapen. Mozarts requiem har säkert fått många själar att bli katoliker. 

Apropå Mozart finns det en koppling mellan honom och Sixtinska kapellet. Allegris Miserere räknas av många som ett av musikens vackraste stycken. Stycket skrevs för påven Urban VIII på 1630-talet och fick bara sjungas i Sixtinska kapellet under påsken. Så förhöll det sig i 140 år. Men sedan gjorde påven ett misstag. Han bjöd in den fjortonårige Mozart till kapellet. Som det geni han var memorerade Mozart stycket. När han kom hem nedtecknade han det och på så vis känner världen nu till detta mästerverk. Så håll till godo: 

...divine...music!...

https://youtu.be/nKj1iK2WKS8 

Romae, 
//Per

Från Prag - I Vituskatedralen

Jag älskar att plåta i katedraler. Stora och mäktiga, med människor och mycket ljus. Konstverk i massor och högstämd atmosfär. 

Vituskatedralen i Prag gör en inte besviken. 

Den här unga damen körde med mitt gamla trick. Hon stod där och siktade och låtsades zooma in på något i bakgrunden. När jag sedan gick förbi någon meter ifrån knäppte hon av rakt i plåten! Här står hon och ler i mjugg, nöjd med fångsten. Viktigt att spela oberörd och undvika ögonkontakt med offret efter knäppet. 

Mycket silver i katedralen. Vän av ordning frågar sig: Vad gör dessa klockor här? Varför togs de inte till Stockholm år 1648? - Förklaringen är att Prag var så rikt, att det helt enkelt inte gick att ta med sig alla dess skatter. Svenskarna fick därför koncentrera sig på att få hem guldet och lämna silvret bakom sig. 

La loca. 

Fortsättning följer..

Från Prag - Att sova med fienden.

Tillbaka på Waldstein! Har nu lämnat Hermes- och Bulgaributikernas värld och tagit klivet in i 1700-talet. Hotell Waldstein är intressant därför att byggnaden verkar vara ett annex till Waldsteins palats, eller som vi svenskar skulle säga, Wallensteins palats. Ni läste rätt. Albrecht von Wallenstein, Sveriges fiende under det trettioåriga kriget. Wallenstein verkar ha varit en intressant personlighet. Djärv och ärelysten, frikostig och briljant. Vid slaget vid Breitenfeld år 1631 hade kejsarens trupper tvingats böja knä inför de svenska vapnen. Tillys tunga spanska formationer hade kommit till korta mot Gustav Adolfs nya taktik byggd på eld och rörelse. För att stävja den svenska offensiven kallades Wallenstein in som härförare för de kejserliga. Han lyckades också stoppa svenskarnas framfart och vid Lützen blev konungen dödligt sårad (om än de våra gick hem med segern). Därefter hamnade dock Wallenstein i onåd och han mördades år 1634 på kejsarens order. 

Wallenstein var emellertid inte bara en lysande fältherre utan även en duglig administratör och en stor konstgynnare. Hans palats är riktigt imponerande och väl värt ett besökt. 

För att bygga palatset köpte Wallenstein upp 26 hus och 6 trädgårdar. Palatset var för sin tid ett av de mest betydande i Europa. 

I fonden hotell Waldstein. På sätt och vis är det lite rörande. För fyrahundra år sedan var vi fiender, men nu kan vi umgås fredligt och sova under samma tak som om ingenting har hänt. En bild av det nya Europa. 

Den fina borggården. 

Mest imponerande är trädgården. Här sparade Wallenstein ingen möda. Wallenstein anlitade några av Europas främsta konstnärer att utsmycka den. Lägg märke till den fina loggian i bakgrunden. 

Palatset är numera hemvist åt den tjeckiska senaten. 

Märkligast är muren på vänstra sidan. Wallenstein anlitade konstnärer att skapa den i form av något mystiskt grott-/växtliknande landskap. Verket upptar hela sidan av muren. Ett djärvt drag i personligheten, men kanske också ett drag av galenskap? 

På andra sidan trädgården finns en vacker damm med en staty över Herkules och draken i mitten. Högt däruppe tronar Pragborgen. Men några läsare kanske frågar sig: ser inte statyerna lite bekanta ut? Och är det verkligen rätt att låta så fina konstverk stå ute i regnet? 

Ingen fara, statyerna visar sig vara kopior. Originalen skall ha förts till Sverige år 1648, oklart på vilka grunder. De finns nu att skåda på Drottningholms slott. 

Vid varenda staty i hela trädgården upprepas budskapet. En text med ordet "Svedska" och årtalet 1648.  

Haha, Wallenstein! Vi måste nog omvärdera dig. Du har gått till historien som en av Sveriges svåraste fiender. Men snarare bör vi nog se dig som en stor gynnare av den svenska konstskatten. Skål för gamle Albrecht, den bäste mecenat som Sverige haft! 

Piridvizjnjiki

Idag var det sista dagen för Nationalmuseums utställning om de ryska 1800-talskonstnärerna Piridvizjnjiki. Piridvizjnjiki var en grupp konstnärer som väl närmast kan beskrivas som Rysslands nationalromantiker. Upplägget på utställningen var emellertid den att piridvizjnjiki skulle ha varit någon slags tsarhatande förrevolutionärer. Ja, en kurator beskrev i en inspelning piridvizjnjiki som kritiker av auktoritära regimer och förelöpare till den arabiska våren! Snälla Nationalmuseum, vem tror ni att ni lurar? Dessa tolkningsmässiga friheter förtar dock inte det faktum att Nationalmuseum har gjort ett suveränt jobb med utställningen. Det är imponerande vilken kvalitet man har lyckats ta hit till Stockholm, med några av de mest kända ryska målningarna över huvudtaget, bland annat av Ilja Repin. 

Meddelar några bilder från tillställningen. (Några av bilderna är inte från idag utan från ett tidigare besök). 

Det var en fin kväll att promenera till Nationalmuseum. Första snön för i år! 

Långa köer för att komma in till samlingarna! 

- Jag vill gärna köpa en tavla. Tar ni kort? 

Конец. 

Resa till Florens - summering

Då var Italienäventyret överstökat för den här gången. Hemma igen i Sverige. En vecka i Florens under nyår är en vecka som sent kommer att glömmas. Florens är en mycket sevärd stad. Klimatet och folklivet, kulturen som omger en överallt och i varje gathörn. Varje gång jag besöker dessa länder känner jag att gammal är äldst. Den latinska medelhavskulturen är fortfarande den bästa som människosläktet har att erbjuda. Italien är dessutom ett lätt land att besöka. Det finns en lätt ton hos italienaren som kontrasterar fördelaktigt mot spanjorens allvar och fransmannens arrogans. Att Italien gett upphov till de kanske två mest spännande perioderna i historien, nämligen antiken och renässansen, gör väl att man känner att man inte har något att bevisa. 

Det är i stort sett två saker man saknar. Dels upplever man få yttringar av traditionellt italienskt kyrkoliv. Man ser nästan inga nunnor på stan, kyrkorna blir till muséer. Här har nog den italienska kulturen blivit en dimension fattigare. Vidare är det glest med kulturyttringar från andra länder. Maten är exempelvis nästan enbart italiensk. Jämför hur det är hos oss där maten kommer från jordens alla hörn. Men det här kanske inte är italienarnas grej? Det är vår grej snarare än deras. 

Nåväl, nog ordat. Vid sådana här fotosammanhang brukar Till och Från utdela priser. De följer här:  

Bästa transportmedel: VESPAN. Number one in Italy. Smidigt transportmedel som tar en genom den smalaste gränd och uppför den brantaste trappa. 
 

Bästa konsthantverk: LÄDERVÄSKAN. En florentinsk specialitet. Perfekt accessoar för den som vill gå till jobbet med stil. 
 

Bästa dörrar: BAPTISTERIET. Ghibertis magnifika dörrar är ett favorittillhåll för guider, turister och gatufotografer. 
 

Bästa poet: DANTE. Det är inte bara hans litterära livsgärning. Det är hela hans image och stil. Med sin patenterade öronlappsmössa är Dante en larger than life- karaktär som syns överallt i Florens. "O som jag sett de som kommit på skam genom sitt högmod!" - diktar skalden här. 
 

Bästa innovation: DEN DUBBLA ITALIENSKA KASTANJEPÅSEN. En påse för de rostade kastanjerna och en för skalen! Den mest användbara innovationen från Florens sedan den dubbla italienska bokföringen. 
 

Bästa konstupplevelse: BRANCACCI-KAPELLET. Underbara fresker som illusterar Petri liv. Står i Santa Maria del Carmine. Det kanske existerar ännu finare fresker i Florens (i Santa Maria Novella exempelvis). Men inget ställe förmår skapa en sådan intim konstupplevelse som Brancacci-kapellet. I den aktuella fresken ses Dante i en gästroll argumentera med den romerska prokonsuln om Petri frisläppande.  
 

Bästa kitsch: ROSSINIS GRAV. Finns i Santa Croce. I den här kyrkan är många av Italiens storheter begravda. Av någon anledning skall alla stora konstnärer ha en gråtande musa vid gravens fot. Det är likadant ställt med Michelangelos och Dantes gravvårdar som också omgärdas av gråtande musor. Den här företeelsen företräder den mindre lyckade sidan i den italienska smaken - den sida som förknippar Italien med ordet gipskatter. 
 

Bästa ståndförsäljningsprodukt: DEN ITALIENSKA GLASSEN. Väl upplagd i inbjudande högar frestar den de förbipasserande. Här kan de svenska ståndförsäljarna lära av sina italienska kollegor: upp med glassen ur byttorna! Å andra sidan såg jag ingen som faktiskt åt någon glass. Hur är det med årstiden? De italienska ståndförsäljarna kan här lära av sina svenska kollegor: På sommaren säljer man glass. Och på vintern säljer man varm korv. 
 

Bästa kontorsmiljö: UFFIZIERNA. Mediceernas gamla kontorslokaler spelar i en helt egen division. 
 

Bästa möbel: BIKTBÅSET. Bås i Santa Maria del Carmine.  Älskar de här gamla båsen i Don Camillo-stil. 
 

Bästa maktanalytiker: MACHIAVELLI. I Florens sitter århundraden av intriger och konspirationer i husväggarna. Guelfer mot ghibelliner, mäktiga skrån och köpmannafamiljer i kamp mot varandra. Florens gav miljön att analysera maktens villkor. Här ses Mästaren med ett svårbedömt leende på läpparna. Viktigt att inte visa vad man tänker. 
 

Bästa helgon: KATARINA AV SIENA. Med sitt väna lugn sprider hon Kristi frid över sin omgivning. 
 

Bästa vapensköld: LIBERTAS. Bland vapensköldarna på stadens stolta stadshus hänger en blå sköld med ordet FRIHET i gula bokstäver. Samma sköld hänger även i den jättelika domens kor. Det vittnar om hur högt florentinarna under storhetstiden värnade friheten. Friheten gav förutsättningar för stadens välstånd som i sin tur gav möjligheter till kulturell blomstring. Frihetens blågula sköld är en bild för människoandens frihet och blomstring under den italienska renässansen. 

Det var allt från Italien för den här gången. Ciao! Arrivederci!