Fotomässan 2012

Så var det dags för Fotomässan igen. Till och Från var på plats även i år. Tyvärr hade bloggen ingen möjlighet att rapportera live den här gången. Så det blir ett reportage i efterhand. 

Det är alltid trevligt att komma ut och träffa fotofolk. Jämfört med förra året kändes dock mässan lite tunnare. Den stora missen var att man plockat bort förra årets höjdpunkt, nämligen modefotograferingen. Denna hade ersatts med någon slags visning av hur man plåtar mat. Men hallå! Hur tänkte man här? Från att fota modeller på catwalken kunde man nu istället plåta en kändiskock i färd med att skära upp grönsaker. Hoppas att man inser sitt misstag till nästa år. 

Den stora trenden i år var helt klart blixten. Nikon hade exempelvis plockat dit alla sina kända blixtgurus. Blixten har de senaste åren fört en tynande tillvaro men verkar vara på väg att göra en liten come back. Antagligen någon slags retro. 

Fotomässan är en familjetillställning där stora och små kan hitta prylar att leka med. 

The guns of Navarone. 

Hos Nikons Check'n Clean: - Ja lämna in en D4 - ja lovar! 

Hundporträtt! Förutom blixten var detta trenden i år. 

Kul med blixt! Nikons nya blixtguru Morten Rygaard visar upp de bästa proffstricken. 

Där är han! 

...Och Sigma tar hem priset i år igen i kategorin Bästa Pryl. 

Slut för i år. Till och Från börjar nu uppladdningen inför Hundmässan. Den går av stapeln om tre veckor. Väl mött! 

D600 eller D800?

Kan meddela att undertecknad är på banan igen. För några veckor sedan sålde jag min D700. Tanken var att få loss lite pengar för att sedan köpa en ny kamera från Nikons rådande utbud på fullformatare. Det vill säga antingen en D600 eller så en D800. Efter att funderat en halvannan vecka har jag nu slagit till.  Vilken kamera blev det?  

Första bilden på morgonen. Kraftigt felexponerad och vitbalansen åt skogen. Och därför blev den så bra! 

Jag vill gärna hålla spänningen lite grann vid liv. Så innan jag meddelar vilken kamera det blev låt mig underhålla läsaren med att berätta lite grann om min kameraresa och hur jag tänkte. Min första digitalkamera var en Nikon D7000 som jag köpte för snart två år sedan. Jag plåtade något år med den och var mycket nöjd. Mycket bra bildkvalitet och smidig i formatet. Varken för stor eller för liten: Stor nog för att få lite grepp. Liten nog att inte väcka så mycket uppmärksamhet när man plåtar street. 

Efter ett tag blev dock lockelsen efter fullformat för stark. Nackdelen med DX-formatet är att alla objektiven är gjorda för fullformat och kommer bättre till sin rätt på en fullformatare. Mitt modus operandi har varit att gå omkring med en 35:a (motsvarande) och en 85:a (vid högtidliga tillfällen utbytt mot en 70-200). Så med D7000 hade jag en Nikkor 24/2.8. Med fullformatare tjänar man två ljussteg då man istället kan köra med en Nikkor 35/2:a. Ett steg med sensorn och ett med optiken.

Framför allt var det dock den större sökaren som lockade.  Jag tillhör dem som älskar en stor optisk sökare. När man provat en fullformatssökare är det svårt att gå tillbaka till den tunnelsyn man får med DX-formatets sökare. Så för circus ett år sedan slog jag till och bytte upp mig till en D700. 

Och jag har även haft stort nöje att plåta med denna kamera. Det är lite grann så att när man väl tagit steget till fullformat har man "hittat hem". Det är svårt att gå tillbaka. Förutom fullformatets fotografiska fördelar är också vissa taktila egenskaper hos proffshuset trevliga. Den otroligt gedigna konstruktionen. Proffsdetaljer såsom luckan för okularet, mode-väljaren, af-on-knappen. Storleksmässigt kändes dock D700:an som en jätte bredvid D7000.  Den kändes nästan komiskt stor. Och tyvärr har jag känt att det hämmat mig något i min plåtning. Jag har inte riktigt plåtat med samma frimod som med D7000. Å andra sidan, vid större händelser när man plockar fram 70-200:an kommer D700:an väl till sin rätt. Objektivet sitter betydligt stadigare på huset och kameran tillsammans med objektivet gör att man kan uppträda med självklar auktoritet.

När sedan D800:an kom ut så kände jag att den inte riktigt var för mig. Det var framför allt filstorleken som avskräckte. I grunden ser jag mig som en eventfotograf som gillar att leka journalist när något händer. Vid en större händelse kan jag lätt bränna av 500-600 knäpp. Att sitta och efterbehandla dem med filstorlekar på 40 MB kändes inte lockande. Så därför bestämde jag mig för att bida min tid. D700:an var ju trots allt inte fy skam. 

När sedan ryktet om den nya D600:an började florera kände jag att detta var kameran för mig. En fullformatare i D7000:s storlek! Detta kändes rätt. Vid större händelser skulle man kunna skruva på ett batterigrepp för att få lite tyngd på huset. 

Så kom D600:an ut. Vilken kamera! Med spänning gick jag till Kameradoktorn för att klämma på den. Den satt verkligen skönt i handen. På många sätt den perfekta storleken. Dock kändes den förvånansvärt stor. Den var klart större än D7000, kändes mer som en D800 (i själva verket ligger den mitt emellan). Den var däremot betydligt lättare. Sökaren var härlig. Och ett underbart slutarljud! Ett lågt vispande ljud likt det i D7000, till skillnad från D700:ans klunkande. Ett par saker gjorde mig dock lite besviken. Det var framför allt autofokusen. Man har tagit D7000:s autofokussystem, vilket gör att fokuspunkterna trängs i mitten av sökaren. Det går inte att använda tredjedelsregeln med fokuspunkterna utan man är hänvisad till att i alla lägen omkomponera. Sedan var priset lite väl högt. Det skilde inte många tusingar till en D800:a, som trots allt var en proffskamera. Visst, priset skulle sjunka - men vem har tid att vänta? 

Så började jag tänka på allt jag skulle gå miste om i termer av status i fall jag köpte en D600. Med D700:an hade jag fått vara med i Nikons proffsklubb. Med D600:an skulle jag så småningom behöva lämna in NPU-kortet. Hur kul är det? 

En aspekt på samma tema är då man ska registrera kameran på Nikons hemsida. Om man köper D800:an klickar man på fliken "Professionell" och fortsätter därifrån. Om man istället köper en D600 klickar man på fliken "Konsument". Hur roligt är det? 

Så ni kanske förstår varthän det barkade. Det blev en D800. Autofokusen och fåfängan fällde avgörandet. Ytterst handlar det om hur man ser på sig själv. Det handlar om ens identitet som fotograf. Själv ser jag mig som en pro-wannabe. Älskar att leka proffs vid större evenemang. Och då ska man ha proffsutrustning. 

Det finns för övrigt ett gammalt talesätt: Du är vad du köper. Om man köper en konsumentkamera är man en konsument. Och om man köper en proffskamera är man....
- ni fattar vad jag menar...

Triathlon del 2 - damerna

 Till och Från fortsätter rapporteringen från triathlontävlingen som avlöpte igår i Stockholm.

Efter herrarnas tävling blev det en timmes uppehåll. Besökarna gavs därför tillfälle att sträcka på bena och samla krafter inför damernas tävling. 

Många passade på att förse sig av den paella som utskänktes vid stånden på Skeppsbron. 

På apberget satt dock publiken kvar och höll ångan uppe. 

Några av de triatletiska herrarna passade på att skaffa sig bra platser för att kunna heja fram sina kvinnliga kollegor. 

Men nu börjar det. Nu skall det bli åka av! 

Simningen klarades av i ett nafs. Det var sedan upp på hojen och trampa iväg. 

Det är gasen i botten som gäller för dem som vill ta medalj. 

Titta, där är den kvinnliga fotografen igen. Sin vana trogen har hon sett till att skaffa sig en helt egen vinkel för att kunna ta de bästa bilderna. 

Trångt i kurvorna. 

Publiken gillar det den ser. 

Nu börjar löpningen. Och vad är det som händer? Lisa stegar fram i ensamt majestät och lämnar fältet bakom sig. Hon leder! Hon kommer att vinna! 

Titta, där är hon igen! 

Nu står hon och kramar Lisa! Vilken närvaro! Måste säga att jag beundrar denna fotograf. Hon spelar i en helt egen division. 

Summerat en riktigt trevlig lördag. Att i ett sensommarsoligt Stockholm gå runt och plåta ett större event, att världsvant gå omkring i folklivet med 70-200:an och spela big. För mig är dessa tillfällen högtidsstunder. 

Triathlon del 1 - herrarna

Igår anordnades en triathlontävling i kvarteren runt Slottet. Folk och rörelse i mängder. Och dessutom Sveriges nya storstjärna Lisa Nordén! Så det var läge att plocka fram värstingzoomen och se vad tillfället hade att erbjuda: 

Entusiasterna på plats! 

Precis som under Slottssprinten är det alldeles knökfullt med folk. Det är svårt att komma till och man måste vara kreativ och ta tillvara det som terränger erbjuder. 

Fotograferna slöt upp. Här skall plåtas!

Triathlonen börjar med den traditionsenliga simningen. Lägg märke till damen som passat på och tagit med sig kanoten ut. Bästa platsen! 

Efter simningen kommer det som är det svåraste momentet, nämligen bytet till cykel. Momentet är svårt därför att det dels gäller att springa barfota och dels måste man balansera cykeln utan att hålla i styret. Portugisen Silva visar. 

Nu är man uppe på cyklarna. Och det är högt tempo genom Stockholms gator! 

Annars måste jag säga att de coolaste var nog funktionärerna som åkte båge genom Gamla Stans gränder. Vilket jobb!

Här är en holländare som stod och gav hålltider till sina löpare. Ambitiöst! 

- Hur ska detta sluta? 

Nu börjar löpningen. Alarza och Gomez försöker haka på en snabbt flyende ryss. 

Mitt i allt ståhej: en turistfamilj, vilse i tillvaron! 

Bryukhanov, Luis och Alarza - tre välhängda bitar. De gillar att springa tillsammans. 

De rutinerade fotograferna hade sett till att skaffa sig pole position vid kanten. 

Så här ska det se ut! Som fotograf gäller det att vara lite småfräck och helt enkelt skaffa sig de lägen där man kan få bra bilder. Det handlar mycket om attityd. Signalera att man hör hemma. 

Här är en skön snubbe i Ian-hatt. 

-Är jag sist? 

...Det var allt från herrarnas tävling. I reportagets del 2 meddelas bilder från damernas. 

Skärpning i Aperture

Undertecknad jobbar uteslutande i Aperture i efterbehandlingen. Ett problem jag har haft är att få till en bra skärpning av bilderna. Aperture har visserligen en skärpningsfunktion men problemet är att den verkar på originalstorleken på bilden. Den är därför meningslös när det gäller att nedsampla och exportera bilder till nätet exempelvis. Tyvärr saknar Aperture en funktion för skärpning vid export. Men nu undrar jag om jag inte har kommit på en omväg. 

Tricket är att först exportera som TIFF-fil i den storlek man vill ha (1024 till denna blogg, exempelvis). Sedan importerar man in denna TIFF-fil i Aperture och så genomför man skärpningen på den. Efter det exporterar man filen som jpeg för uppladdning till nätet. Nedan följer några exempel: 

Raw --> jpeg. 

Raw --> TIFF + skärpning --> jpeg. 

Raw --> jpeg. 

Raw --> TIFF + skärpning --> jpeg. Här har jag krämat på lite mer. 

Tycker detta verkar ganska lovande. Genom att göra några lämpliga presets kan proceduren gå ganska snabbt. Är det någon som känner till en ännu bättre lösning?