Från Prag - nattbilder

Meddelar några nattbilder från Prag. 

Karlsbron. Det är här det händer. 

En violinist promenerar hem från konserthuset Rudolfinum med kärestan runt armen. Det här är livet! 

Avslutade kvällen med ett besök på en tjeckisk jazzklubb. 

Traditionell tjeckisk dans. 

/Slut. 

Från Prag - Bland kollegorna i bergen

Efter att ha fått nog av stadens larm beslöt jag mig för att ge mig upp till de Petrinska kullarna. Förutom ett bra namn har de rykte på sig att stå för den bästa utsikten i Prag. 

Sagt och gjort. Utsikten gjorde verkligen ingen besviken. 

Halvvägs upp på berget när jag stod och plåtade fick jag sällskap av en äldre fotande kollega. Gubben måste ha varit över åttio år. Han pratade tjeckiska och knagglig tyska. Jag försökte på ryska och knagglig tyska. Jag frågade om jag fick ta hans bild och det gick bra. 

Gubben fortsätter upp på berget. 

Väl uppe på berget har man en fantastisk utsikt över staden! En kvinnlig fotograf står och plåtar i en omisskännlig kappa. 

Så småningom dyker också gubben upp. Jag frågar om han kan ta en bild på mig. Här är resultatet. Vilken fantastisk bakgrund! Gubben visar sig vara gammal fotograf. Hans namn är Havlica. Gubben var väl insatt i olika digitala modeller. Han verkade lida av reumatism men det hindrade inte honom från att plåta. 

Gubbens modus operandi var följande: när ett intressant motiv dyker upp - släng käppen i backen och börja plåta! 

Jag älskar att se gubben plåta!

(c) Havlica. 

Jag skiljdes från Havlica och gav honom min mejl så att vi kunde byta bilder. När jag så småningom kom ned till staden fick jag syn på den unga damen i den omisskännliga kappan! Hon stod där på Karlsbron och plåtade loss i karaktäristisk pose. 

Vilken elegans! 

För mig var denna dagen höjdpunkten på resan. Särskilt mötet med gamle Havlica. Väl hemkommen fick jag mejl från hans systerdotter som skickade mig lite bilder. Hon berättade att gubben var 88 år gammal! Dock still going strong. 

Från Prag - Planerna gäckas. Omgruppering. Gatubilder.

Idag var en dag som tyvärr inte blev som jag tänkt mig. Saken är den att det var dags att byta hotell. Jag hade bokat två nätter på hotell Waldstein, för att sedan byta till hotell Charles tvärs över gatan. Efter två nätter på Charles skulle jag så byta tillbaka till Waldstein för två nätter till. Varför denna dubbelrockad? Saken är den att Waldstein är billigt på vardagarna men dyrt på helgerna. Hotellet är mer av ett familjehotell där man kan misstänka att det kommer många familjer, särskilt tyskar, runt helgerna. Charles är däremot mer av ett affärshotell som är dyrt på vardagar men billigare på helger. Så i min smarta plan tänkte jag dra nytta av dessa prisskillnader och därigenom tjäna en liten hacka, till en relativt liten transferkostnad. Det är inte utan att man är litegrann av en entreprenör. 

Emellertid skulle planerna gäckas. Efter att glad ihåg ha checkat ut från Waldstein och stegat in på Charles kommer chocken. Receptionisten påstår att de har haft en läcka och att de har varit tvungna att omboka till ett annat hotell. Det nya hotellet ligger i Josefov, den gamla judiska stadsdelen, inte långt från gamla stan. I ett svagt ögonblick säger jag ja. Tillsammans med några andra åker jag med taxi dit. Detta visar sig emellertid vara ett stort misstag. Josefov är en stadsdel som sedan slutet av 1800-talet helt byggts om och väl idag kan beskrivas som Prags Östermalm. Mala Strana, där Charles och Waldstein ligger, är att likna vid Söders höjder. Visst, det är inget fel på Östermalm - men hur roligt är det att turista där? Det var uppenbart att Charles hade dubbelbokat och så vikar man ner sig totalt. 1700-talets trånga charm som gav vingar har bytts mot de breda esplanadernas sterilitet. 

Det här är otroligt viktigt när man reser. Hotellets läge är kanske den viktigaste faktorn. Det är också olyckligt att omlokalisera. Poängen med att stanna länge i en stad är att man efter några dagar börjar rota sig. Hade just börjat känna att Mala Strana är "min" stadsdel. Hemkänslan skapar en större frimodighet och man kan gå in mer på djupet. Nåväl, nu är det omgrupperat och man får göra det bästa av situationen. Nedan meddelas några bilder från gatulivet. 

Först några turister. Här står jag och en okänd turist och plåtar varandra. Märket verkar vara en gammal Zenith. Det här är ett bra trick att använda när man är ute och plåtar. Fotografer kan dra nytta av varandra genom att ömsesidigt använda varandra som motiv. 

Här är ett par som frågade mig om vägen. De började prata spanska med varandra så jag tilltalade dem på detta språk. När jag förklarade att jag var svensk blev de förvånade. - Vi tyckte du såg ut som en bohem, svarade de. Paret visade sig vara från Colombia, ett land som jag besökt i min ungdom. 

- You talkin' to me? 

Dobre vecer. 

What's your story?

Nikon har haft en road show genom Norden. Från att ha besökt en del mindre städer avslutades showen i Stockholm - the Capital of Scandinavia. Syftet var att presentera den nya proffs-lineupen och för ändamålet hade man bjudit in storstjärnor från Amerika. Den legendariske National Geographic-fotografen Joe McNally och den vittberömde Sports Illustrated-fotografen Bill Frakes fanns på plats tillsammans med lokala förmågor. Tillställningen var för särskilt invigda och naturligtvis hade även Till och Från fått en inbjudan. Så bloggens utsände gick till Fotografiska för att lyssna på de amerikanska kollegorna och känna lite på den nya lineupen. 

Budskapet kan sammanfattas i tre punkter: 
1. Det spelar ingen roll vilken utrustning man har - det är fotografen som tar bilden.
2. Nikons nya kameror är de bästa som någonsin vandrat på jorden.
3. Om man vill ta bilder som Joe McNally och hamna i National Geographic är det väsentligt att skaffa sig en bra helikopter.  Om man vill ta bilder som Bill Frakes och hamna i Sports Illustrated ska man se till att jobba med sexton kameror samtidigt. 

Den här typen av tillställningar är för övrigt mycket svårplåtad. Ljuset är omöjligt att hantera och man drabbas obönhörligt av de röda skallarnas förbannelse. Se här. Färgbalansen är här inställd på 2226 grader Kelvin. Kallare än kallt. Hjälpte dock föga. 

Bill Frakes var den mest plåtade under kvällen. Fotograferna kunde inte hålla sig ifrån honom. 

De röda skallarnas förbannelse. 

Som sagt, fotograferna kunde inte slita sig från Bill. 

Föreställningen slut och folket lättar. Joe fortsätter dock att hålla hov för en mindre skara. 

På det hela taget en givande stund. Alltid trevligt att komma ut och träffa Nikonfolk. Och helt klart är det dags att byta upp sig. Frågan är vad man ska köpa? D800:an är nätt och trevlig men den har lite stora filer. D4:an är tung och robust och snabb men den lämpar sig inte i alla sammanhang. Kanske ska man köpa båda? Då kan man ha D4:an när man vill plåta sport och vid större events och samtidigt ha D800:an när man vill ha upplösning eller för att plåta candids. Så får det bli! 

Hos Kameradoktorn

Undertecknad passade idag på att slinka förbi Kameradoktorn. I förra veckan fick jag ett stalltips att Nikon skulle vara där kommande torsdag och visa upp sina nya värstingkameror. Så det var givet att försöka hitta en lucka och slinka in och känna på prylarna. 

Innan jag klev in i butiken passade jag på att ställa färgbalansen. Brukar annars helst vilja göra det på morgonen. 

När jag kliver in i butiken vad ser man? Personalen står och plåtar loss på kunderna! Genast släppte alla hämningar. Om personalen har rätt att plåta kunderna har kunderna rätt att plåta personalen. 

Nikons gästdisk. Den här killen stod och plåtade med steadycamen hela tiden jag var inne. Han kunde inte släppa den ifrån sig. 

Småtrevligt uppradat på disken. 

Nikons rutinerade säljare låter svadan flöda. 

Man på gatan går rakt in i skottfältet! Om man går förbi Kameradoktorns skyltfönster när Nikon är där och visar upp prylar får man räkna med att bli plåtad. 

Vän av ordning frågar nu: var är prylarna? Jag vet, det är pinsamt. Lyckades inte få med mig en enda bild på någon av värstingkamerorna! Tur att det här bara är en blogg. Hade man varit ute på ett assignment hade man väl inte blivit långvarig i branschen. 

Men jag kan istället berätta om några intryck. Som man kunde förvänta sig var kamerorna otroligt sköna att hantera. D4:an gedigen, proffsig och snabb och med ett underbart slutarljud. D800:an känns nättare än D700:an. Den väger mindre även om den är i samma storlek som föregångaren.  Den har också ett lite rappare och tystare slutarljud som påminner om D7000. 

Tyvärr finns det aber med kamerorna. För D800:ans del är det filstorleken. Megapixlarna gör att filerna blir på 40 MB när man plåtar rått, vilket jag alltid gör. Vid ett större event kan det gå 300 knäpp och att då hantera 10 Gb känns inte roligt. 

D4:an lider av en brist som för mig är fullständigt obegriplig. D4:an saknar snabb-iso. Denna funktion innebär att man kan ratta in iso-talet med en av rattarna utan att först behöva trycka på en knapp. Låter trivialt, men det är otroligt praktiskt och ger en helt annan kontroll. Funktionen finns på D90 och D7000 och nu även på D800:an. Typfallet är att man plåtar i A-läge då man plötsligt skulle vilja ha en snabbare slutartid. Med snabb-iso är det en enkel och omedelbar rattvridning med ögonen mot sökaren och utan att fumla efter knappar. Nikons 55 000 kronors värsting-action-kamera saknar dock denna finess, trots att det är en enkel mjukvarufråga. Skärpning! 

Efter Kameradoktorn gick jag förbi den nya gallerian Mood. Den ligger i gamla Sahlénhuset på Jakobsbergsgatan. Blir den en NK-dödare? 

När jag gick förbi ett av skyltfönstren vad skådar mitt norra öga? Loreen! He he. Ett äkta paparazzo-shot. 

Invigningen av Mood sker i morgon. Till och Från kommer att vara på plats.