På vift i Italien: I Palladios fotspår

Annandag nyår och det var dags att dra vidare. Målet var Vicenza, den frejdade världsarvsstaden, känd för sin fina arkitektur. Vicenza är den vittberömde arkitekten Andrea Palladios hemstad. Min tanka var den att överge Shakespeareturismen till förmån för lite Palladioturism. Och läget var ypperligt för en snygg övergång! Jag bor i Marghera, på fastlandet utanför Venedig. Bara några kilometer därifrån ligger en berömd villa, som figurerar i pjäsen Köpmannen i Venedig. Längs kanalen Brenta i samhället Malcontenta ligger villan Foscari. Och den räknas som en av Palladios mästerverk. Jag sätter mig i Alfan och glider iväg.  

Några kilometers fantastisk passage längs kanalen. Och där ligger hon, La Malcontenta, Villa Foscari! En skönhet på kanalen, som ofelbart drar till sig passerandes blickar. I Köpmannen i Venedig är den stora hjältinnan den sköna damen Portia. Portia bor i villan Belmont en bit utanför Venedig och Shakespeare-expertisen har genom några specifika detaljer i pjäsen räknat ut att denna villa måste ha varit villa Foscari. I pjäsen uppvaktas Portia av ädlingen Bassanio. För sin uppvaktning behöver Bassanio 3 000 dukater (omkring 10 kg guld = 2,5 miljoner kronor!!). Bassanios vän Antonio lånar då dukaterna av penninglånaren Shylock, i utbyte mot en pant i form av ett skålpund av Antonios eget kött. Då Antonio inte kan betala lånet kräver Shylock sin pant inför Dogen. Nu börjar ett rafflande domstolsdrama. Shylock lägger fram sin sak i några välformade tal  - men då dyker Portia upp utklädd till man och löser på ett genialt vis tvisten (inga spoilers - gå och se pjäsen!). Berömt är hennes lovtal till barmhärtigheten: 

Se, villan har egen vatteninfart! Det måste ha varit uppför den som Bassanio körde när han kom för att uppvakta sköna Portia. Världsklass! 

Efter denna sevärdhet slänger jag mig i Alfan och drar ut på autostradan. En timmes bilfärd till Vicenza. Det är det fina med Italien. Det är tätt, tätt mellan städerna. Vicenza är en välmående stad på omkring hundratusen själar. Staden känns modern i sinnelaget, lite mer "nordisk" än övriga Italien. Välståndet bygger på teknisk industri. Staden härjades svårt under andra världskriget i de allierades bombräder. Men av det märker man inget. Den historiska kärnan är en typisk italiensk medeltida stad men med en lite tysk känsla. Ordnung. En detalj är att man har röda gatlyktor i staden:

På kvällarna ger det ett särskilt ljus. En red light-känsla, som kontrasterar mot stadens allmänna prydlighet. Men åter till Palladio: 

Där är han! The man! Vicenza är en stad vars claim to världsarv fame har vunnits genom sin arkitektur. Och arkitekturen i staden stavas Andrea Palladio. Mannen levde under större delen av 1500-talet. Han anses vara den nyklassicistiska arkitekturens främste upphovsman, och han har fått en egen stil uppkallad efter sig, den s k palladianismen. Stilen var på modet i Europa på 1600-1800-talen. I Vicenza finns färdiga promenader som man kan gå om man vill beskåda Palladios byggnader. Så jag följer en av dessa. 

Turen börjar med den antika teatern, Teatro Olimpico. Starka Asterix och Obelix-vibbar här. Jag tänker på äventyret "Asterix och skatten", där Asterix och Obelix har fått anställning på en teater hos ett avantgardistiskt romerskt teatersällskap. Skådespeleriet består av avantgardistiskt utagerande (citat: "Orgier, orgier. Vi vill ha orgier!") - men vid ett särskilt ögonblick i pjäsen pekar teaterns kreative ledare på Obelix, som då ska gå fram och säga något spontant till publiken. Varvid han, röd i ansiktet, yttrar de inspirerade orden: "Romarna är inte kloka!" Vilket får publiken att storma scenen. Bra teater har i alla tider utmanat.  

Guiden anger att denna byggnad är paradigmatisk för Palladios konst. Palazzo della Ragione, vid Piazza dei Signori, gamla stadens huvudtorg. En gammal medeltida gotisk byggnad i tegel, stadens gamla stadshus, vars tak syns skymta fram. Byggnaden var på fallrepet - men Palladio räddade byggnaden genom att stadga upp den med tvåvånings arkader i klassisk stil. På bilden syns också stadens gamla klocktorn - berömd för sin smala form 82 skönsmala meter. Enligt guiden världens smalaste på sin tid. 

Palladio är delvis känd för villor ock palats byggda från grunden i klassisk stil. Men kärnan i palladianismen tycker jag mer är en form av  "opportunistisk klassicism". Palladio var en Kajsa Warg-typ: man tager vad man haver. Han utgick från lokala förhållanden, och försökte sedan göra det bästa av situationen, enligt den klassiska arkitekturens principer. Palladianismen går ofta ut på att ta en befintlig byggnad, en enkel tegelbyggnad exempelvis, men att sedan smycka den med några väl avvägda klassiska detaljer.

Palladianismen är därför antitesen till funktionalismen såväl som den autistiska monstruismen, den moderna arkitekturens två huvudspår. Funktionalismen är fulheten upphöjd till princip. Arkitektur har i alla tider strävat efter att vara funktionell. Men när funktionen uppnåtts har man dessutom velat göra byggnaden skön. Skönheten fyller nämligen också en funktion. Funktionalismen nöjde sig inte med att byggnaden skulle vara funktionell. Den skulle dessutom se funktionell ut. Hur ser man att en byggnad är funktionell? I praktiken blev svaret att en byggnad ser funktionell ut om den inte är skön. Så därför strävade man medvetet efter att göra byggnader fula. Och på den vägen är det. Det här är huvudanledningen till att moderna byggnader ser ut som de gör. Den autistiska monstruismen strävar å andra sidan inte efter funktionalitet. Målet är istället att göra en grotesk byggnad, överdimensionerad och som sticker ut, och som inte smälter in i omgivningen. Målet är att förhärliga arkitekten och den kommunpamp som gav honom uppdraget. 

De som bäst har tagit till sig den palladianska pragmatismen är amerikanarna. Palladianismen anses ha spridits till USA genom Thomas Jefferson, vars plantage Monticello i Virginia anses som en direkt kopia av Palladios rundformade villor. Annars ser man i USA otaliga exempel på just den pragmatiska palladianismen. Ni som har varit där vet hur det brukar se ut. Ofta handlar det om en fyrkantig tegelbyggnad. I sig själv är byggnaden ganska ful. Men med några palladianska stilknep - några vita pelare med en triangelformad portik - och byggnaden blir genast snygg. Man ser det på otaliga offentliga byggnader, eller på universitetsbyggnader på campus. 

Men palladianismen har inte bara satt avtryck over there. Även här hemma har den funnit mark. Och det på landet långt upp i norr. Ovan gården Daln, Hortlax sn. Byggnad från början av 1700-talet. En klassisk norrbottensgård och ett stilrent exempel på den s k botniensiska palladianismen. Principerna här i full verkan: utgå från lokala förhållanden, försköna i en lätt klassicism. Den antikiserande touchen är lätt, subtil. Träbyggnaden en i grunden enkel och vanlig timmerkonstruktion. Lägg på några lätta antydningar till kolonner längs knutstråken. Blicken fångas av den mäktiga porten. Glaset i porten dekorerat med fina bågar i venetisk stil. Förutom porten bidrar fönstren till det klassiska intrycket. Gården vittnar inte bara om de självägande böndernas relativa välstånd utan även om deras höga stilkänsla. 

Men låt oss från norr återvända till söder och Vicenza. Se, där ligger hon: La Rotonda, Villa Capra! Palladios mest berömda verk. Villornas villa. Majestätiskt ensam uppe på kullen blickar hon ut över fälten. Vi som passerar landsvägen stannar och häpnar. Det är så här man skall bo. Den botniensiska palladianismen är bra - men den venetiska duger den med.  

På vift i Italien: Venedig!

Nyårsdagen och åter i Venedig! Vädret har hittills varit uselt - men just idag skiner solen! Kan inte bli bättre. Jag bor i Marghera på fastlandet och lämnar bilen. Inga problem: bussen in till Piazzale Roma. Sedan hoppa på vaporetton, Venedigs båtbussar. Hoppar av vid Rialtobron. Åter i världsarvsstaden! 

Det är något visst med att återvända till en plats. Förra nyåret gjorde jag också en resa till Venedig. Jag bodde då helt nära Rialtobron. Att återvända är som att komma hem. Platserna är en bekanta och man är inte främmande. Man får inte uppleva nyhetens behag - men man vinner andra erfarenheter. Venedig är en stad man inte blir mätt på. Där gatorna är vatten hör man gondoljärens glada o sole mio - La Serenissima är en stad som ingen annan! 

Nu.

Trevligt inte minst är att som fotograf återvända till platser där man fångat bra bilder. Återseendet blir speciellt för en sådan plats. Precis vid Rialtobron, på boardwalken vid Canal Grande, tog jag förra året en av mina riktiga favoriter: 

Då. 

Det är déjà vu-känsla. Jämför de två: Samma härliga väder, samma vy mot Rialtobron, samma gondolstation. Tyvärr inga gondoljärer den här gången - men ändå tre figurer som står på samma ställe och i viss formation! 

Men gondoljärerna är ute och kör turister på Canal Grande. Foto-op:en får vänta! 

Jag traskar vidare längs gränderna in mot Piazza San Marco. Venedigs hjärta. Nyårsdagen innebär tomma flaskor efter festandet under natten. Men vad skådar mitt norra öga? Aqua alta! Det fruktade högvattnet som ibland sveper in över Markusplatsen. Det är dock inte så farligt som det ser ut. En lagom pöl som dock är tillräcklig för att skänka en vacker spegel! 

Bella Venezia! 

Jag står och plåtar en del vid Markusplatsen och njuter av dagen. Sedan vandrar vidare. Alla turister som tar det lugnt. Varför inte åka gondol? Ja, så är det. Gondolen är kanalens Cadillac. Kameran drar sig automatiskt till dessa långsmala skönheter. 

Det blir gondolplåtning resten av dan. Vid Orseolobassängen hänger gondoljärerna och gör det som de gör bäst: jiddrar. 

Normalt är det mest kineser som åker gondol. Det kostar en del slantar så andra brukar dra sig lite grann för att åka. Men här ser jag ett par. De ser ut som tyskar. Så jag tänker att det här kan bli en bra bild. Ett par välbärgade tyskar som åker gondol. Säkert har de lämnat mercan i Tronchetton. Så jag hänger ut över kajen och plåtar som en galning. Tappar bort mig lite grann. Paret får syn på mig. 

Tyskarna tycker att det är roligt. Vad är det för en galning som står och plåtar? 

En dag i Venedig går fort. Det blir kväll. Farväl, Serenissima! Jag hoppas att vi snart ses igen. 

På vift i Italien: Nyårsbilder från Venedig: Buon capodanno!

För andra året i rad vistade Till och Från Venedig under nyårsafton! 

Buon capodanno! 

Äventyr i Venedig - slutsummering

I lagunen mot Medelhavet ligger hon, La Serenissima. En stad helt byggd på pålar i vatten: Venedig är en stad som ingen annan. Venedig är staden som varje fotograf bör försöka besöka någon gång. När man lämnat fastlandet går man in i en annan värld, utan bilar och larm. Ett kliv in i sjuttonhundratalet? Men med turister! Som gräshoppor översvämmar vi kajer och gränder. 

Staden har en stolt historia. I tusen år varade den venetiska republiken. Längre än Rom! Från fastlandet flydde människor undan överhet och våld till lagunen. På pålar byggde man sig en fristad. Venedig blev en stad grundad på frihet och handel. I Dogepalatset ligger de berömda Sale Istituzionali, institutionssalarna. Det är salar där Venedigs många rådgivande organ sammanträtt genom århundradena. När man går där i salarna och förundras över konsten förstår man samtidigt att grunden till stadens uthålliga storhet låg i institutionerna. Här fanns ingen furste som godtyckligt kunde genomdriva sin vilja. Här fanns maktdelning och representation genom århundraden. Det är det som skiljer Venedig från andra italienska renässansstäder, som blommat under något århundrade men som sedan gått tillbaka. 

På ett personligt plan är jag stolt över att jag på resan lyckades bidra till den litteraturhistoriska forskningen. Att på en och samma resa och inom loppet av tre dagar lyckas upptäcka Shakespeares residens, Julias fruktträdgård och Shylocks penthouse - det fanns bara inte på kartan. Det är inte utan att man känner sig som Schliemann vid Troja.  

Allt är emellertid inte guld som glimmar. Staden är tyvärr på dekis. Människor vill inte längre bo där. Befolkningen har på femtio år minskat från 150 000 till 60 000. Staden är idag tre gånger mindre än under sin storhetstid. Till skillnad från Florens har staden blivit ett museum utan eget liv och helt grundad på turism. Något behöver göras. 

Till och Från brukar alltid utdela destinationspriser. Här är resans vinnare: 

Bästa transportfordon: Gondolen. Gondolen är kanalernas Cadillac. Elva meter lång och med dollargrin. Ingen Fiat femhundra här. Precis som med jänkebilen handlar det om att glida fram i sakta mak till omvärldens beundrande blickar. 

Nyttigaste näringsidkare: Gondoljären. Gondoljären är yrkesmannen som personifierar Venedig. Och han är också stadens nyttigaste yrkesman. Italien och Europa befinner sig i ekonomisk kris. Bytesbalansen med Kina är förödande. Då lämnar gondoljären sitt strå till stacken. Det är dyrt att åka gondol så det är nästan bara kineser som gör det. En enkel överslagskalkyl visar vad det handlar om. Enligt Venedigs turiststatistik besöks staden av tjugo miljoner (sic!) besökare per år. Mina egna iakttagelser är att tio procent kan vara kineser (en försiktig uppskattning). Det ger två miljoner kineser per år. Varje kines spenderar i genomsnitt en halv gondoltur per besök. Det ger en miljon gondolturer. En miljon gånger fyrtio euro är lika med fyrtio miljoner euro - strax under fyra hundra miljoner kronor - bara i gondolpengar! Så man förstår hur nyttig gondoljären är för bytesbalansen. 

Bästa partypryl: Masken. Det är förvånande hur pass ofta masken verkar komma till pass här i Venedig. På nyårsafton var den flitigt i bruk. Och man förstår varför. Masken gör att man kan festa mer obehindrat.  Den skapar distans till vardagslivets roller. Den skapar uppsluppenhet och signalerar att man är pigg på upptåg. Masken är helt enkelt en festpryl som borde användas betydligt oftare vid festliga sammanhang. Den är solglasögon, spritflaska och hundsvans i ett. 

Bästa konstupplevelse: Scuola Grande di San Rocco. I Venedig finns några unika inrättningar som heter scuole. Dessa är anrika lekmannaföreningar som bildats för andlig förkovring och välgörenhet. Med  Venedigs historia och makt blev de genom åren mycket rika. Föreningslokalerna är palats med det bästa av vad den venetianska renässanskonsten har att erbjuda. En av de förnämsta scuolorna är San Rocco. Det fina med denna scuola är den innovativa servicen i stora salen. Där bjuds besökaren att låna stora speglar. Speglarna är ungefär som två iPad i bredd. Dessa speglar bär man framför sig och studerar med dem freskerna som är i taket! Klart innovativt. Fresker i taket är ofta väldigt fina - men ingen orkar studera dem någon längre tid eftersom det är så jobbigt att stå och stirra uppåt, med nackspärr som följd. Det innovativa spegelbruket är något som fler museer världen över gärna får ta efter. 

Bästa helgonkult: Sankta Lucia. I Venedig finns Sankta Lucias reliker. De ligger i kyrkan San Geremia mitt på huvudgångstråket. Efter femhundra år av protestantism och sekularism är det ont om svenska helgon med levande folklig förankring. Men Lucia är ett sådant helgon. När man besöker kyrkan slås man av två ting. Dels hur väl bevarade relikerna är, dels hur nära man kommer dem. De ligger inglasade i koret och man kan gå runt dem och nästan ta på dem. Det är en andäktig upplevelse. I kyrkan finns bönelappar och anvisningar på katolicismens stora språk: italienska, engelska, spanska, franska, tyska - men också på svenska. Inget land har en så levande Luciakult som Sverige, om än kanske något paradoxal. När jag var där kände jag att Lucia är Sveriges nationalhelgon. 

Luciakulten innehåller för övrigt intressanta vändningar. Sången Sankta Lucia är ursprungligen en napoletansk folksång. Men den napoletanska sången sjunger om Santa Lucia som är - ett hamndistrikt i Neapel! Den svenska varianten har återknytit sången närmare helgonet. Denna typ av anknytningar är för mig kultur när den är som bäst. Kulturen är ett levande ting som tar sig oväntade vägar. För övrigt läste jag någonstans att den svenska luciaimperialismen firar triumfer i Lucias hemland. Staden Syrakusa skall sedan några år ha anammat det svenska luciafirandet. Man förstår varför. Lucia, tärnor, stjärngossar, pepparkaksgubbar, lussebullar, ljus. Konceptet är helt enkelt oemotståndligt. 

Sämst utnyttjade affärsläge: Fängelset. Fängelset ligger mitt på kajen vägg i vägg med Dogepalatset med utsikt över lagunen. Venedig räknar in tjugo miljoner besökare per år och alla besöker denna plats. Fängelset har därför ett av världens mest attraktiva affärslägen. Just nu används dock fängelset till i stort sett ingenting. När man löser biljett till Dogepalatset kan man gå över "Suckarnas bro" till fängelset och skåda de gamla fängelsehålorna. Visst, det är småintressant - men det är samtidigt något som man kan både ha och vara utan. Fängelset kan bara bidra marginellt till biljettintäkterna- så det måste finnas bättre sätt att utnyttja det. Byggnaden ser trevlig ut och skulle lätt kunna rustas till något ändamålsenligt. Varför inte göra om det till vandrarhem? Långholmen har gjort denna resa med lyckat resultat. Ett vandrarhem i detta läge skulle garanterat bli populärare än till och med Af Chapman. 

Bästa maktsymbol: Dogemössan. I grunden en vanlig mössa, men med ett finger som sticker upp ur nacken. Signalerar effektivt vem som är numero uno. 

Bästa reklamkupp: Hennes & Mauritz. I Venedig ligger maktinstitutionerna samlade runt Sankt Markusplatsen. Dogepalatset, Markuskatedralen - samt myntverket La Zecca. Det var har som under århundraden det venetianska guldmyntet dukaten präglades. Dukaten var dåtidens dollar. Dukaten spreds med handeln världen över och blev symbolen för Venedigs makt som handelsnation. Det var därför med förvåning och visst välbehag som man kunde se hur La Zeccas fasad befanns smyckad med reklam från ett svenskt världsomspännande handelsföretag. En av årets mäktigaste reklamkupper och ett statement att nu är det vi som står för världshandeln. Nu vill vi se att Ikea gör samma sak med Dogepalatset. 

Meste one-trick pony: Calatrava. I Venedig finns en bro som inte ser ut som någon annan bro. Den byggdes för bara några år sedan av den spanske arkitekten Calatrava. Calatrava är mannen som tillsammans med HSB Malmös dåvarande VD Johnny Öhrbäck fick Visionen: ett höghus byggt i form av en mänsklig överkropp som vrider sig. Calatrava har nu byggt en bro i Venedig i exakt samma stil. När bron byggdes blev det våldsamma protester då Venedigborna tyckte att den var för ful. Själv tycker jag den är ganska snygg. Dessutom är den skön att gå på. Öhrbäcks vision firar triumfer i en stad som Venedig, vilket är ett gott betyg åt Malmö och åt HSB. 

Venedigs största hopp: Spetsknypplerskorna på Burano. Ni som följt bloggen vet att det är något speciellt med ön Burano. Ön befolkas av spetsknypplerskor och av fiskare. Det råder en pedantisk ordning på ön: allt är städat och nymålat. Vilket är precis vad Venedig skulle behöva. Staden förfaller alltmer. Jag har tidigare varit inne på att de moderna skatterna är för höga för en stad som Venedig. Två tredjedelar av all skatt i moderna högskatteländer är skatt på arbete. Men Venedig bygger på handkraft, vilket gör att allting blir dyrt. För att kunna ha råd att rusta upp staden måste det därför till ett Rot-avdrag i en storlek som hittills aldrig skådats. Men det räcker inte. Det måste också till en personalförändring. Det är på individerna det hänger. Om spetsknypplerskorna fick ta över stadens angelägenheter är jag säker på att de skulle vända staden på ett årtionde.   

Bäst alla kategorier: Staden själv. La Serenissima, Det stora lugnet, The big easy. Vandra bland kanalerna och låt dig insupas av stadens skönhet. Du blir inte missnöjd, jag lovar. 

Det var allt från Venedig. Next stop: Rome! 

Äventyr i Venedig - Varans väg

När man är ute och reser brukar det ofta vara en god idé att försöka förena nytta med nöje. Då undertecknad i det civila jobbar med att utreda frågor kring handel och tjänstenäringar ville jag passa på att under min Venedigresa göra några observationer kring stadens alldeles speciella distributionssystem. 

Venedig har ett distributionssystem som ingen annan stad. Bilar är förbjudna. Det gör att distributionen genomförs på två vägar: med båt och med handkraft. Stadens allfarled är Canal Grande, som i ett bakvänt  S slingrar sig genom staden. Här trängs båtar stora som små. Allt som är bilburet hemma är båtburet här: Brandkår, polis, kollektivtrafik, taxi. Första gången man kommer till Venedig tror man inte sina ögon. Det är som i en film. 

Det som lastbilen gör i andra städer gör lastbåten i Venedig. 

En bro förbinder Venedig med fastlandet. Lastbilar är emellertid förbjudna i staden. Motorfordon tar sig inte längre än till Piazzale Roma i början av staden. Sedan är det kanaler och slingrande gränder. Allt gods måste därför omlastas på båtar. Efter omlastning förs varorna genom Canal Grande för vidare avlastning på någon av kajerna längs kanalen. Inte minst på kajerna vid Rialtobron. Där packas varor på de speciella lastkärror som man ser överallt i Venedig. Med handkraft förs godset in i smala gränder och upp över smala broar fram till butiker där de packas upp. Om inte varorna måste bäras en sista bit upp på smala trappor. 

Ibland ser man små pråmar som för godset genom kanalerna. Ett givet fotoobjekt. I New York är allting big. I Venedig är allting small. 

Slutstation. Efter kanalfärd och kärra finner varorna sin slutdestination. Som här, en konsumbutik. Man tror inte att det skall gå. Men det gör det. 

Handkraft. Venedig rör sig genom handkraft. Det är inte bara varuflödet. Allting bygger på hantverk. En reflektion är att staden inte är gjord för den moderna ekonomin - som bygger på maskinkraft och där arbetet beskattas till döds. I Italien liksom i Sverige sugs hälften av arbetets frukter ut av staten, medan kapitalet hålles relativt skadeslöst. Under Venedigs storhetstid var staden mer eller mindre ett nyliberalt paradis. Venedig var en köpmannarepublik vars inkomster byggde på licensavgifter snarare än skatter. För att Venedig åter skall blomstra måste det till en rejäl skattereform. Staden skulle behöva ett ROT/RUT-avdrag i storleken alla ROT/RUT-avdrags moder. Ett VÅT-avdrag för Venedig!