Teasers

Lagom till jul så kom det: Paketet! 

Slut. 

Se hästen

Inti Boko vinner Kriteriet på Solvalla. 

ISO-knappens förbannelse

Efter den stora världshändelsen i torsdags: Till och Från fortsätter att fundera kring Nikons designfilosofi. Man brukar säga att djävulen sitter i detaljerna. Det är de små, små detaljerna som gör det. Ibland när man vill göra en förbättring som man tror ska underlätta så blir resultatet istället tvärtom. Framsteget leder till en försämring. Därför att finliret går förlorat. 

Ingen ISO-knapp. 

Nikon hade en gång en underbar funktion. Den hette snabb-ISO. För att ändra ISO var man i de tidigare digitala kamerorna tvungen att hitta någon knapp långt ned någonstans vid lajvskärmen. Med tänket från filmen var ISO något som man ändrade sällan, så knappen fanns där man förväntade sig kunna ändra ISO på filmens tid. Men Nikons utvecklare kom då på en idé. Nikons kameror har ju två rattar kring greppet. Den ena använder man normalt för att ändra bländare, den andra för att ändra slutare. Men när man kör med autoläge kommer en av rattarna att vara överflödig. Om man exempelvis kör med bländarförval kommer slutarratten att rulla tom. Kunde man då inte programmera den andra ratten till att ändra ISO? Utan att först behöva trycka på ISO-knappen? Snabb-ISO:n var född. 

Snabb-ISO

Att hitta ISO-knappen var ju lite besvärligt. Den fanns på ett ställe som var lite svårt att hitta. Man var tvungen att ta kameran från ögat och leta upp knappen först. Med snabb-ISO blev det en annan sak. Snabb-ISO:n ändrade fotograferingen: ISO:n blev ett aktivt val som kunde ändras från bild till bild. På många sätt går snabb-ISO:n till hjärtat i fotograferingen. Fotografering handlar om att avväga tre variabler: slutartid, skärpedjup och bildkvalitet. D v s slutare, bländare och ISO. För att få rätt exponering kan man bara välja två. Den tredje blir då vad den blir. Tidigare var bildkvaliteten/ISO:n något som man bara kunde välja periodiskt när man satte i en ny film. Nu blev valet av ISO lika flexibelt som valet av slutartid och bländare.

Och snabb-ISO:n passade Nikons fina ergonomi som hand i handske. Kom ihåg: Nikon har två rattar. Fotografering är att välja två av tre. Men snabb-ISO:n gick det nu att prioritera som man ville. Tycker du i den givna situationen att skärpedjup och bildkvalité är viktigast, slutartid mindre viktigt? Kör med bländarförval och snabb-ISO. Tycker du att slutartid och bildkvalité är viktigast, skärpedjup i tredjehand? Kör med slutarförval och snabb-ISO. Prioriterar du slutartid och skärpedjup, bildkvalitén mindre viktig? Kör manuellt med auto-ISO. 

ISO-knapp

De lyckliga sakernas tillstånd skulle emellertid inte vara länge. Nikons ambassadörer och proffsanvändare började knorra. ISO-knappen ligger besvärligt till. Det är svårt att ändra på ISO utan att ta ögat från sökaren. ISO:n är en så central funktion att knappen borde finnas på bästa platsen. Längst fram, uppe på greppet vid avtryckaren. Nikon lyssnar på sina ambassadörer. Man flyttar ISO-knappen. Nu är den längst fram, bästa platsen. Och bra så. Men så sker det. Det stora misstaget. 

Ingen snabb-ISO

När man flyttar knappen beslutar man sig samtidigt för att plocka bort snabb-ISO. Snabb-ISO var ju för att kompensera för att det var besvärligt att hitta ISO-knappen. Då knappen nu finns på bästa stället behövs inte funktionen längre. Så vi plockar bort den. Vi stryker programraderna från mjukvaran, som gör snabb-ISO möjlig. 

Huvudlöst. Man plockar bort en funktion som är användbar, som redan finns och som är gratis - bara för att man flyttat knappen. Knappflyttningen leder till en försämring. Det är som att man tänkte: Vi har lyssnat på er. När Nikons ingenjörer nu har lyssnat på ambassadörerna och gjort sig besväret att flytta knappen så ska den användas. Inget snabb-ISO här minsann! 

Som sagt, huvudlöst. Sätten att ändra på ISO går att ranka efter hur smidiga de är: 

1. Snabb-ISO
2. Knapp vid avtryckaren
3. Knapp vid skärmen 

Tidigare hade Nikonfolket tillgång till alternativen 1 och 3, vilket gjorde att man valde alternativ 1. Med knappflytten har Nikonfolket nu bara tillgång till alternativ 2. Knappflytten har således lett till en försämring, från det bästa till det näst bästa. 

Hur stor är då förändringen i praktiken? Det är de små detaljerna som gör skillnaden. Den tidigare metoden att med ögat mot sökaren blixtsnabbt med en rattvridning ändra ISO har nu bytts ut mot ett sätt där man först måste leta efter och hitta knappen och sedan vrida på ratten. Än mer: med snabb-ISO kunde man vrida på båda rattarna och ändra på ISO och bländare, säg, på samma gång. Med knappen kan man inte ändra på bländaren medan man håller på och ändrar ISO. Man måste ändra klart ISO, trycka på knappen igen för att koppla ur ISO-justeringen, och sedan ändra bländaren. Skillnaden i handhavande är en fördröjning på kanske en halv sekund. Men en halv sekund är mycket när man ska fånga det avgörande ögonblicket. Följden blir att man inte längre använder ISO som en aktiv variabel i fotograferingen. Man kör med auto-ISO på i alla lägen. (Det var inte bara en fråga om det avgörande ögonblicket. Med snabb-ISO fanns möjlighet till en avslappnad, lekfull, experimenterande fotografi, där man kunde gå ut på stan och leka med rattarna och valen mellan slutare, bländare och ISO, en lekfullhet som knappböket trubbar). 

Som tur var var huvudlösheten tidigare kopplad till de dyraste kamerorna. Knappflytten kom först med D4. ISO-knappen där framme ansågs vara ett proffsattribut. De lägre husen fick hålla tillgodo med ISO-knapp där bak (men då också med snabb-ISO). Vi hade alltså spektaklet att amatörhusen hade bättre ISO-funktionalitet än 50 000-kronorshusen. Men sedan började innovationen sippra ned. D810 och D7200 hade fortfarande snabb-ISO. Men med D850 och D7500 är nu nöjet borta. Dessa kameror har nu drabbats av ISO-knappens förbannelse. Snabb-ISO går nu bara att få i de lägsta instegskamerorna. 

Ser nu till min fasa att de nya husen Z6 och Z7 har den fruktade ISO-knappen där man helst inte vill se den. Kommer de också att drabbas av förbannelsen? Nikons ingenjörer, förbarma er: det kostar ingenting, zip, nada att återföra de enkla progamraderna i mjukvaran igen. Snabb-ISO hör till fotografering precis som bländar- och slutarförval gör. Nikons ambassadörer: ta ert ansvar. Ni fick som ni ville med ISO-knappen, men den är inte längre exklusiv. Det är som med de dubbla kortplatserna, ISO-knappen är inte längre något som skiljer agnarna från vetet. Säg nu till Nikon att ni vill ha tillbaka snabb-ISO. Ni har inget att förlora - men en fotovärld att vinna. 

Nikons designfilosofi

Efter den stora världshändelsen i torsdags går det att fundera över Nikons designfilosofi. Att byta fattning är någonting stort och strategiskt som påverkar riktningen årtionden framåt. Det kan avgöra företagets framtid. Så vad kan man säga om Nikons vägval? Är det genialiskt, eller har man gjort en blunder? 

Nikon har gått från att ha det längsta registeravståndet och den smalaste flänsen till att ha det kortaste registeravståndet och den vidaste flänsen. Och det är här som frågan blir hur pass klokt detta vägval var. Just att gå från smalast till bredast väcker frågor. Finns en tanke bakom eller var det ett förhastat beslut? Det finns två skolor. Å ena sidan finns cynikerna. Det finns dem som hävdar att Nikons vägval är en känslomässig reaktion som är betingad av de många svåra åren under Canons herravälde. Under sjuttiotalet var Nikon kungen. När elektroniken och autofokusen kom så gjorde Canon sitt vägval: man slängde det gamla åt sidan, satsade på en ny fattning. Resten är historia. Canon blev number one. Nikons ingenjörer tvingades se hur Canon med sin större öppning kunde tillverka gluggar som Canon 50/1.0L. En bländaröppning på 1.0! I årtionden stångade sig Nikons ingenjörer blodiga för att övervinna F-fästets begränsningar. Men till ingen nytta. Canon var kungen. Så när möjligheten att införa ett helt nytt fäste infann sig var det viljan till revansch på Canon som fick styra. Och på den vägen är det. Meningen med det nya fästet är att tillverka den ljusstarkaste optiken som världen har skådat. Nikkor Noct 58/0.95S! Under 1.0 har ingen tillverkare någonsin kommit. Hela poängen med fästet har varit att få bräcka Canon. 

Men är detta ett förnuftigt sätt att gå till väga? Riskerar det inte att bli en segersötma som blir temporär? När segerruset lagt sig och vardagen börjar, så står man där med ett nytt mount - för alltid. Och är detta mount det som är det bäst lämpade till den gråa vardagen? Är detta fattningen som är mest lämplig i de åttio procent av fallen i mitten? Beslutet om fattningen ska då ha varit ett tillfälligt rus som kommer att stå Nikon dyrt i framtiden. 

Å andra sidan finns skolan som säger: kompromisslös kvalitet. Tidigare har Nikon varit begränsad av F -fattningens snäva mått, men nu ges tillfälle att upphäva dessa begränsningar. Det handlar inte om att bräcka Canon. Det handlar om att Nikon åter ska bli proffsens självklara val, och då handlar det om att tillverka produkter som inte kompromissar med bildkvaliteten. Storlek och kostnader kommer i andra hand. Proffsen kommer åter att välja Nikon, allt blir som förr på den gamla goda tiden, konsumenterna följer efter när Nikon åter är number one. 

Ett tredje argument, som liknar det andra, är att form följer funktion. Flänsdiametern går att diskutera. Men kort registeravstånd följer logiskt av den digitala tekniken. Det långa registeravståndet betingades av spegelreflexen och filmen. Det var nödvändigt att i kamerahuset lämna plats åt spegeln. Filmrullen var med nödvändighet tvungen att sitta längst bak i kameran. Men den spegellösa digitala tekniken finns ingen anledning att begränsa sig till det som följde av en gammal teknik. Hur ska man på bästa möjliga sätt utnyttja rummet i den digitala kamerakroppen? För den digitala sensorn är det rationellt att ha träffytan så nära öppningen som möjligt - och lägga elektroniken bakom sensorn. Att förlänga registeravståndet vore att upplåta plats till något som egentligen inte gör någon nytta. Om det behövs ett större avstånd mellan linsen och sensorn kan detta avstånd lika gärna skapas utanför kameran, genom att förlänga objektivet. Form följer funktion: kortast möjliga avstånd mellan strupe och sensor är därför funktionellt och formen bör följa därefter. 

Motargumentet är att det bästa ofta är det godas fiende. Kompromisslös bildkvalitet låter bra i teorin och som slagord. Men i praktiken handlar det om att bilderna blir tillräckligt bra. Och då handlar det om att väga goda ting. Kompromisslös kvalitet är för det mesta inte av nöden. Att dölja avstånd inuti kameran kan vara ändamålsenligt - om det leder till ett bättre handhavande, som ju också har ett värde. Kompromisslöshet innebär att man kompromissar bort goda ting. Tunna kamerakroppar med långa objektiv är inte det mest ändamålsenliga i åttio procent av fallen. Det bästa är ibland det godas fiende. 

Tiden får utvisa om Nikon valde rätt. Snart kommer i alla fall Nikkor Noct 58/0.95S. Då hänger vi på låsen. Sedan får vi se. 

Nikon Z

Augusti 23, klockan sex på morgonen. Då smällde det. Händelsen som hela fotovärlden har väntat på. Under en månads tid har nätet varit fullt av teasers, läckor, spekulationer, rykten. Nätets fora har gått varma. Direkt från Tokyo sänds den nu, världshändelsen. Nikon kommer med sin Z! Den nya spegellösa fullformataren. Nikon kommer med en ny fattning. Ett nytt mount. Det händer bara en gång vart femtionde år. Det är stort. Krämarna i Sverige hakar på: Kameradoktorn meddelar att man sänder från klockan sex på morgonen! Många entusiaster gav sig upp i ottan för att vara med om världshändelsen. Till och Från var där och bevakade. 

När Till och Från kommer in är det redan folk på plats. Medelåldern är hög, könsfördelningen skev. Bengt Lundberg från Nikon är där och visar upp de nya dyrgriparna. Det den mannen inte vet om Nikon - det är inte värt att veta. 

Se, där är den! Är det sjuan, med den nya kitzoomen? Ja visst är det det! 

Och se där: den nya 35:an! Men är den inte väl stor? I bakgrunden en D850. Okej, vinkeln gör sitt. Men ändå: ska den verkligen vara så här stor? 

Entusiasterna hade kommit dit för att klämma. Så man fick vara snabb att hugga kameran när den blev ledig. Annars ryckte någon annan den. 

Det är julafton. Gratis kläm och känn redan innan morgonkaffet.

En entusiast visar upp fin sökarteknik. Zätan med den nya 35:an. 

Så hur var kameran? Ja, vad ska man säga. Det positiva först och det stavas ergonomi. Kameran är perfekt i storlek. Alla knapparna sitter på rätt plats. Den osar kvalitet. Så det är en kamera som är svår att stå emot när man klämt och känt på den lite grann. Sedan har vi fördelen med det spegellösa. Den sömlösa integreringen av sökaren och lajven. Den sömlösheten ger ett modernt aktivt fotograferande där kameran kan användas i fler vinklar än vad som är vanligt med spegelkameran. Den nya kitzoomen var också en trevlig sak: liten och nätt, den passar storleken på kameran. 

Men sen kommer vi till abren. Och det stavas framförallt storleken på 35:an. En av poängerna med en så nätt kamera är ju storleken. Zätan har chansen att bli alla streetkamerors moder. Gorillakamerorna känns passé bredvid det nya. Men då vill man helst se ett diskret objektiv som passar till kameran. 35:an var lika stor som kitzoomen. Man får intrycket att Nikon har varit lata: man har tagit objektivet 35/1.8G och förlängt det så att det passar till det nya registeravståndet. D v s med tre centimeter (sic!). När man helst hade velat se ett objektiv som i format mer liknar den gamla 35/2D, till ett så litet hus. Det här gör att man kanske inte kan fota frimodigt på stan såsom gatufotografin kräver. 

Sedan har kameran bara ett kort. Och det är väl ingen katastrof - om det hade gått att spara raw och jpegs i skilda mappar. Annars kommer det göra arbetsflödet bökigt. Jag köpte för ett tag sen en D7500:a och jag har slutat plåta rått bara för att arbetsflödet blivit för bökigt. (Det här är något som jag inte förstår. Man lägger ned våldsamma resurser på att utveckla nya kameror. Men man tänker inte på att ordna de här enkla sakerna som betyder mycket för plåtarglädjen). 

Sedan har vi frågan om spegellöst verkligen är framtiden. Jag hade tidigare en Fuji X-T1:a. En fin kamera på alla sätt och vis. Men jag sålde den och köpte en D7500:a i stället. Spegellöst upplevs efter ett tag som billig elektronik. Frågan är om något i längden slår den optiska sökaren? Zätans elektroniska sökare har föregåtts av ett rykte. Men till syvende og sidst ger även den en känsla av att man tittar på världen genom en tv. Det verkar vara ofrånkomligt. Kommer man även att tröttna på Zätan efter ett tag? Kommer längtan efter den optiska sökaren så småningom att ta överhanden? Är D7500:an i stället framtiden? Gör sökaren lite större, som den i D500:an, återställ det som togs bort, och se till att fixa en riktig autofokus för lajven som är modern (men med de nya af-p motorerna är även lajven numera hyfsat snabb). 

Jag vill dock inte döma ut Zätan. Som sagt, formfaktorn är formidabel, och med rätt (mindre) optik kan den vara vinnaren i framtiden.