Världens bästa objektiv

Objektivet hade fått fina recensioner i pressen. För en dryg månad sedan kunde jag inte längre hålla mig utan gick och köpte denna dyrgrip. För mig är saken klar. Världens bästa objektiv just nu är Nikons 70-200/4. Jag hade tidigare ett 70-200/2,8. Objektivet var bra - men storleken gjorde att det bara plockades fram vid högtidliga tillfällen. Så därför sålde jag det och köpte fyran för pengarna. 

Tre saker gör objektivet till världens just nu bästa: 

1. Skärpan. Helt fantastisk. Jag tycker den är minst lika bra som tvåkommaåttan. Tvåkommaåttan var tidigare mitt skarpaste objektiv.  

2. Handhavandet. Gluggen är fruktansvärt trevlig att handskas med. Storlek och vikt känns som natt och dag jämfört med tvåkommaåttan. Det här gör att jag tar med mig gluggen varje dag när jag går ut på stan. Tvåkommaåttan är en högtidsglugg medan fyran är en vardagsglugg. Förutom storlek och vikt är zoomringen helt underbar. Den är som en amerikansk servo. Otroligt lätt och välsmord men ändå med gedigen känsla. 

3. Bildstabilisering. Nikon har lagt in tredje generationens bildstabilisering. När man slår på VR är det som att en kraft suger tag i objektivet. Sökarbilden blir helt stilla. Nikon utlovar bildstabilisering med fem ljussteg. Och man levererar! Om man räknar med den gamla tumregeln att slutartiden skall vara lika med fokallängden innebär det att objektivet vid fokallängden 200mm skall klara handhållet vid en slutartid på 1/6 sekund. Håll till godo: 

ä
Nikkor 70-200/4@200mm, 1/4s, f4, VR påslagen. 

Nikkor 70-200/4@200mm, 1/4s, f4, VR avslagen. 

Vad säger ni om det, gott folk? Bildstabiliseringen är helt enkelt fantastisk. Fråga: har objektivet några nackdelar? Ja, några småsaker. Nikon har medvetet valt att göra gluggen mindre "pro" i sina attribut för att skydda försäljningen av den dyrare gluggen. Man får ingen väska med utan en tygpåse som för de mindre objektiven. Denna detalj är faktiskt ganska viktig. Objektivets storlek gör att väskan är nödvändig. Som tur var går det att använda väskan till 24-70-objektivet om man har en sådan (jag har haft planer på att sälja denna glugg men nu tror jag att jag avstår med tanke på väskan). Vidare finns inget stativfäste, det måste köpas löst. När man är ute på fältet kan en ytterligare nackdel vara att folk inte i samma utsträckning tror att man är proffs, jämfört med vad som är fallet med den större gluggen. 

Alla dessa skäl väger dock lätt i förhållande till objektivets fördelar. Mitt råd är enkelt: spring och köp! 

Fotomässan 2012

Så var det dags för Fotomässan igen. Till och Från var på plats även i år. Tyvärr hade bloggen ingen möjlighet att rapportera live den här gången. Så det blir ett reportage i efterhand. 

Det är alltid trevligt att komma ut och träffa fotofolk. Jämfört med förra året kändes dock mässan lite tunnare. Den stora missen var att man plockat bort förra årets höjdpunkt, nämligen modefotograferingen. Denna hade ersatts med någon slags visning av hur man plåtar mat. Men hallå! Hur tänkte man här? Från att fota modeller på catwalken kunde man nu istället plåta en kändiskock i färd med att skära upp grönsaker. Hoppas att man inser sitt misstag till nästa år. 

Den stora trenden i år var helt klart blixten. Nikon hade exempelvis plockat dit alla sina kända blixtgurus. Blixten har de senaste åren fört en tynande tillvaro men verkar vara på väg att göra en liten come back. Antagligen någon slags retro. 

Fotomässan är en familjetillställning där stora och små kan hitta prylar att leka med. 

The guns of Navarone. 

Hos Nikons Check'n Clean: - Ja lämna in en D4 - ja lovar! 

Hundporträtt! Förutom blixten var detta trenden i år. 

Kul med blixt! Nikons nya blixtguru Morten Rygaard visar upp de bästa proffstricken. 

Där är han! 

...Och Sigma tar hem priset i år igen i kategorin Bästa Pryl. 

Slut för i år. Till och Från börjar nu uppladdningen inför Hundmässan. Den går av stapeln om tre veckor. Väl mött! 

Med Nikkor 24-70 på Chokladfestivalen

Igår var jag på Chokladfestivalen. Tillställningen pågår varje år under en veckohelg i oktober och är mycket uppskattad. Till och Från var och bevakade händelsen förra året. Reportaget finner ni här: 

http://www.fotosidan.se/blogs/hortlund/chokladfestivalen.htm 

Nu firade festivalen tioårsjubileum. Det var därför läge för att gå dit och testa ett nytt objektiv som jag nyss köpt, nämligen Nikkor 24-70/2.8. Bakgrunden är den att jag för det mesta har gått omkring och plåtat med en 35:a och en 85:a. En glugg på kameran och en i fickan. Sedan växlar man. Jag har trivts med det. För det första gillar jag fast optik. Ljusstyrkan är mycket värdefull för dåliga ljusförhållanden, såväl som när man vill ha kort skärpedjup. Den mindre storleken, särskilt hos Nikons skruvoptik, gör också att man mer obehindrat kan plåta bland människor. Sedan gillar jag inte riktigt zoomobjektiv. De gör att man blir lat. Med en zoom stannar man till så fort man får syn på något intressant. Sedan får zoomen hitta bildvinkeln. Med fast optik tvingas man vara mer aktiv och röra sig för att få till vinkeln, vilket ofta leder till bättre bilder. 

Emellertid började jag för ett tag sedan tänka om. När man går omkring kan det ibland vara praktiskt med en zoom. Framför allt är 35:an inte tillräckligt vid i en del trånga situationer och då hade man önskat att man snabbt hade kunnat ta till något vidare. En annan faktor är skärpan. Mitt skarpaste objektiv är Nikkor 70-200. För ett tag sedan när jag var och plåtade zoombiewalken insåg jag hur sjukt skarp detta objektiv är. 70-200:an är den enda glugg jag har där det är fruktlöst att försöka förbättra akutansen i post. 

När jag sedan tagit del av vittnesmål på internet där ägare lyriskt beskrivit 24-70-objektivets skärpa och helgjutna konstruktion, bestämde jag mig för att slå till. Tänkte att denna glugg skulle vara perfekt för tillställningar som just Chokladfestivalen. Trångt om utrymme, dåliga ljusförhållanden, mycket folk. Så Chokladfestivalen blev objektivets första test. 

Köerna ringlade sig långa utanför Nordiska museet. Det tog fyrtio minuter att ta sig in! Inte undra på att besökarna blev glada när de väl sluppit in. 

Strax vid ingången frestar Flickorna Kanold med väl upplagda praliner. 

Fjolårsvinnaren Callebaut (bäst på bjudchoklad) visade även i år att de ville vara med när de inbjuder gästerna att ta för sig i flak. 

Kakao, vanilj och mandel. Med det kommer man långt. 

Jag inledde med att plåta med 1/125 i slutartid men gick sedan över till 1/250 för att vara säker på att få skärpa. Och det måste erkännas att kameran här får anstränga sig till max. Med gluggen fullt öppen ligger man på isotal kring 10 000-20 000. Ljussteget man vinner med fast optik är inte att förakta. Å andra sidan är som sagt denna glugg skarp fullt öppen, så skärpemässigt har man inget att klaga på. 

Avundsjuka. Mannen med Leican får den snyggaste tjejen! 

En trivsam dag i Nordiska museets vackra miljö och ett perfekt fototillfälle. Och til syvende og sidst blir omdömet att gluggen levererar. Ljussteget man går miste om i förhållande till fast optik kan i vissa lägen vara besvärande. Men vad gäller skärpan är gluggen minst lika bra som 70-200:an. Och den helgjutna proffskänslan gör att detta är en glugg man vill ha. Det är roligt att ha bra grejer! Frågan är om man vill gå och slänga med den dagligdags. Men vid speciella event kommer den till pass! 

D600 eller D800?

Kan meddela att undertecknad är på banan igen. För några veckor sedan sålde jag min D700. Tanken var att få loss lite pengar för att sedan köpa en ny kamera från Nikons rådande utbud på fullformatare. Det vill säga antingen en D600 eller så en D800. Efter att funderat en halvannan vecka har jag nu slagit till.  Vilken kamera blev det?  

Första bilden på morgonen. Kraftigt felexponerad och vitbalansen åt skogen. Och därför blev den så bra! 

Jag vill gärna hålla spänningen lite grann vid liv. Så innan jag meddelar vilken kamera det blev låt mig underhålla läsaren med att berätta lite grann om min kameraresa och hur jag tänkte. Min första digitalkamera var en Nikon D7000 som jag köpte för snart två år sedan. Jag plåtade något år med den och var mycket nöjd. Mycket bra bildkvalitet och smidig i formatet. Varken för stor eller för liten: Stor nog för att få lite grepp. Liten nog att inte väcka så mycket uppmärksamhet när man plåtar street. 

Efter ett tag blev dock lockelsen efter fullformat för stark. Nackdelen med DX-formatet är att alla objektiven är gjorda för fullformat och kommer bättre till sin rätt på en fullformatare. Mitt modus operandi har varit att gå omkring med en 35:a (motsvarande) och en 85:a (vid högtidliga tillfällen utbytt mot en 70-200). Så med D7000 hade jag en Nikkor 24/2.8. Med fullformatare tjänar man två ljussteg då man istället kan köra med en Nikkor 35/2:a. Ett steg med sensorn och ett med optiken.

Framför allt var det dock den större sökaren som lockade.  Jag tillhör dem som älskar en stor optisk sökare. När man provat en fullformatssökare är det svårt att gå tillbaka till den tunnelsyn man får med DX-formatets sökare. Så för circus ett år sedan slog jag till och bytte upp mig till en D700. 

Och jag har även haft stort nöje att plåta med denna kamera. Det är lite grann så att när man väl tagit steget till fullformat har man "hittat hem". Det är svårt att gå tillbaka. Förutom fullformatets fotografiska fördelar är också vissa taktila egenskaper hos proffshuset trevliga. Den otroligt gedigna konstruktionen. Proffsdetaljer såsom luckan för okularet, mode-väljaren, af-on-knappen. Storleksmässigt kändes dock D700:an som en jätte bredvid D7000.  Den kändes nästan komiskt stor. Och tyvärr har jag känt att det hämmat mig något i min plåtning. Jag har inte riktigt plåtat med samma frimod som med D7000. Å andra sidan, vid större händelser när man plockar fram 70-200:an kommer D700:an väl till sin rätt. Objektivet sitter betydligt stadigare på huset och kameran tillsammans med objektivet gör att man kan uppträda med självklar auktoritet.

När sedan D800:an kom ut så kände jag att den inte riktigt var för mig. Det var framför allt filstorleken som avskräckte. I grunden ser jag mig som en eventfotograf som gillar att leka journalist när något händer. Vid en större händelse kan jag lätt bränna av 500-600 knäpp. Att sitta och efterbehandla dem med filstorlekar på 40 MB kändes inte lockande. Så därför bestämde jag mig för att bida min tid. D700:an var ju trots allt inte fy skam. 

När sedan ryktet om den nya D600:an började florera kände jag att detta var kameran för mig. En fullformatare i D7000:s storlek! Detta kändes rätt. Vid större händelser skulle man kunna skruva på ett batterigrepp för att få lite tyngd på huset. 

Så kom D600:an ut. Vilken kamera! Med spänning gick jag till Kameradoktorn för att klämma på den. Den satt verkligen skönt i handen. På många sätt den perfekta storleken. Dock kändes den förvånansvärt stor. Den var klart större än D7000, kändes mer som en D800 (i själva verket ligger den mitt emellan). Den var däremot betydligt lättare. Sökaren var härlig. Och ett underbart slutarljud! Ett lågt vispande ljud likt det i D7000, till skillnad från D700:ans klunkande. Ett par saker gjorde mig dock lite besviken. Det var framför allt autofokusen. Man har tagit D7000:s autofokussystem, vilket gör att fokuspunkterna trängs i mitten av sökaren. Det går inte att använda tredjedelsregeln med fokuspunkterna utan man är hänvisad till att i alla lägen omkomponera. Sedan var priset lite väl högt. Det skilde inte många tusingar till en D800:a, som trots allt var en proffskamera. Visst, priset skulle sjunka - men vem har tid att vänta? 

Så började jag tänka på allt jag skulle gå miste om i termer av status i fall jag köpte en D600. Med D700:an hade jag fått vara med i Nikons proffsklubb. Med D600:an skulle jag så småningom behöva lämna in NPU-kortet. Hur kul är det? 

En aspekt på samma tema är då man ska registrera kameran på Nikons hemsida. Om man köper D800:an klickar man på fliken "Professionell" och fortsätter därifrån. Om man istället köper en D600 klickar man på fliken "Konsument". Hur roligt är det? 

Så ni kanske förstår varthän det barkade. Det blev en D800. Autofokusen och fåfängan fällde avgörandet. Ytterst handlar det om hur man ser på sig själv. Det handlar om ens identitet som fotograf. Själv ser jag mig som en pro-wannabe. Älskar att leka proffs vid större evenemang. Och då ska man ha proffsutrustning. 

Det finns för övrigt ett gammalt talesätt: Du är vad du köper. Om man köper en konsumentkamera är man en konsument. Och om man köper en proffskamera är man....
- ni fattar vad jag menar...

Longueur

Igår drabbades jag av en tillfällig longueur. Saken är den att jag i går morse fick ett ryck och bestämde mig för att sälja min värstingkamera. Missförstå mig inte. Det fanns ingen tanke att detta skulle bli något permanent. Jag har inte tröttnat på fotograferingen eller hakat på någon minikameratrend. Tanken var snarare att få loss lite kulor för att sedan kunna köpa en ny värstingkamera. Det visade sig bli en snabb affär ty på eftermiddagen hade jag sålt den. Nu kunde jag lugnt njuta en stund av tillvaron och undersöka alla nya erbjudanden som dykt upp på marknaden. Bland annat har Nikon släppt en ny fullformatskamera för något halvår sen, och i dagarna släppte man ytterligare en. D600 eller D800? Stadd vid kassa såg jag fram emot att under någon vecka eller två i lugn och ro kontemplera alternativen, för att sedan slå till..

Emellertid byttes humöret när jag lite senare skulle ge mig ut på stan. Det var då jag upptäckte att jag inte hade någon kamera! En känsla av nakenhet. Mössa, bössa, mask - något fattas. Lite av känslan som revolvermannen har när han märker att hölstret är tomt. Så vad göra? Skulle man verkligen behöva gå runt och plåta med ajFånen? Olust, tristess.  

Det var då det slog mig att jag faktiskt hade en analog kamera stående i skåpet. En Nikon FM3A:a. En gammal Tri-X rulle satt i och jag kunde ju nu passa på att plåta upp den. Så jag tog med mig kameran ut på stan. 

Visst var det trevligt att gå runt och fokusera manuellt. Sökaren är också inte alls dum. Men til syvende og sidst hänger man inte med med en sån kamera när det är något som händer. Frånvaron av instant gratification var också besvärande när man inte genast kan se resultatet på skärmen. Så det var inte utan att man kände sig lite mossig. Hur stod folk egentligen ut på sjuttiotalet?

Emellertid slumpade det sig så att jag gick in i SoFo. För er som inte känner till det är det området där alla hipsters, prettos och newyorkwannabear håller till. Jag gick in på ett prettoställe för att äta. Då kommer den söta servitrisen fram och säger:

- Vilken snygg kamera! 
- Ja, eh...det här är min gamla trotjänare! 

Så visst har analoga kameror sina fördelar. Jag kommer i fortsättningen att nyttja denna kamera som rekvisita när jag går på prettoställen. 

Kan för övrigt meddela att turistsäsongen nu är över. Till och med kineserna verkar ha lämnat stan. (Bilden visar Milleniumturister och är tagen för några veckor sedan). 

I Gamla Stan rear man nu ut vikingahjälmarna, så här finns det klipp för den hågade. 

Även tröjorna med älgskyltarna går nu på rea. Das ist ja super! Kaufen, kaufen!