Äventyr i Venedig - Var bodde Shakespeare?

Gårdagen spenderades med att se sig omkring och allmänt slå dank tillsammans med de andra turisterna. Visst, det är trevligt att göra det ibland. Men det är lite tomma kalorier. Efter en dag får man nog och man vill hellre använda tiden på ett bättre sätt. Jag tänkte därför att jag idag skulle göra lite nytta. Tänkte försöka bidra till litteraturhistorien genom att ta reda på var Shakespeare bodde när han bodde i Venedig. 

Vän av ordning frågar: men Shakespeare bodde väl aldrig i Venedig? Han lämnade väl aldrig England? Innan jag redogör för rönen kan det vara läge att kort behandla frågan om vem som skrev Shakespeares verk. 

Sedan lång tid har många haft problem att förena Shakespeares pjäser med det man vet om mannen som sägs ha skrivit dem. William Shakespeare från Stratford verkar ha varit en spannmålshandlare som kom upp sig, men som utanför pjäserna inte har lämnat några litterära spår efter sig. Från det fåtal anteckningar som finns om honom verkar han ha varit en framgångsrik men provinsiell uppkomling, i avsaknad av den bakgrund i form av bildning och högreståndskultur som lyser fram i Shakespeares dramer. Detta är problematiskt eftersom stora författare nästan alltid utgår från sina egna livsupplevelser när de skriver. Litteraturvetenskaplig forskning går ofta ut på att jämföra författarens liv med hans verk och finna paralleller mellan dem. Med Shakespeare har detta dock varit i stort sett omöjligt. Sedan artonhundratalet har därför namn från Shakespeares samtid förts fram som den som egentligen skrev de odödliga pjäserna, Christopher Marlowe och Francis Bacon exempelvis. Men ingen har riktigt känts sådär helgjuten. 

År 1920 fick emellertid gåtan sin lösning. Det var då som den engelske skolläraren Thomas Looney lyckades identifiera Shakespeare i form av den sjuttonde earlen av Oxford, Edward De Vere. De Vere var en av Englands mest högadliga män, som dock förslösade hela sitt arv på resor, teater och utsvävande leverne i Londons litterära kretsar. Hans liv stämmer bra överens med teman och detaljer i Shakespeares dramer. Om Oxford kan man läsa här: 

http://en.wikipedia.org/wiki/Edward_de_Vere,_17th_Earl_of_Oxford

Av särskilt intresse är att De Vere älskade Italien: När han var tjugofem år vistades han ett år i Italien, varav sex månader i Venedig. Detta är betydelsefullt då nästan hälften av Shakespeares dramer utspelar sig i Italien. Trots att indicierna som pekar mot De Vere är slående har det litteraturvetenskapliga etablissemanget inte velat acceptera honom som kandidat. En sak som man pekat på är att det finns sakfel om Italien i Shakespeares dramer som visar att författaren inte kände till landets geografi och knappast kan ha vistats där - författaren bör istället vara en provinsiell engelsman som aldrig lämnat sitt land och som fått all sin kunskap om Italien genom böcker. 

Enter Richard Paul Roe. Roe är en amerikansk advokat, Shakespeare- och Italienentusiast som just utkommit med en bok där han visar på detaljer i Shakespeares pjäser som pekar på att författaren har haft personlig kännedom om de ingående platserna, och att "felen" i själva verket visar sig stämma. Denna bok är en utmärkt reseguide: med dess hjälp kan man göra egna intressanta utforskningar när man besöker citronlandet. 

Så åter till frågan: var bodde Shakespeare i Venedig? Roe ger inga svar i sin bok. Men han ger några viktiga ledtrådar. Utan dessa vore det förvisso som att leta efter en nål i en höstack. Shakespeare skrev två pjäser där handlingen utspelar sig i Venedig, nämligen Othello och Köpmannen i Venedig. För vår fråga är den första pjäsen av värde. Othello är en morisk härförare i venetiansk tjänst. Han gifter sig med den högvälborna venetianskan Desdemona, men blir sedan galen av svartsjuka med tragiska följder. I pjäsens inledning ropar Othellos fiender Iago och Roderigo till senatorn Brabantio att Othello har rövat bort dennes dotter. Galen av ilska kräver senatorn att få veta var hon finns. Fienderna meddelar att hon förts till "the Sagittery". I pjäsen framkommer också att Desdemona kommit med gondol och att Othello fört henne till sin bostad. 

Roe utreder nu vad "the Sagittery" kan vara. Det finns inget sådant ställe eller någon sådan gata i Venedig. Emellertid finns en känd gata som heter La Frezzaria. På italienska finns det två ord för "pil", nämligen sagitta och frezza. La Frezzaria var gatan där pilmakarna hade sina verkstäder. The Sagittery skulle således kunna vara det engelska namnet på denna gata. Det går inga båtar till denna gata. Däremot löper en kanal parallellt med gatan, rio Orseolo, från vilken tvärgator löper till la Frezzaria. Roe drar slutsatsen att Othello bodde på Sagittery-Frezzaria (Pilmakargatan), och att Desdemona färdades med båt längs rio Orseolo och landade längs någon av kajerna. Där togs hon emot av Othello som förde henne till sitt hem. 

Så långt Roe. Två saker. Roe anger att Othello bodde på Pilmakargatan, men han lämnar det öppet exakt var. För det andra: vad har detta med Shakespeares bostad att göra? 

För att kunna komma till Shakespeares bostad behöver man göra två kopplingar. Dels behöver man identifiera Shakespeare med De Vere, den sjuttonde earlen av Oxford. Sedan behöver man identifiera Othellos bostad med Shakespeares bostad. Är det möjligt? Låt oss tänka oss in i Oxfords situation. År 1575 är han tjugofem år, han har just lämnat bakvattnet i norr och befinner sig i världens vidunderligaste stad. Han är beredd att spendera fädernesarvet för att göra ett gott intryck på Venedigs högre kretsar. Tjugo år senare när han skriver sina pjäser nämner han Pilmakargatan vid namn. Varför är det viktigt? Är det därför att han själv bodde där en gång i tiden? 

Därmed börjar vår utforskning. Det gäller att hitta ett hus på Pilmakargatan som ansluter till en kaj. Huset bör vara ett högreståndshus från renässansen. Det är dock knappast ett palats, då Oxford-Shakespeare trots allt befinner sig på resande fot. 

Pilmakargatan är en smal gata helt nära Sankt Markusplatsen som idag kantas av boutiquer. Gatan är som sagt väldigt smal. På den tiden var det en hantverkargata vilket gör att inte alltför många hus kan komma ifråga. Uppgiften verkar således trots allt inte helt omöjlig att lösa. Det gäller att beta av kajerna till rio Orseolo och se vad som finns i anslutning till dem. 

Första kajen är den som ligger längst ned och som kallas Bacino Orseolo. Det är här som gondoljärerna ställer sina båtar. På förhand känns detta som förstavalet. Var det månne vid denna kaj som Desdemona landade? 

Emellertid visar sig vägen upp till Pilmakargatan vara allt annat än ståndsmässig. Smal och allmänt rufflig. Tänk er själva. Är det så här som Oxford ville ta emot celebra gäster? Vad ger det för intryck? Knappast. Bacino faller bort. 

Likaså är det med nästa kaj. Alltför trång gränd upp till the Sagittery. Det här är inget för en earl. 

Här börjar det likna något. Det här är helt klart en kandidat. Huset till höger längst bort är ett äkta renässanspalats. Två ting talar dock emot. Dels är det lite väl övermaga. Är det här ett ställe man hyr om man befinner sig på resande fot? Är inte det här snarare ett fast residens? Vidare ligger inte ingången på Pilmakargatan utan istället på Calle Tron. 

Huset i fonden däremot har en ingång som vetter mot Pilmakargatan. Huset har dock karaktären av hyreskasern, och dessutom kanske av lite nyare slag. Har svårt att se att earlen av Oxford bodde här. 

Här är också en intressant kandidat. Pilmakargatan börjar precis till höger om det första huset. Stället är ståndsmässigt och det är inte svårt att se De Vere göra sig hemmastadd här. Stället är dock behäftat med samma problem som det ovan. Huset verkar vara mer av residenskaraktär. Ingången vetter dessutom mot kanalen snarare än mot gatan. 

Så, äntligen tror jag mig ha hittat guld! Från kajen leder en bred tvärgata upp mot Pilmakargatan. I fonden ett renässanshus som tickar av alla boxar. 

Det känns så rätt. Perfekt ställe för en ung adelsman att hyra in sig på i ett halvår. Det är med enorm stolthet som Till och Från kan presentera det som förut aldrig någon känt till. Mina damer och herrar, jag ger er Shakespeares hus i Venedig! 

Äventyr i Venedig - Sankt Markusplatsen

Idag var första riktiga dagen i Venedig. Som den goda turist man är bar det av till Sankt Markusplatsen.  En bra taktik när man är ute och turistar är att göra av alla "måsten" redan första dagen. Då är man fri att under fortsättningen av semestern ägna sig åt det man vill. I Venedig heter måstena Sankt Markuskatedralen, Dogepalatset, Kampanilen. 

Jag stack dit tidigt på morgonen. Gondoler skvalpar längs kajkanten. De är vackra och smäckra. Påminner nästan lite grann om vikingabåtar. Därute breder lagunen ut sig.

På Sankt Markusplatsen är det redan mycket folk. Kineserna är i överlägsen majoritet. Sedan ryssarna. Som i Gamla Stan med andra ord. Fast lite värre. 

Och guider, naturligtvis. Här är en engelska som engagerat berättar om Venedigs hemligheter för en entusiastisk skara. 

Efter att ha strosat runt på kajen gick jag så in i Sankt Markuskatedralen. Katedralen är förvånansvärt liten för att vara en katedral i en så mäktig stad. Det kan i och för sig bero på att det inte går att bygga hur stora katedraler som helst i Venedig, med tanke på grunden. Men också att den är byggd i Bysantinsk stil. De bysantinska (östromerska) kyrkorna bygger på en lite annan filosofi än i väst. I väst byggde man gärna spetsiga katedraler som sträcker sig upp i himlen. Meningen var att visa på Guds upphöjdhet och majestät. De östromerska kyrkorna är rundade och mer hemtrevliga. De är mer inriktade på att vara funktionella gudstjänstlokaler snarare än att vara yttre manifestationer. 

Det som gör Markuskatedralen speciell är guldmosaikerna som täcker hela kyrkan. Mig veterligen existerar inte några sådana någon annanstans. Svårt att inte gripas av förundran. 

Här är uppe på katedralens tak. Dogepalatset till vänster. I fonden syns två kolonner med Venedigs skyddshelgon, Till vänster evangelisten Markus i form av sitt attribut det bevingade lejonet - Venedigs symbol framför andra. Evangelisten Markus reliker stals av venetiska sjömän på 800-talet från Alexandria, mitt framför näsan på de muhammedanska härskarna. I över tusen år har helgonet välsignat staden och fått den att blomstra. 

Dogepalatset var för övrigt väldigt sevärt. Tyvärr har jag inga bilder därifrån. Det rådde fotoförbud därinne. I varje sal satt en italiensk dam och vaktade. Så fort någon visade tillstymmelse till att plocka upp en mobil för att fota ryckte hon in: - No foto! Jag ville inte dra på mig deras vrede. Hur som helst är Dogepalatset väldigt speciellt. Det är ett fantastiskt konstmuseum. Men palatset är också ett museum över den venetiska republikens politiska institutioner under tusen år. Jag hoppas kunna återvända till palatset i ett senare inlägg. 

Vägg i vägg med Dogepalatset ligger fängelset. Här fanns det inga vakter så här gick det bra att plåta. Standarden är enkel - men läget kan man inte klaga på! Casanova skall ha spenderat en del tid i dessa lokaler. 

Så blev det kväll. En jobbig dag. Skönt att ha klarat av det värsta turistandet. Så nu kan man ta semester.  

Julmarknad i Gamla Stan och genrep i Storkyrkan

Idag var det den traditionella skyltlördagen. Inbitna stockholmare brukar då gå till julmarknaden i Gamla Stan. Till och Från är för tillfället utan assignment så det var ett bra läge att sticka dit och friplåta. 

Julmarknaden är en fin tradition med gamla anor. Där möts månglare, krämare och köpmän av alla slag med stadens borgare och inländska och utländska gäster som turistar i staden: 

Pyntkrämare. 

Krukmånglare. 

Mmm...det gula guldet. 

Väl på torget var det nära att slinka in i Storkyrkan. Där genrepades en Messiaskonsert av Jakobs kammarkör med solisten Kerstin Avemo. Divine...music!

Gary Graden i mästerpose. 

Tillbaka på julmarknaden. Där var det glöggen som drog. Intet nytt för i år. 

Skyltlördagen avklarad. Nu väntar man bara på skyltsöndagen. Och sen är det jul. 

/Slut. 

Longueur

Igår drabbades jag av en tillfällig longueur. Saken är den att jag i går morse fick ett ryck och bestämde mig för att sälja min värstingkamera. Missförstå mig inte. Det fanns ingen tanke att detta skulle bli något permanent. Jag har inte tröttnat på fotograferingen eller hakat på någon minikameratrend. Tanken var snarare att få loss lite kulor för att sedan kunna köpa en ny värstingkamera. Det visade sig bli en snabb affär ty på eftermiddagen hade jag sålt den. Nu kunde jag lugnt njuta en stund av tillvaron och undersöka alla nya erbjudanden som dykt upp på marknaden. Bland annat har Nikon släppt en ny fullformatskamera för något halvår sen, och i dagarna släppte man ytterligare en. D600 eller D800? Stadd vid kassa såg jag fram emot att under någon vecka eller två i lugn och ro kontemplera alternativen, för att sedan slå till..

Emellertid byttes humöret när jag lite senare skulle ge mig ut på stan. Det var då jag upptäckte att jag inte hade någon kamera! En känsla av nakenhet. Mössa, bössa, mask - något fattas. Lite av känslan som revolvermannen har när han märker att hölstret är tomt. Så vad göra? Skulle man verkligen behöva gå runt och plåta med ajFånen? Olust, tristess.  

Det var då det slog mig att jag faktiskt hade en analog kamera stående i skåpet. En Nikon FM3A:a. En gammal Tri-X rulle satt i och jag kunde ju nu passa på att plåta upp den. Så jag tog med mig kameran ut på stan. 

Visst var det trevligt att gå runt och fokusera manuellt. Sökaren är också inte alls dum. Men til syvende og sidst hänger man inte med med en sån kamera när det är något som händer. Frånvaron av instant gratification var också besvärande när man inte genast kan se resultatet på skärmen. Så det var inte utan att man kände sig lite mossig. Hur stod folk egentligen ut på sjuttiotalet?

Emellertid slumpade det sig så att jag gick in i SoFo. För er som inte känner till det är det området där alla hipsters, prettos och newyorkwannabear håller till. Jag gick in på ett prettoställe för att äta. Då kommer den söta servitrisen fram och säger:

- Vilken snygg kamera! 
- Ja, eh...det här är min gamla trotjänare! 

Så visst har analoga kameror sina fördelar. Jag kommer i fortsättningen att nyttja denna kamera som rekvisita när jag går på prettoställen. 

Kan för övrigt meddela att turistsäsongen nu är över. Till och med kineserna verkar ha lämnat stan. (Bilden visar Milleniumturister och är tagen för några veckor sedan). 

I Gamla Stan rear man nu ut vikingahjälmarna, så här finns det klipp för den hågade. 

Även tröjorna med älgskyltarna går nu på rea. Das ist ja super! Kaufen, kaufen!

Kartläsare

På sommaren är det gott om folk som läser kartor. Ofta är det turister det handlar om. Medelst kartorna hoppas de kunna orientera sig i staden. 

I traditionella familjer är det vanligt att kartläsningen är något som främst engagerar mannen. Det är svårt att hitta en vettig förklaring. Det kan vara tal om stereotypa könsroller där kartläsningen har ansetts vara "karlgöra". Alternativt kan det bero på att kvinnor vanligtvis brukar ha bättre koll på saker och ting inklusive att veta var man är, varför männen har haft större behov av kartan. 

Här ser vi ett sällskap ur den äldre generationen. Lägg märke till den entusiasm med vilken gubbarna går lös på kartorna. Damen i sällskapet är måttligt road. 

Bland den yngre generationen verkar dock förhållandet vara det omvända. Här ser man sällan att unga män läser kartor medan det bland flickorna är desto vanligare. Möjligtvis beror det på att flickorna är de enda som numera läser böcker medan pojkarna mest spelar dataspel. Kartläsningskonsten kan därför vara på utdöende. 

En ytterligare faktor är GPS:ernas och de smarta telefonernas intåg. Dessa gör att man i framtiden kan fråga sig om man överhuvudtaget kommer att behöva kartor. Familjer såsom denna kan mycket väl vara bland de sista i sitt slag.