Från Prag - Bland kollegorna i bergen

Efter att ha fått nog av stadens larm beslöt jag mig för att ge mig upp till de Petrinska kullarna. Förutom ett bra namn har de rykte på sig att stå för den bästa utsikten i Prag. 

Sagt och gjort. Utsikten gjorde verkligen ingen besviken. 

Halvvägs upp på berget när jag stod och plåtade fick jag sällskap av en äldre fotande kollega. Gubben måste ha varit över åttio år. Han pratade tjeckiska och knagglig tyska. Jag försökte på ryska och knagglig tyska. Jag frågade om jag fick ta hans bild och det gick bra. 

Gubben fortsätter upp på berget. 

Väl uppe på berget har man en fantastisk utsikt över staden! En kvinnlig fotograf står och plåtar i en omisskännlig kappa. 

Så småningom dyker också gubben upp. Jag frågar om han kan ta en bild på mig. Här är resultatet. Vilken fantastisk bakgrund! Gubben visar sig vara gammal fotograf. Hans namn är Havlica. Gubben var väl insatt i olika digitala modeller. Han verkade lida av reumatism men det hindrade inte honom från att plåta. 

Gubbens modus operandi var följande: när ett intressant motiv dyker upp - släng käppen i backen och börja plåta! 

Jag älskar att se gubben plåta!

(c) Havlica. 

Jag skiljdes från Havlica och gav honom min mejl så att vi kunde byta bilder. När jag så småningom kom ned till staden fick jag syn på den unga damen i den omisskännliga kappan! Hon stod där på Karlsbron och plåtade loss i karaktäristisk pose. 

Vilken elegans! 

För mig var denna dagen höjdpunkten på resan. Särskilt mötet med gamle Havlica. Väl hemkommen fick jag mejl från hans systerdotter som skickade mig lite bilder. Hon berättade att gubben var 88 år gammal! Dock still going strong. 

What's your story?

Nikon har haft en road show genom Norden. Från att ha besökt en del mindre städer avslutades showen i Stockholm - the Capital of Scandinavia. Syftet var att presentera den nya proffs-lineupen och för ändamålet hade man bjudit in storstjärnor från Amerika. Den legendariske National Geographic-fotografen Joe McNally och den vittberömde Sports Illustrated-fotografen Bill Frakes fanns på plats tillsammans med lokala förmågor. Tillställningen var för särskilt invigda och naturligtvis hade även Till och Från fått en inbjudan. Så bloggens utsände gick till Fotografiska för att lyssna på de amerikanska kollegorna och känna lite på den nya lineupen. 

Budskapet kan sammanfattas i tre punkter: 
1. Det spelar ingen roll vilken utrustning man har - det är fotografen som tar bilden.
2. Nikons nya kameror är de bästa som någonsin vandrat på jorden.
3. Om man vill ta bilder som Joe McNally och hamna i National Geographic är det väsentligt att skaffa sig en bra helikopter.  Om man vill ta bilder som Bill Frakes och hamna i Sports Illustrated ska man se till att jobba med sexton kameror samtidigt. 

Den här typen av tillställningar är för övrigt mycket svårplåtad. Ljuset är omöjligt att hantera och man drabbas obönhörligt av de röda skallarnas förbannelse. Se här. Färgbalansen är här inställd på 2226 grader Kelvin. Kallare än kallt. Hjälpte dock föga. 

Bill Frakes var den mest plåtade under kvällen. Fotograferna kunde inte hålla sig ifrån honom. 

De röda skallarnas förbannelse. 

Som sagt, fotograferna kunde inte slita sig från Bill. 

Föreställningen slut och folket lättar. Joe fortsätter dock att hålla hov för en mindre skara. 

På det hela taget en givande stund. Alltid trevligt att komma ut och träffa Nikonfolk. Och helt klart är det dags att byta upp sig. Frågan är vad man ska köpa? D800:an är nätt och trevlig men den har lite stora filer. D4:an är tung och robust och snabb men den lämpar sig inte i alla sammanhang. Kanske ska man köpa båda? Då kan man ha D4:an när man vill plåta sport och vid större events och samtidigt ha D800:an när man vill ha upplösning eller för att plåta candids. Så får det bli! 

Hos Kameradoktorn

Undertecknad passade idag på att slinka förbi Kameradoktorn. I förra veckan fick jag ett stalltips att Nikon skulle vara där kommande torsdag och visa upp sina nya värstingkameror. Så det var givet att försöka hitta en lucka och slinka in och känna på prylarna. 

Innan jag klev in i butiken passade jag på att ställa färgbalansen. Brukar annars helst vilja göra det på morgonen. 

När jag kliver in i butiken vad ser man? Personalen står och plåtar loss på kunderna! Genast släppte alla hämningar. Om personalen har rätt att plåta kunderna har kunderna rätt att plåta personalen. 

Nikons gästdisk. Den här killen stod och plåtade med steadycamen hela tiden jag var inne. Han kunde inte släppa den ifrån sig. 

Småtrevligt uppradat på disken. 

Nikons rutinerade säljare låter svadan flöda. 

Man på gatan går rakt in i skottfältet! Om man går förbi Kameradoktorns skyltfönster när Nikon är där och visar upp prylar får man räkna med att bli plåtad. 

Vän av ordning frågar nu: var är prylarna? Jag vet, det är pinsamt. Lyckades inte få med mig en enda bild på någon av värstingkamerorna! Tur att det här bara är en blogg. Hade man varit ute på ett assignment hade man väl inte blivit långvarig i branschen. 

Men jag kan istället berätta om några intryck. Som man kunde förvänta sig var kamerorna otroligt sköna att hantera. D4:an gedigen, proffsig och snabb och med ett underbart slutarljud. D800:an känns nättare än D700:an. Den väger mindre även om den är i samma storlek som föregångaren.  Den har också ett lite rappare och tystare slutarljud som påminner om D7000. 

Tyvärr finns det aber med kamerorna. För D800:ans del är det filstorleken. Megapixlarna gör att filerna blir på 40 MB när man plåtar rått, vilket jag alltid gör. Vid ett större event kan det gå 300 knäpp och att då hantera 10 Gb känns inte roligt. 

D4:an lider av en brist som för mig är fullständigt obegriplig. D4:an saknar snabb-iso. Denna funktion innebär att man kan ratta in iso-talet med en av rattarna utan att först behöva trycka på en knapp. Låter trivialt, men det är otroligt praktiskt och ger en helt annan kontroll. Funktionen finns på D90 och D7000 och nu även på D800:an. Typfallet är att man plåtar i A-läge då man plötsligt skulle vilja ha en snabbare slutartid. Med snabb-iso är det en enkel och omedelbar rattvridning med ögonen mot sökaren och utan att fumla efter knappar. Nikons 55 000 kronors värsting-action-kamera saknar dock denna finess, trots att det är en enkel mjukvarufråga. Skärpning! 

Efter Kameradoktorn gick jag förbi den nya gallerian Mood. Den ligger i gamla Sahlénhuset på Jakobsbergsgatan. Blir den en NK-dödare? 

När jag gick förbi ett av skyltfönstren vad skådar mitt norra öga? Loreen! He he. Ett äkta paparazzo-shot. 

Invigningen av Mood sker i morgon. Till och Från kommer att vara på plats. 

Rotfyllningsyoga

I fredags var det en mindre lustfylld dag, som dock slutade i dur. Saken är den att för två veckor sedan åkte jag på en rotfyllning. Rotfyllningen har rykte på sig att vara det värsta man kan råka ut för. Och den är precis lika hemsk som sitt rykte. Rotfyllningen är en trestegsraket. Först kommer själva borrandet. Denna är emellertid inte särskilt problematisk. Man är bedövad så det känns ingenting. Sedan kommer emellertid det andra steget. Då skall man se till att få kanalerna inne i tanden rensade. Och detta skall helst göras utan bedövning. Detta så att tandläkaren kan veta när hon kommit ner i själva köttet. 

Så när man ligger där i stolen stirrandes i taket så är man först paralyserad. Sedan börjar man bli resignerad. Vad är det värsta som kan hända? Att man dör, och det är inte så farligt.. Sedan börjar man bli kreativ. Man börjar se det som en nyttig träning i mindfulness. Det finns inget att göra. Det bästa är bara att iaktta smärtan, notera den och bara låta den passera. Tillvaron är ytterst lidande..

Med rotfyllning är det som med löpträning eller med bastubad - man gör det för att det är så skönt när det är över. Efteråt gick jag hem i stockholmsnatten. Plåtade några bilder längs Strandvägen. Nästa fredag är det slutfyllningen. Men varför oroa sig? Bättre att vara närvarande i nuet..

Då jag kom hem från tandläkaren väntade emellertid ett trevligt besked. Mitt NPU-kort från Nikon hade trillat ned! Saken är den att jag för några veckor sedan köpte mig en D700. Och när jag registrerade innehavet tog det inte många minuter innan man fick en inbjudan att vara med i deras proffsklubb! Helt klart var de snabba att vilja ha en. Måste erkänna att undertecknad är väldigt mottaglig för den här typen av smicker.   
Nikon nirvana ...
Det är bara att inse att man är ett proffs ...
- Finns det några gluggar man skulle kunna köpa? 

Hälsning från Florens!

Undertecknad har gjort slag i saken och åkt till Florens. Vilken stad! Jag har inte varit här tidigare och jag måste säga att den är precis lika bra som man trodde att den skulle vara. Konsten, arkitekturen, det italienska livet. Man känner sig direkt som en renässansmänniska. Jag har varit här i två dagar och har mest gått om kring och turistat. Meddelar här några turistbilder. 

Piazza del Duomo. Detalj. 

Piazza della Signoria. 

Palazzo Vecchio, Sala dei Gigli.  

Och det blev kväll den första dagen. Fortsättning följer.