På vift i Italien: Venedig!

Nyårsdagen och åter i Venedig! Vädret har hittills varit uselt - men just idag skiner solen! Kan inte bli bättre. Jag bor i Marghera på fastlandet och lämnar bilen. Inga problem: bussen in till Piazzale Roma. Sedan hoppa på vaporetton, Venedigs båtbussar. Hoppar av vid Rialtobron. Åter i världsarvsstaden! 

Det är något visst med att återvända till en plats. Förra nyåret gjorde jag också en resa till Venedig. Jag bodde då helt nära Rialtobron. Att återvända är som att komma hem. Platserna är en bekanta och man är inte främmande. Man får inte uppleva nyhetens behag - men man vinner andra erfarenheter. Venedig är en stad man inte blir mätt på. Där gatorna är vatten hör man gondoljärens glada o sole mio - La Serenissima är en stad som ingen annan! 

Nu.

Trevligt inte minst är att som fotograf återvända till platser där man fångat bra bilder. Återseendet blir speciellt för en sådan plats. Precis vid Rialtobron, på boardwalken vid Canal Grande, tog jag förra året en av mina riktiga favoriter: 

Då. 

Det är déjà vu-känsla. Jämför de två: Samma härliga väder, samma vy mot Rialtobron, samma gondolstation. Tyvärr inga gondoljärer den här gången - men ändå tre figurer som står på samma ställe och i viss formation! 

Men gondoljärerna är ute och kör turister på Canal Grande. Foto-op:en får vänta! 

Jag traskar vidare längs gränderna in mot Piazza San Marco. Venedigs hjärta. Nyårsdagen innebär tomma flaskor efter festandet under natten. Men vad skådar mitt norra öga? Aqua alta! Det fruktade högvattnet som ibland sveper in över Markusplatsen. Det är dock inte så farligt som det ser ut. En lagom pöl som dock är tillräcklig för att skänka en vacker spegel! 

Bella Venezia! 

Jag står och plåtar en del vid Markusplatsen och njuter av dagen. Sedan vandrar vidare. Alla turister som tar det lugnt. Varför inte åka gondol? Ja, så är det. Gondolen är kanalens Cadillac. Kameran drar sig automatiskt till dessa långsmala skönheter. 

Det blir gondolplåtning resten av dan. Vid Orseolobassängen hänger gondoljärerna och gör det som de gör bäst: jiddrar. 

Normalt är det mest kineser som åker gondol. Det kostar en del slantar så andra brukar dra sig lite grann för att åka. Men här ser jag ett par. De ser ut som tyskar. Så jag tänker att det här kan bli en bra bild. Ett par välbärgade tyskar som åker gondol. Säkert har de lämnat mercan i Tronchetton. Så jag hänger ut över kajen och plåtar som en galning. Tappar bort mig lite grann. Paret får syn på mig. 

Tyskarna tycker att det är roligt. Vad är det för en galning som står och plåtar? 

En dag i Venedig går fort. Det blir kväll. Farväl, Serenissima! Jag hoppas att vi snart ses igen. 

På vift i Italien: Nyårsbilder från Venedig: Buon capodanno!

För andra året i rad vistade Till och Från Venedig under nyårsafton! 

Buon capodanno! 

På vift i Italien: Ravenna i fädernas spår

Jag åker ifrån Urbino med en känsla av triumf. Att ha upptäckt hertigens ek på det viset var mer än jag i min vildaste fantasi hade kunnat räknat med. Efter en sådan upptäckt känner man att resten av resan blir semester. Man har uträttat det man skall, man har inte längre något att bevisa, man kan ta det lugnt och bevista landskapet. Ta dan som den kommer. Jag satte mig i Alfan och drog iväg från Urbino. Målet var inställt på Ravenna, en stad känd för sina mosaiker, en stad på FN:s världsarvslista, en kuststad i landskapet Romagna. 

Någon kanske undrar över landskapsnamnet Romagna. Landskapet Rom - tillhörde inte hela Italien Rom? Landskapet har emellertid inte fått sitt namn efter Rom vid Tibern - utan från Nya Rom, Konstantinopel vid Bosporen. Efter sin omvändelse till kristendomen i början av trehundratalet flyttade kejsar Konstantin romarrikets huvudstad till den nybyggda staden Konstantinopel, byggd vid det gamla fiskeläget Bysans. På fyra- och femhundratalen drabbades Italien sedan av barbarinvasioner från germanska stammar, främst langobarder och goter. "Romagna" var den delen av Italien som fortsatte att tillhöra Romarriket, styrt från Konstantinopel. Människorna i Konstantinopel såg sig själva som romare och de kallade sitt land för Romania, av vilket det italienska Romagna var en del. Det är också samma ord som i det nuvarande landet Rumänien. Så någon kanske undrar: var inte Konstantinopel huvudstad för det bysantinska riket? Människorna där var väl inte romare utan bysantinare? Begreppet "bysantinska riket" är emellertid något som tillkom senare, ett verk av frankerna. På sjuhundratalet hade påven i Rom problem med langobarderna, som styrde det mesta av Italien. Han slöt därför förbund med frankerna, som redan under 400-talet konverterat till katolicismen. Frankerna besegrade langobarderna och år 800 krönte påven frankernas kung Karl (den store) till romersk kejsare. Påven gav den romerska manteln åt Karl. Men trots att han hade krönts till kejsare insåg Karl att han bara var en billig uppkomling. Den riktige kejsaren fanns i Konstantinopel. Så därför började frankerna använda namnet "grekiska riket" för människorna i Konstantinopel, för att kunna lägga beslag på romarnamnet för egen del. På sextonhundratalet uppfanns sedan namnet bysantinska riket. Och på den vägen är det. Det är därför som vi i väst än i dag har fått för oss att det bysantinska riket var något slags exotiskt orientaliskt rike, som inte hade något med de gamla romarna att göra. 

Med den här historiska inledningen kommer vi in på det som var huvudsyftet med mitt besök i Ravenna. Nämligen att vandra i fädernas fotspår. Staden Ravenna har haft betydelse för den svenska historien. Det var här som götakungen Tjodrik den store (latiniserad Theodericus) hade sin huvudstad. Jag har tidigare berättat lite om det här. I slutet av fyrahundratalet erövrade goterhövdingen Tjodrik Italien. Han gjorde Ravenna till sin huvudstad. För att emellertid inte framstå som en uppkomling bad han den romerska senatorn Cassiodorus att skriva goternas historia. Cassiodorus skrev då att enligt goternas egna stamsägner hade de utvandrat ifrån ön Scandza i norr "liksom från ett folkens moderssköte och människosläktets verkstad". Cassiodorus förlägger emellertid utvandringen till långt före Kristi födelse och påstår att goterna var med och slogs vid slaget vid Troja på trojanernas sida. Att på det här viset förbättra sitt folks härstamning var inget nytt: romarna själva hade genom Vergilius hävdat att de i själva verket härstammade -inte från Romulus och Remus - utan från den trojanske prinsen Aeneas. Vid den här tiden gällde att om ett folk skulle vara någonting att räkna med skulle man ha varit med vid Troja. Och att goter och romare genom Aeneas slagits på samma sida gjorde romare och goter till bundsförvanter! Cassiodorus gotiska historiska letade sig sedan genom greken Jordanes förmedling till Skandinavien. När svenska präster tusen år senare lärde sig läsa och skriva stötte de på historien om goternas skandinaviska härstamning. Rom såg man som folkens moder och lärarinna: genom Rom hade man lärt sig läsa och skriva - men nu visade sig att Skandinavien minsann hade ett ärofullt förflutet! En gång i tiden hade man besegrat självaste Rom! Cassiodorus götiska historia ledde sedan till att Johannes Magnus, Sveriges siste katolske ärkebiskop, skrev boken Alla Svea och Göta konungars Historia, i vilken han radar upp alla svenska konungar allt ifrån Magog Jafetson, Noe sonson. Och den konungalängden är alltjämt Sveriges officiella konungalängd. Det är den som gör att vår nuvarande konung Carl är nummer sexton i ordningen med det namnet. Och enligt denna konungalängd var Tjodrik Sveriges trettionionde utrikes regerande konung. (Konungalängden gör skillnad mellan utrikes och inrikes regerande konungar efter den gotiska utvandringen genom konungen Berik). 

Så ni förstår, kära läsare, varför Ravenna har varit en viktig plats för Sveriges historia. Göticismen lade den andliga grundvalen för stormaktstiden: det var den som gav fäderna mod att dra ut och slå världen med häpnad, precis som de gotiska förfäderna en gång hade gjort. Sveriges Rikes lag från 1734, vår alltjämt gällande lagbok, inleds med de mäktiga orden: "Sverige är ifrån hedenhös ett fritt rike: dess inbyggare svear och götar. Ej finns göta namn i flera länder fastståndande utan i Svea Rike allena, förty att av dem utspriddes göta namn i annor land". Även om Cassiodorus broderade ut med Troja, torde den historiska kärnan vara riktig, nämligen att goterna härstammade från Skandinavien. Det här är ingenting som längre lärs ut i vår politiskt korrekta skola. Till min glädje finner jag att det är något som lärs ut i Italien! Tjodrik har sitt mausoleum i Ravenna, och i dess butik köper jag en bok om honom skriven för yngre. Och där uppger man med stolthet goternas skandinaviska härstamning: 

Enligt italienarna utvandrade goterna förvisso från Sverige: från Gotland och från Götaland. Precis som det står skrivet i den svenska lagen: "Ej finns göta namn i flera länder fastståndande utan i Svea Rike allena, förty att av dem utspriddes göta namn i annor land"... Vår kultur och vårt skolväsende befinner sig i händerna på kulturmarxistiska förskingrare. Så man får inte lära sig något av det ovan i skolan eller i kulturprogram. Så därför måste man gå över ån efter vatten och gå till italienarna för att inhämta kunskapen. (I ärlighetens namn finns dock en lång tradition att dissa det götiska arvet. Glädjedödaren Olaus Petri dissade det götiska arvet redan på femtonhundratalet i sin svenska krönika.) Som tur är är emellertid inte allt förlorat. Vid förra sekelskiftet fanns män som värnade minnet om fädernas bragder. På artonhundratalet återfanns Rökstenen, en runsten med världens längsta runinskrift i byn Rök i Östergötland. På den nämns Tjodrik vid namn och där finns också en hänvisning till en staty av Tjodrik som Karl den store stal från Ravenna och flyttade till sin huvudstad Aachen: 

Historiens vingslag! Det här är för mig väldigt givande när man kan knyta an orter så långt bort i tid och rum med varandra. lilla Rök på östgötaslätten och Ravenna, världsarvsstaden vid adriatiska havet. Apropå världsarv, det är dags för lite bilder. Ravenna är uppsatt på FN:s världsarvslista och det är tack vare sina unika mosaiker. De allra främsta finns i den gamla katedralen San Vitale. 

Divine...beauty! San Vitale tillhör de platser som gör en förstummad. Interiören är helt enastående. 

Längst fram i absiden en mosaik på kejsaren Justinianus med entourage. Justinianus var en kraftfull gestalt som återerövrade Italien för romarrikets räkning efter Tjodriks död. Förutom det fick han en hel del annat gjort. Skrev ned den romerska lagen, byggde Hagia Sofia, krossade fiender. Han gjorde upp med läktarvåldet i Konstantinopel, som på den tiden var betydligt värre än det är i dag. 

Mittemot en mosaik på kejsarinnan Theodora med entourage. En kraftfull gestalt som regerade romarriket tillsammans med sin make. (Vilka mosaiker!) Tillsammans framstår Justinianus och Theodora som ett lysande par i historien. 

Katedralen byggd i östromersk stil med höga rundade valv. Mosaiker på Jesus och apostlarna, till höger på Isaks offer. På motsvarande sidan prästen Melchisedeks offer. Mosaikerna med sina motiv, med Jesus, kejsaren och kejsarinnan, apostlarna och de gammaltestamentliga motiven ger en känsla av varaktighet och tyngd. Mosaiker är fantastiska. De äger en större kraft och varaktighet än vanliga målningar. 

Lyckligtvis är det tillåtet att plåta och många tar tillfället i akt. 

San Vitale är helt enkelt fantastisk. Platsen på världsarvslistan är välförtjänt. Förutom San Vitale finns ett par katedraler och två baptisterier (de ortodoxas och arianernas) med fina mosaiker. Jag bestämmer mig för att gå till kyrkan Apollinare nuovo som enligt guiden är värd ett besök. 

Apollinare är byggd som en klassisk basilika. Den kristna kyrkan har väsentligen tre typer av kyrkobyggnader. Den östromerska katedraltypen som i San Vitale med rundade valv förmedlar en känsla av Guds immanens och närhet. Den västliga gotiska katedraltypen med spetsade former som sträcker sig upp i himlen förmedlar snarare känslan av Guds transcendens och höghet. Den äldsta typen av kyrka är basilikan som Apollinare. Basilikor var ursprungligen offentliga byggnader för affärer och förhandlingar i romarriket. När kristendomen blev erkänd under trehundratalet valde man att anamma dessa byggnader som kyrkorum snarare än de tempelbyggnader som användes för gudariter. Basilikorna har en pragmatisk och ofta trevlig atmosfär i mänsklig storlek. På bilden fina mosaiker, men en mer modern interiör i absiden. 

När jag vandrar i kyrkan stöter jag på något intressant: En skylt som förtäljer att "Konungen Tjodrik byggde från grunden denna kyrka i vår herres Jesu Kristi namn". Kyrkan byggd av Tjodrik den store, Sveriges trettionionde utrikes konung! Det är sånt här som gör en glad. Och det kommer mer. Bredvid skylten finns en mosaik: 

En bild på en konungslig person. Ovan skrivet namnet Iustinian. Kejsare Justinianus? Ja, det verkar ju så. Men bredvid bilden finns en text: Namnet Iustinian tillagt något århundrade efter bilden på personen skapades. Somliga tror därför att bilden föreställer Tjodrik den store! Naturligtvis! Varför lägga till namnet hundra år senare, om det var Justinianus från början? Bilden är inte heller så lik den på Justinianus i San Vitale. Jämför själva. Justinianus är svartmuskig, med orientaliska ögonbryn (han var en jugge från Skopje). Personen ovan är blondhårig, med grop i hakan - och jag tycker att han har det där götautseendet. Han liknar faktiskt en göteborgare. Liknar han inte Patrik Sjöberg? Det finns ett speciellt göteborgsutseende: Tänk på Patrik Sjöberg, Kajsa Bergqvist, Carl-Einar Häckner. De har alla den där göteborgslooken, lite hästansikte över dem. Och samma uttryck har mannen på bilden ovan! Det kan väl knappast råda någon tvekan. Mina damer och herrar, ovan ser vi förmodligen en bild på Sveriges trettionionde utrikes regerande konung, Tjodrik den store, Theodoricus Magnus! 

Det här var verkligen upplyftande. Att tro att jag skulle få se en bild på Tjodrik var absolut inget jag hade räknat med! Jag vandrar vidare. Jag bestämmer mig för att besöka arianernas dopkapell. Det ligger alldeles i närheten. Även detta kapell innehåller fantastiska mosaiker. Motivet känns dock lite märkligt. I rund ring runtom apostlarna i prydliga togor.  Som kontrast en helnaken Jesus med snorre och allt, som döps av Johannes döparen, med en halvnaken vitskäggig åldring vid sidan. Det är väl inte?...nej, guiden upplyser att motivet skall vara en flodgud som symboliserar floden Jordanes. Är det Näcken? Motivet skall vara hedniskt och inte hädiskt. Lite lätt skandal väcker det dock. 

Tjodrik och goterna var arianer. Silverbibeln på Carolina Rediviva är en ariansk bibel, som sägs härstamma från Tjodriks hov (och därmed rätteligen återbördad till goternas hemland som krigsbyte från Prag av de våra år 1648). Någon kanske undrar: vem var arianerna? Arianerna var anhängare till villoläraren Arius från Alexandria, som i början av trehundratalet lärde ut att Jesus inte var av samma väsen, inte var Gud som Fadern. Hela poängen med kristendomen är att Jesus är Gud - så hur kunde denna lära sprida sig och bli så populär? Förklaringen är att läran uppstod precis när kristendomen höll på att bli statsreligion i samband med Konstantins omvändelse. Arianismen uppstod i skarven mellan den förkonstantinska och konstantinska eran. Vid Konstantins omvändelse beräknas omkring tio procent av romarrikets befolkning ha varit kristna. I och med att kristendomen blev statsreligion blev det attraktivt för många av den nittio procenten att anamma religionen. Det fanns därför en lockelse att göra religionen mer acceptabel för de många icke-kristna. Och då var det ett problem att Fadern och Sonen var av samma väsen. Under antiken fanns en vanligt omhuldad gudalära, bland stoikerna exempelvis,  enligt vilken Gud, den orörlige röraren, var icke-skapad och evig, medan mytologins gudar sågs som skapade supervarelser. Att framställa Jesus som en skapad supergud var något som skulle göra kristendomen lättare att förstå för dåtidens människor. Så under trehundratalet tog arianismen över i stort set hela romarriket och det tog över hundra år att kämpa ned villfarelsen. Goterna anammade också arianismen och det blev den som så småningom blev deras fall. Det var den som gjorde att Justinianus efter Tjodriks död bestämde sig för att krossa goternas välde i Italien. De arianska kyrkorna, såsom Apollinare Nuovo, gjordes om till ortodoxa kyrkor med ortodoxa motiv. Och i den processen gjordes förmodligen Tjodriks bild ovan om till Justinianus genom tilläg av namnet. 

Det är lite ironiskt att den katolska kyrkan idag står för en omvänd process - men nu är det tvärtom  arianerna som segrar. Den katolska kyrkan befinner sig idag i en kris, och av samma orsak som under det arianska kätteriet, men "i den andra ändan" av det konstantinska tidevarvet. Nittonhundratalet innebar en övergång från den konstantinska till den postkonstantinska eran. Religionen förlorade alltmer sitt grepp om själarna, vetenskapens landvinningar och det ökade välståndet gjorde att allt fler människor inte kände något behov av Gud eller kyrkan. Så vad göra? Måste inte kyrkan anpassa sig? Måste inte religionen omformuleras för att passa den moderna människan? På sextiotalet blev den arianska lockelsen övermäktig. I det s k andra vatikankonciliet triumferade nyarianismen och har allt sedan dess suttit i högsätet. Från att under nästan tvåtusen år ha varit en organisation som sett som sin uppgift att frälsa själar och stå emot världen och dess prins, ser man sedan sextiotalet det som sin uppgift att verka för en jordisk förbättring tillsammans med alla goda krafter. För att uttrycka den nya läran gjorde man om mässan. Tidigare stod prästen vänd mot Gud och han utförde heliga offerhandlingar, på latin. I mässan rådde en sakral, utomjordisk atmosfär. Idag står prästen vänd mot folket och pratar med dem på folkspråk, medan mässan ses som en måltid och firande av gemenskap. I mässan råder en familjär, inomvärdslig atmosfär. Alla kyrkor (som byggts före sextiotalet) vittnar om denna inkongruens. I fonden syns det gamla altaret, för det mesta ett underskönt marmoraltare, byggt för den gamla läran. Man brukar häpna vid åsynen av det sköna, som får en att vilja lyfta tankarna mot himlen att kontemplera eviga ting. Sikten skyms emellertid nästan alltid av det nya altaret, den nyarianska styggelsen, ofta ett banalt träbord. I kyrkan Apollinare Nuovo på bilden ovan ser vi exempel på detta. Här ser dock det "nya" altaret gammalt ut, och står bland några pelare som också verkar gamla. Pelarna kan vara till en baldakin som ofta fanns över gamla altaren (jämför exempelvis Bellinis baldakin över huvudaltaret i Peterskyrkan). Utan själva baldakinen ser dock altaret märkligt ut, det påminner om något från en frimurarloge. Så här har de nyarianska modernisterna varit skickliga. Under sken av att vilja återställa kyrkan till ursprunget introducerar man samtidigt den nya läran! I Apollinare Nuovo ryms således hela kyrkohistorien: byggd av arianer, för att sedan konverteras av ortodoxa, för att nu ha blivit återkonverterad av nyarianer. 

Det återstod att besöka Tjodriks mausoleum. Det ligger i utkanten av staden i en park som också kallas Tjodriks park. Det är en vacker pjäs, som åldrats med värdighet. Men stället är tomt. Där finns ingen utsmyckning, ingen kult. Byggnaden är tom. 

Inuti möts man av en tom sarkofag. Som ett jättelikt badkar. Var har de fört kroppen? Efter så många år, ett och ett halvt årtusende, är det ingen som vet. Kanske det kunde vara en lämplig uppgift för en kommande resa? Att hitta rätt på Tjodriks ben..På förhand en tuff utmaning - men man brukar ju växa med uppgiften...

En sista reflektion. När man ser det tomma monumentet inser man att arianismen var ett misstag. Arianismen var det som ledde till goternas undergång. Om Tjodrik hade varit ortodox hade han i dag vördats som ett helgon och hans gravmonument hade varit en vallfärdsort för människor världen kring. Arianismen var det som ledde till att goterna förlorade sitt välde över Italien. Efter Tjodriks död ansåg sig Justinianus mogen att vrida Italien ur händerna från arianerna och återbörda landet till den rätta läran. Vad hade hänt om Tjodrik hade konverterat till den ortodoxa läran? Tänk om...

Om Tjodrik hade varit rättroende hade Justinianus med största sannolikhet aldrig anfallit Italien. Kriget mellan goterna och romarna var mycket hårt och utspelade sig under flera år, varvid Italien föröddes. Om  våra utrikes konungar hade hållit sitt välde i Italien hade Karl den stores rike inte blivit till. Om inte det första tysk-romerska riket uppstått hade inte heller det andra riket kommit till, och ej heller det tredje. Inga världskrig, Europas självmord hade inte blivit av. Om goterna hade hållit Italien hade Östrom aldrig skiljts från Västrom. Kyrkan hade inte splittrats mellan Ortodoxa och Katoliker. Och islam hade då aldrig kunnat ta över Medelhavet, Konstantinopel hade än idag varit Konstantinopel. Som på fädernas tid hade vi idag kunnat gästa Miklagård och känt oss som hemma. Utan Karl den store inget EU. Tänk om...

På vift i Italien: Jakten på hertigens ek

Som ni förstår, kära läsare, hade jag  inte kommit till Urbino bara för att njuta av det behagliga bergsklimatet. Jag var där för att bidra till den litteraturarkeologiska forskningen. Jag ville fortsätta med Shakespeareturismen och pröva om det i Urbino gick att hitta hertigens ek. En lätt rekapitulation: "hertigens ek" är en plats som förekommer i pjäsen En Midsommarnattsdröm. Amerikanen Richard Paul Roe hade trott sig finna platsen i staden Sabbioneta (se förrförra inlägget). Men efter att ha besökt platsen kände undertecknad att den inte riktigt kändes rätt. Feelingen stämde inte. Så en tanke som slog mig var denna: kunde inte "Lilla Aten" med tillhörande hertigens ek i stället ligga i Urbino? Det var ju där handlingen i boken Il Cortegiano utspelade sig - platsen för hertigen av Montefeltros lysande humanistiska renässanshov. Normalt när jag bedriver litteraturarkeologi brukar jag åka till platserna relativt oförberedd för att med öppna sinnen kunna gå på känslan. Men den här gången hade jag faktiskt rekat lite grann innan jag åkte till Italien. Och då stötte jag på något intressant. 

En del läsare kanske följde Till och Fråns resereportage från Rom. Minns ni påven Julius den andre, Giuliano della Rovere? Han var en stor konstgynnare som bland annat sponsrade Rafaels stanzer i Vatikanpalatset. Rafael var från Urbino och det finns en intressant koppling mellan staden och familjen Della Rovere. Eftersom hertigen Guidobaldo, Federicos son, var impotent lämnade han inga arvingar. Istället utsåg han sin systerson Francesco Maria Della Rovere som arvtagare till hertigdömet. Och det gjorde att Urbino styrdes av familjen Della Rovere från början av 1500-talet till mitten av 1600-talet. (Francesco Maria efterträddes sedan av sonen Guidobaldo, som i sin tur efterträddes av Francesco Maria, som blev den siste Della Rovere på tronen. Det är alltså lätt att komma ihåg hertigarna i Urbino: Guidobaldo-Francesco Maria-Guidobaldo-Francesco Maria). I provinsen Urbino ingår en kuststad som heter Pisaro. När jag googlade efter platser att bo på stötte jag på denna stad - och vad finner jag? 

Kommunens vapen på bilden ovan. Kommunen förklarar på sin hemsida hur vapnet kom till. År 1574 dog hertigen Guidobaldo Della Rovere. Innan han dog beslutade han sig för att skänka sitt adelsmärke till staden Pisaro: 

"Vi dono la mia rovere e voglio che sia posta nello stemma della Comunità". "Jag ger er min ek och jag vill att den sätts på kommunens vapen". Hertigen ger bort sin ek till kommunen! Hertigens ek! 

Familjen Della Roveres vapen är en ek. Ordet rovere betyder just ek på italienska (ek = Quercus Robur på latin, därav ek = quercia på italienska men också ek = rovere. Jmfr även Riksbankens valspråk: hinc robur et securitas, eken som symbol för säkerhet, jmfr även sparbankseken). Och familjen Della Rovere styrde Urbino, platsen för Il Cortigiano, under tiden när earlen av Oxford besökte Italien år 1574. När Oxford vistas i Italien är han rustad med en egen översättning av Il Cortegiano och dessutom introduktionsbrev från drottningen Elisabeth. Är det inte troligt att han under sin italienska vistelse har velat besöka Urbino, som bara ligger en dryg  dags färd bort från Venedig? Är det inte också tänkbart att han kan ha förknippat det humanistiska renässanshovet i Urbino med Aten och om staden i så fall är inspirationskälla för pjäsen En Midsommarnattsdröm - borde inte "hertigens ek" ha något med familjen Della Rovere att göra?! 

Det här var min hypotes som jag kommit för att pröva. Hertigpalatset har två våningar. Den undre våningen byggdes av Federico Montefeltro. Efter hans död och när familjen Della Rovere tog över och blev hertigar av Urbino, byggde de till en våning ovanpå den gamla. I dessa salar finner man hertigens vapen på dörrarna. Salarna är lika sköna som Federicos. Ovanför dörrkarmarna står det skrivet FILARETO TATO med grekiska bokstäver - "älskare av dygden". Våningarnas klassiska framtoning i former och symboler ger onekligen intryck av att Della Rovere såg sig regera lika vist och upplyst som man tänkte sig att de gamla grekerna en gång gjort i Aten. Så om Oxford besökte Urbino under della Roveres styre är det inte otänkbart att han har gjort associationen till Aten. 

Frågan är hur platsen "hertigens ek" skall tolkas? En möjlighet är att uttrycket bara utgör en litterär markering. Shakespeare slänger in ordet i pjäsen bara för att markera kopplingen till Della Rovere och staden Urbino. En annan möjlighet är att det finns en plats i Urbino där det verkligen finns en hertigens ek. Jag tänker mig att hertigens vapensköld kanske finns på något känt ställe i staden. "Vi samlas under hertigens ek" skulle betyda att man samlades under platsen för hertigens vapensköld, "lo stemma". Jag blickar ut ur palatset. Till vänster syns katedralen, "templet". Borde inte hertigens ek finnas någonstans på torget mellan palatset och templet? Där står ett träd. Dock en julgran, tyvärr ingen ek. I mitten en rund ring till vilken markerade linjer strålar samman. Fanns här månne en gång hertigens vapen, som nu plockats bort efter de många år som gått efter Della Roveres styre? Men en sådan teori är inget man kan komma med. Då blir man till åtlöje i stora Shakespearevärlden. 

Jag letar runt i hela staden efter hertigens ek. Jag hittar dock ingenting. Märkligt. Hertigarna Della Rovere har härskat i staden i över hundra år - men de har inte markerat revir med sitt vapen någonstans i hela staden! Lo stemma går inte att hitta. Efter några timmars fruktlös vandring byter jag spår. Kan hertigens ek hänföras till riktiga ekar? I så fall någonstans utanför palatset. Där finns verkligen en liten skog, precis nedanför de två berömda tornen på palatset som man kan se på bilder av staden. Är dessa träd av ek, och utgör de i så fall "hertigens ek"? Precis vid träden ligger också Urbinos teater, som dock byggdes långt senare - men kanske har det funnits tidigare utrymmen som använts till teater här, och kombinationen av ekar och teater skulle då ha kunnat inspirera till handlingen i En midsommarnatts dröm.  

Teorin känns tyvärr inte rätt. Ekarna känns för unga, jag får inte den rätta känslan för platsen. Beslutar att vandra vidare. Urbino är dock ganska liten så man vandrar lätt igenom staden. Det är sten och sten gata upp och gata ned. Jag börjar faktiskt tvivla på att jag skall hitta något. Kanske det inte är Urbino, kanske det istället är Pisaro? Eller kan det vara grannstaden Urbania, som också tillhörde hertigdömet och där hertigarna också hade ett litet palats? Jag bestämmer mig för att lämna staden. När plötsligt...ett spår! En grönväxt tränger genom en mur. Är det inte ekblad? Visst är det det! Det måste vara en särdeles kraftig ek som orkar tränga igenom en mur. En bergsek? Men äpplet faller inte långt från träden. Om det skjuter ekskott här måste det betyda att det finns större ekar i närheten. Jag tittar på kartan. Ovanför där jag står ligger Parco della Resistenza, ett grönområde. Det är också angivet som en utsiktspunkt. Jag bestämmer mig för att gå upp dit. 

Gångfärden går via branta gator upp till grönområdet. Parco della Resistenza visar sig verkligen vara en park. Den ligger innanför statsmurarna, på en höjd. Stadens stadspark. Det regnar. Det är vått. Det är mitt i vintern, så inga löv på träden. Men när jag går genom det våta gräset, vad ser jag? Fallna bruna höstlöv. Ek! Jag känner stark vittring. Känner mig som en blodhund. Det är bara en tidsfråga...plötsligt...

HERTIGENS EK!!! Jag har hittat den! Helt otroligt! Längst ut i hörnet på parken uppenbarar sig några gamla ekar. Den äldsta av dem är helt täckt av murgröna. Den sticker ut: den eken måste vara hertigens!  Platsen är spektakulär såväl som strategisk. Till höger skymtar ett stycke mur. Det är mur från en fästning. Parken ligger som sagt innanför statsmurarna. Staden slingrar sig i en båge. I fonden syns staden med katedralen och hertigens palats. Fästningen utgör ett försvarsverk där man kan stå på en befäst höjd och anfalla de som anfaller staden. Och följer man fästningen längst ut på den yttersta rampen finner man platsen för en ekskog som sluttar brant ned. Och här finner man de gamla ekarna varav den äldsta, täckt av murgröna, måste vara hertigens ek. Just att platsen är så spektakulär gör att känslan inte går att ta fel på. Här är det!  

"At the duke’s oak we meet." Parken är inte stor men den är trevlig. Framför allt har den en spektakulär utsikt mot staden. Den måste ha varit Urbinobornas rekreationsområde under århundraden. Och inte minst använd som lekpark. Det här är intressant med tanke på En midsommarnattsdröm. I Sverige känner vi knappast till pjäsen. Men i anglosaxiska länder ingår den i kulturen där den ofta tjänar som barnpjäs.  Man har sett det i otaliga amerikanska filmer. Föräldrarna tvingar sina ungar att spela En midsommarnatts dröm i skolteatern. Någon är Puck, en annan är Oberon. Så det är inte svårt att tänka sig hur man för femhundra år sedan spelade originalet på denna plats. 

Så finalen på Urbinovistelsen slutar på allra bästa sätt. Glada hälsningar från Urbino! - hälsar Till och Fråns utsände, stolt upptäckare av hertigens ek. 

På vift i Italien: Urbino

Urbino är en liten bergsstad som ligger på östsidan av Italien i trakterna kring Rimini, i landskapet Marche (Markerna). Idag är staden inte så framstående men under renässansen under femtonhundratalet hade den rykte om sig att vara en av Italiens mest lysande städer. Det var vid Urbinos hov som handlingen i Castigliones bok Il Cortegiano utspelar sig. Så den var givetvis värd ett besök. 

Hela staden är en fästning, eller kanske snarare en fästning som också är en stad. Innanför tjocka murar befinner sig staden och den måste ha varit ointaglig på sin tid. När jag kom dit tog det mig två timmar att försöka lista ut hur jag kommer innanför murarna. Så man förstår hur jobbigt det måste ha varit förr! 

Ur försvarssynpunkt var bygget state-of-the-art för sin tid. Från det här utsprånget hällde man ned bly på fienderna. Hur är det med säkerhetstänkandet egentligen? Det finns några parkbänkar där det är meningen att man skall kunna pusta ut. Ramlar man ner här innebär det ond bråd död. Staden är visserligen helt i sten, så man förstår att man har velat ta till vara på alla grönutrymmen. Men detta är väl ändå i svettigaste laget? Fin utsikt dock. 

Urbino tillhör de där städerna som får en att häpna första gången man besöker dem. Det som framför allt slår en är hur helgjuten staden är. Alla byggnader är gjorda i ljusbrunt tegel. Alla gator är stenlagda. Alla byggnader är välbehållna: inget skräp på gatorna, inga slitna nedgångna hus som i Venedig. Det här gör att staden känns så gedigen. Som sagt, känslan är en stad som är en borg eller en borg som är en stad. Precis som Venedig är själva staden i sig ett konstverk. Det är ett nöje att bara vandra runt i den. Staden ger också bra motion. Stora höjdskillnader och smala gränder gör att det känns rejält i benen efter några timmar. 

Staden är framför allt ett verk av hertigen Federico Montefeltro. Lägg det namnet på minnet. Federico härskade i staden under åren 1444 till 1482: från det att han var tjugo år till hans död vid sextio, således i fyrtio år. Federico var en kondottiär och som sådan var han extremt framgångsrik. Det sägs att han aldrig förlorade ett slag. Vilket gjorde att han blev extremt rik och kunde därför bygga sin drömstad. Hos oss är han ganska okänd men i Italien räknas han som en av de största renässansfurstarna. 

Kronan på verket är Palazzo Ducale, Hertigpalatset. Byggd i en skön, smakfull stil, en fröjd för ögat. Inte så utsmyckad, mest rena former och smakfulla bleka färger. 

Lika skönt som palatset är utanpå lika skönt är det inuti. Inga fresker. Vita väggar, Påkostade men smakfulla utsmyckningar kring karmarna. Överallt ser man byggherrens bokstäver: FE DUX, Federico Dux. En känsla av klass. Palatset är idag landskapets konstmuseum. Framför allt är det dock skönt att bara vandra genom salarna. Och föreställa sig att det var i dessa salar som handlingen i boken Hovmannen utspelade sig. På bilden hertigen Federicos eget lilla krypin, hans "studiolo", studerkammare, som han enligt guiden skall ha varit extra stolt över. 

Och här är han: the man! Federico själv i utstuderad pose. I full riddarrustning för att markera att han är en krigare. Samtidigt läser han en bok för att markera det nya fursteidealet: kombinationen av krigare och humanistiskt lärd. Federico sägs ha byggt sig ett bibliotek som var det största i Italien efter det i Vatikanen. Han var också en man som gillade att omge sig med humanister (i vår tid tycker stormännen istället om att omge sig med fotbollsspelare). Federico är också enligt historieböckerna känd för sitt upplysta milda styre. Själv en oäkting som kommit upp sig genom duglighet sägs hans styre ha präglats av likhet inför lagen för alla i staden. Baldesar Castiglione skriver i boken Hovmannen om honom: 

"På sluttningarna från Apenninerna ner mot Adriatiska Havet, nästan i mitten av Italien ligger ( som alla vet) den lilla staden Urbino. Fast mitt bland berg, och mindre angenäma sådana än på många andra platser har den ändå gynnats av himlen med bördig jord och rik gröda, så att förut den för hälsan gynnsamma luften finns ett rikt överflöd av allting som behövs för mänskligt liv. Men bland de största välsignelser som kan märkas där är den största den, att staden sedan länge har styrts av de bästa av furstar; trots att under virrvarret under de Italienska inbördeskrigen staden en tid var berövad dessa. Men vi behöver inte gå längre för att finna prov på detta än till minnet av Hertig Federigo, som under sina dagar var Italiens ljus, och det saknas sannerligen heller inte vittnen, som fortfarande lever, rörande hans anständighet, humanitet, rättvisa, frihetssinne och ojämförliga mod, - och till hans militära disciplin, vilken är grundligt manifesterad i de otaliga segrar, hans erövringar, hans expeditioners snabbhet, den frekvens med vilken han satte samman och manövrerade arméer trots ganska små medel och genom det blotta faktum att han aldrig förlorade ett enda slag, så att vi inte utan skäl kan jämföra honom med många berömda män från förr."

När man ser bilden på Federico förstår man att han uträtta så mycket. Spana in örnnäsan, kindknotorna, ärret på hakan. Vem vägrar order från en sådan man? På bilden syns också sonen Guidobaldo. Guidobaldo var hertig under den tid som handlingen i boken Hovmannen utspelar sig, och gift med Elisabetta Gonzaga av Mantua, i boken kallad Hertiginnan. Det är hon som håller i trådarna och står bakom de lärda samtalen i boken. Tyvärr visade sig Guidobaldo inte riktigt vara av samma stabila virke som fadern. Guidobaldo uppges ha varit impotent och dessutom dog han i pellagra, en hemsk hudsjukdom, vid 36 års ålder. Men även om han kom till korta under sin korta bana var det ändå under hans tid som han tillsammans med hustrun underhöll ett av Europas mest lysande renässanshov, som satte spår i seder och bruk, på fjärran platser - även i höga Nord - och för lång tid framöver. Och det kan väl var en tanke? 

Sprezzatura? 

Förutom palatset och hertigen av Montefeltro är stadens stora dragare konstnären Rafaels födelsehus (eller som italienaren säger: Raffaello). Rafael är framför allt känd för sina berömda stanzer i Vatikanpalatset. Han är också den som har ritat porträttet av Baldesar Castiglione som syns på den svenska utgåvan av Boken om hovmannen. Rafaels hus är trivsamt, ganska välbärgat men naturligtvis inte samma lyx som i palatset. Mer ett hus att trivas och bo i.  

Och se här! Här har man hela kittet. Rafael, även hertigen Federico uppe till höger. Dessutom Rafaels eget kranium! Och dessutom en selfie! Så med den bilden tar inlägget slut.