Genombrott!

Woohoo! Äntligen börjar man få den uppskattning man förtjänar! Idag har jag fått en förfrågan från ett amerikanskt företag om att få använda en av mina bilder. Det är företaget Yates Construction i Birmingham, Alabama som vill använda denna bild att användas i rekryteringsmaterial för svetsare: 

Så frågan är om man nu inte håller på att lämna amatörstadiet. Gäller nu att smida medan järnet är varmt..

Företaget nås på denna länk: 

http://www.wgyates.com 

Musician's planet

Efter att ha bevistat Syfestivalen gick jag över till utställningen Musician's planet. På denna utställning visade tillverkare upp musikinstrument och annat gear. Atmosfären var ganska annorlunda jämfört med Syfestivalen. Framför allt var könsfördelningen radikalt annorlunda: 

Gubbar och guror. 

Mmm, nytt gear. 

Boys will be boys. 

Jazztrubadurer. 

Saxofonist. 

Pianist. 

Som sagt, boys will be boys. 

Två reflektioner har jag från dagens två utställningar, d v s Syfestivalen och Musician's planet. För det första är det det här med könsrollerna. Det är skrämmande vilken snedfördelning det var mellan de två utställningarna! Jag vet att det görs mycket på daghemmen där man ser till att barnen leker med könsneutrala leksaker  - men det behöver göras mycket mer. 

För det andra inser man att fotografi inte är mycket till konst. Konst handlar om att skapa saker med sina händer. Som inom sömnadskonsten eller musiken. Därför flockas denna typ av mässor av äkta hantverkare som kan sin konst, och det märks på uppträdandet. Fotografi handlar istället om att trycka på en avtryckare. Det är inte utan att man känner sig lite b. 

Syfestivalen

Idag var Till och Från på Syfestivalen. Utställningen håller till på Stockholmsmässan. Förutom Syfestivalen  pågår även utställningen Musician's Planet på samma ställe, så det blev till ett dubbelreportage.

Tanken med att gå på Syfestivalen var två. Dels tänkte jag att det borde finnas en massa färger att plåta i all sin prakt. Sedan tänkte jag att det skulle finnas en hel del damer på stället, och som inte skulle ha något emot att en stilig karl står och siktar på dem med kameran. En bra plan med andra ord, och jag tog med mig 24-70-objektivet och gav mig ut.  

Trådar, tyger, knappar, kläder för alla smaker. Ett eldorado för tygälskaren! 

De här kreationerna gillade jag. Stilmedvetet och samtidigt hemvävt. 

Festligt, folkligt , fullsatt. Kvinnodominansen var total! 

Filttyger. 

Bernina. När det gäller finmekanik är det ofta schweizarna som gäller. Bernina är för symaskinerna vad Hilti är för borrmaskinerna. 

Helt klart en givande fotodag. Var dock lite mycket folk så det var svårt att få klara skottvinklar. Är väl inte helt nöjd med dagens skörd. Alltid bra att hänga på låset vid såna här tillfällen. Får väl också erkänna att jag inte är någon riktig tygfotograf. 

Reportaget följer med ett besök på Musician's Planet..

Longueur

Igår drabbades jag av en tillfällig longueur. Saken är den att jag i går morse fick ett ryck och bestämde mig för att sälja min värstingkamera. Missförstå mig inte. Det fanns ingen tanke att detta skulle bli något permanent. Jag har inte tröttnat på fotograferingen eller hakat på någon minikameratrend. Tanken var snarare att få loss lite kulor för att sedan kunna köpa en ny värstingkamera. Det visade sig bli en snabb affär ty på eftermiddagen hade jag sålt den. Nu kunde jag lugnt njuta en stund av tillvaron och undersöka alla nya erbjudanden som dykt upp på marknaden. Bland annat har Nikon släppt en ny fullformatskamera för något halvår sen, och i dagarna släppte man ytterligare en. D600 eller D800? Stadd vid kassa såg jag fram emot att under någon vecka eller två i lugn och ro kontemplera alternativen, för att sedan slå till..

Emellertid byttes humöret när jag lite senare skulle ge mig ut på stan. Det var då jag upptäckte att jag inte hade någon kamera! En känsla av nakenhet. Mössa, bössa, mask - något fattas. Lite av känslan som revolvermannen har när han märker att hölstret är tomt. Så vad göra? Skulle man verkligen behöva gå runt och plåta med ajFånen? Olust, tristess.  

Det var då det slog mig att jag faktiskt hade en analog kamera stående i skåpet. En Nikon FM3A:a. En gammal Tri-X rulle satt i och jag kunde ju nu passa på att plåta upp den. Så jag tog med mig kameran ut på stan. 

Visst var det trevligt att gå runt och fokusera manuellt. Sökaren är också inte alls dum. Men til syvende og sidst hänger man inte med med en sån kamera när det är något som händer. Frånvaron av instant gratification var också besvärande när man inte genast kan se resultatet på skärmen. Så det var inte utan att man kände sig lite mossig. Hur stod folk egentligen ut på sjuttiotalet?

Emellertid slumpade det sig så att jag gick in i SoFo. För er som inte känner till det är det området där alla hipsters, prettos och newyorkwannabear håller till. Jag gick in på ett prettoställe för att äta. Då kommer den söta servitrisen fram och säger:

- Vilken snygg kamera! 
- Ja, eh...det här är min gamla trotjänare! 

Så visst har analoga kameror sina fördelar. Jag kommer i fortsättningen att nyttja denna kamera som rekvisita när jag går på prettoställen. 

Kan för övrigt meddela att turistsäsongen nu är över. Till och med kineserna verkar ha lämnat stan. (Bilden visar Milleniumturister och är tagen för några veckor sedan). 

I Gamla Stan rear man nu ut vikingahjälmarna, så här finns det klipp för den hågade. 

Även tröjorna med älgskyltarna går nu på rea. Das ist ja super! Kaufen, kaufen!

När festen är slut..

När festen är slut
när ropen tystnat
artisterna åkt hem
och Mikael Wiehe dragit till Spanien med stålarna

- då står bara bajamajorna kvar.