Fotomaran 2018

Fotomaran igår. Nytt för i år var att man hade möjligheten till en halvmara. Var med för tre år sen på stora maran, känner att jag har ingenting att bevisa. En halvmara kändes mera lagom. Se här min tolv bilder. 

1. STARTNUMMER. 

Viktigt med ett bra startnummer. Ju lägre nummer ju högre status. Ett lågt nummer kan också underlätta plåtningen på temat STARTNUMMER, som alltid finns med. (Tänk om man exempelvis ska plåta numret 328 eller 297. Kan vara knivigt att hitta). Nummer tjugonio är ett bra nummer. Det är det typiska priset på fulölen. Så här är det inget snack. Stark inledning! 

2. KONST. 

Kameran har ett toy-läge, där bilderna blir som teckningar. Läget blir perfekt till temat. Effekten fungerar bäst på fasader. De kan ofta ge en akvarellkänsla a la Carl Larsson. Går runt och plåtar under nån timme. Till slut väljer jag den här. Missade skärpan, men ger det inte bilden ett måleriskt intryck? 

3. IKON. 

Befinner mig i mina kvarter. Kvistar upp och plåtar en ikon som jag har hemma. Tänker att den fungerar som backup om jag inte skulle hitta något bättre. Går ut på stan igen och försöker hitta någon kändis att plåta. Helst Håkan Hellström eller Bruce Springsteen. Men fångar inget, så det blir backupen. Visst, inte så roligt kanske. Men alla kan ju inte plåta postern på Magnus Uggla som pryder stadens alla hörn. 

4. SKRATT. 

Skruvar nu på teleobjektivet. Tänker att det här blir lätt. Massor med folk på stan, bara att zooma in någon som skrattar. Det visar sig dock svårare än jag tänkt mig. Många som går omkring och ler. Men ett leende duger inte. Det måste vara någon som brister ut i ett spontant jätteskratt. Går till Sergels Torg och valstugorna där. Tänker att där brukar man kunna få sig ett gott skratt. Moderaterna är där och håller låda, har roligt tillsammans. Är glad att jag till slut lyckas få en bild på någon som skrattar.  

5. PORTRÄTT. 

Första stationen är på Scandinavian Photo på Vasagatan. Nästa station: Hornsbergs strand. Jag bestämmer mig för att gå längs Kungsholmen upp mot den nya stationen. Första tema: porträtt. Jag går förbi Stadshuset, tänker att där finns många som gifter sig. Där borde man få något. Men får inget riktigt bra. Går vidare. Lyckan ler då mot mig. På träbänkar längs Klara sjö sitter några rockare från Dalarna. Jag frågar om jag får plåta. Fyra rockare, det blir svårt att välja bild. Det här är fotomaran! 

6. SURT. 

Ett svårt tema. Och min plan att gå längs Kungsholmen visar sig vara mindre lyckosam. Inte mycket liv. Fotomaran handlar om en sak: mänskor, mänskor, mänskor. Därför är det bara en sak som gäller: city, city, city. Valaffischerna förskönar St Eriksbron. Politikerna stirrar mot en med sina leenden och sina budskap. Ordet surt känns inte långt borta. Jag tar en bild på Björklund. Mer EU. Har den som backup. Går vidare, försöker hitta något. Men hittar inget. Till slut går jag in på ICA, börjar plåta citroner. Blir inte bra. Plåtar apelsiner. Blir bra bildmässigt. Men apelsiner är väl söta, inte sura? Men se där: limefrukter! Det här är surt! Men nej. Man kan inte komma med limefrukter. Så andefattigt, jag kommer bli utskrattad. Går tillbaka till min valaffisch. Mer EU. Sunkigt, surt. Inte surt som i citron, utan surt som i en surfis. Vid närmare eftertanke är det här ganska bra. Fint fångat! 

7. UTVECKLING. 

Befinner mig längst bort på Rörstrandsgatan. Där finns en bro som går över Klarastrandsleden, korsar motorvägen och svänger in mot Solna. Med några märkliga träbänkar. Och mystiska prickar. Plåtar lite grann, går sen bort mot Nya Karolinska. Det är min plan. Finns något bättre exempel på den moderna stadsutvecklingen än Nya Karolinska? "Hagastaden - gränslös stadsutveckling!" står det på banderollerna. Där finns allt: fasader, lyftkranar, armador av gröna avfallskärl, motorleder som korsar, tunnlar i rött som kontrasterar mot fasaden. Jag går runt länge och försöker hitta den rätt vinkeln. Men det vill sig inte riktigt. Går till slut tillbaka till bron över Klarastrandsleden. Onekligen fascinerande. Det är något slags träbänkar där det är tänkt att man ska sitta och ha picnic, hålla fest. Det är såna där träbänkar som finns i Hammarby Sjöstad, som man kan sitta på och dricka vin om kvällen medan man ser ut över vattnet. Och dessa fysiska prickar? De är trevliga, tar bort känslan av asfalt. Det är den nya stadsutvecklingen, det är YIMBY. Den gamla stadsplaneringen byggde på att stadsdelar skulle åtskiljas var och en efter sin funktion. Villorna för sig, arbetsplatser för sig, höghusen för sig. Men det blev inte som planerat. Lyckoriket infann sig inte. Tristess och alienation blev resultatet. Så den nya stadsplaneringen vill ändra på gårdagens misstag. Bygg broar mellan stadsdelar! Gör dem till mötesplatser! Här är det tänkt att solnaboarna ska möta vasastans mänskor. De ska träffas och umgås, dricka vin och picnica medan man tillsammans skådar solnedgången och flödet av bilar som rullar sakta längs Klarastrandsleden. Eller varför inte stanna till och språka när man stretchar i mitten på joggingrundan? Men det blev inte som man tänkt. Kartan stämmer fortfarande inte med verkligheten. Ändå: det går inte att förneka att detta är det senaste inom stadsutveckling. Och att tanken i grunden är rätt. En temavinnare? 

8. DEJT. 

Rör mig längs Rörstrandsgatan. Det är sommargata med uteserveringar, kontinentalt på modernt svenskt vis. Här borde man få något. Några turturduvor som sitter och tittar varandra i ögonen medan de läppjar på vinet i sommarnatten? Lyckas få några bilder. Men ingen riktigt bra. Den här bilden blev den som jag valde. Tyvärr förstör ju killens glas en hel del. Egentligen en katastrof. Upptäcker det efter att jag lämnat in. På de ratade bilderna finns en snygg symmetri mellan de två likadana vinglasen. Valde ändå den här bilden då det fanns ett samspel hos paret som saknades i de andra bilderna. Ingen temavinnare. 

9. ARKITEKTUR. 

Andra stationen vid Hornsbergs strand. Två tredjedelar avklarade. Nu är det hemväg, nu är det målrakan! Första temat: ARKITEKTUR. På väg mot tunnelbanan tar jag den här bilden. Orkar inte hålla på och ödsla tid på det här temat. Temat är trivialt. Bättre att spara tid och lägga den på temat som väntar: Cash is king. Gillar grafiken, men bilden är lite mörk. Borde ha kört med mer kontrast. Det här är något som man måste tänka på i fotomaran. Ingen efterbehandling, det gäller att jobba med bilden redan i kameran. Jag tillhör ju den lätta sorten som plåtar för att sedan redigera i efterhand. Digitala kamerans lyx. Oldtimers som började plåta på den analoga tiden har en fördel i fotomaror. De har det i blodet att vara noggranna vid tagningen, varje klick är dyrbart och det måste sitta redan från början. 

10. CASH IS KING. 

Beger mig till Söder. Dels finns ju Midnattsloppet (dock inget tema på det temat i år). Dels vill jag vara nära hemmet då jag vill kunna välja ut bilderna på datorn innan jag lämnar in. CASH IS KING är svårt. Lika svårt som SURT. Idéer, idéer, vad ska man hitta på? Hänga runt krogarna, ta en bild när någon betalar? Dra till Bröderna Olssons? Då får jag en idé. Jag frågar folk på krogen om de vill vara med på en bild. Temat är CASH IS KING. Alla jublar, höjer glasen, en bild med feststämning, hela krogen är med på noterna. Så jag går runt på restauranger och uteserveringar. Men ingen vill vara med på bild! Helt otroligt, det här är fotomaran, midnattsloppet. Det är Kulturnatten, det är fest. Är jag den ende som inte får ligga? Självförtroendet får sig en knäck. Jag tar i stället den här bilden. Medaljer för deltagare i Midnattsloppet. Hatar egentligen den här typen av bilder. Tomma kalorier. Men vad ska man göra? 

11. SNEAK PEAK. 

På en tvärgata till Hornsgatan står någon slags sambandspiké. Där inne sitter två poliser och myser. Helt rätt motiv! Jag plåtar. det är mörkt, besvärligt ljus. Är nervös, självförtroendet i botten efter fiaskot med CASH IS KING. Poliserna blänger på mig, känner att jag inte kan stå där längre. Det är synd, det hade kunnat bli en bra bild om man bara hade haft mer is i magen och förmågan att blixtsnabbt gripa stunden. Vad hade en fotojournalist kunnat göra med det här motivet på det här temat? 

12. REBELL. 

Sista temat. Den eviga rebellen i typisk rebellhatt. Det gröna färgsticket som antyder en hulkliknande vrede inför samhällets orättvisor.

På mållinjen! Hem och välja bilder. Sedan iväg i natten till inlämningsstationen. Bilderna valda, jag är ute i god tid. En känsla av lätthet, triumf, strosar genom stockholmsnatten. Där på Skeppsbron spelar ett sambaband från Rio. Och se där, haha, ett hål i skynket. Det var det som var tänkt att bli Sneak Peak. Scandic på Brunkebergs torg. Kö vid incheckningen, glada kollegor. Några har halva maran kvar, de ska fortsätta in i natten. Jag avundas dem inte. Lämnar in bilderna och hämtar diplomet. Träningsvärk i leder, men det är en skön känsla. Jag är värd en öl. Tack för i år! 

Fotomässan

Idag var det inget snack vad man skulle göra. Fotomässan! En av årets höjdpunkter. Mässan började redan igår fredag. Idag gavs tillfälle för den arbetande delen av befolkningen att besöka mässan. Några allmänna reflektioner: Det var tunt med utställare i år. Tidigare år har prylarna dominerat medan bilderna suttit lite grann på undantag och fått ta det utrymme som blir över. Inte så i år. Hallen kändes tom. Det var också tunnsått med föredrag. Tidigare år har amerikanska storstjärnor som Joe McNally kommit dit och hållit låda och agerat dragare. Inget sånt den här gången. I brist på utställare har istället fotoutbildningarna tagit plats. Det är i och för sig ingen dum idé. Fotomässan måste vara ett bra tillfälle för utbildningar att komma i kontakt med intressenter. Utvecklingen på mässan bort från prylar och mot tjänster tror jag avspeglar grundläggande ekonomiska mekanismer. Relativpriset mellan varor och tjänster förändras där varor blir allt billigare i förhållande till tjänster. En endags workshop kostar idag lika mycket som en bra kamera. 

En olycklig utveckling var också att kvalitén på friplåtareventen fortsätter att sjunka. För två år sedan hade man cat walks med modeller. Förra året hade detta ersatts med någon slags matfotografering (om än med stjärnkock). I år togs ytterligare ett steg nedåt när man kunde plåta ungdomar på hoppcyklar. Vad är egentligen poängen? Billig arbetskraft? Kombinerat med detta fanns events där man kunde lära sig använda sociala medier och plåta med Instagram. Hur roligt är det? Den billiga elektroniken tar alltmer över. Finns det några pengar i branschen? 

Men nog med gnäll: 

När man kommer in är allting sig likt. Till höger direkt när man kommer in står Nikon och säljer DSLR-kameror. Mina favoriter! 

Och den stora dragaren för året var den nya Df:an. Som väntat rådde gubbdagis när old timers skulle dit och klämma. 

Den andra stora dragaren var Sonys nya A7:a. Även här höll sig entusiasterna framme - som flugorna på en hästaskit! 

Krämarna var också på plats. Minerna antyder glada dagar. Det är väl uttänkt: Först kommer kameratillverkarna med sina montrar. Efter att man klämt och känt gör sig köpsuget påmint. Då står krämarna där i nästa led redo att leverera kameran ögonabums! 

Mycket foton i år: min känsla är att det är mer än tidigare år. Hade själv ett visst intresse i bilderna: hade skickat in en bild till den utställning över Sverige som ordnats genom Fotosidans förmedling. Spänt gick jag runt och spanade: fanns den med? Och visst, se där, längst ned! Där är den! 

Bilden heter "Vid älven" och återger en sommarkväll vid Pite älv. Piteå är en stad som lever på två näringar: pappersbruk och sommarturism. Vid älven möts de tu i skön symbios. Det man undrar över lite grann är dock bildens placering. Längst ned?  Måste väl ha blivit något fel i planeringen. 

Prylar, bilder, utställningar i all ära. Det roligaste är ändå att plåta besökare: 

Bingo är kungen. Alltid med snyggingar i entouraget. 

Slutligen några mässpriser: 

Bästa monter: Pentax. Tyckte det var snyggt med kameror på en svart vägg. Enkelt och verkningsfullt. 

Bästa pryl: Profoto. Deras paraplyer är riktigt imponerande. Dessa beauty dishes gör vem som helst skön. 

Bästa nykomling: Nikon Df. I ett fält med skral konkurrens kniper Df:an priset. Kamerans främsta egenskap är slutarljudet. Helt enkelt underbart. Tyst, dämpat, proffsigt. Överlägset det i Nikons proffskameror. Jag har en fundering att det mer dämpade ljudet i denna kamera kan bero på att den har plastlåda inuti. Det kan förklara varför även D600 och Canons kameror har ett tystare ljud, då dessa även har plastlåda (utom Canon 1XD som har metallåda - och som skräller). Det är i så fall värt det. Det är nästan så att man vill köpa kameran bara för slutarljudet. Kameran är dessutom väldigt skön i handen. För mig är det här mer eller mindre den perfekta storleken på en kamera. Möjligen en centimeter mindre i höjd och en halv centimeter mindre i tjocklek. En kamera bör sedan inte bli mindre. För det tredje är kameran snygg: det trekantiga prismahuset är ett uttryck för en tidlös design som glatt människoögat alltsedan de gamla grekernas dagar. Men där slutar tyvärr fördelarna. Nackdelarna med kameran är priset (dubbelt så dyr mot vad som är skäligt), DX-autofokusmodulen, och de opraktiska reglagen (främst låsen på knapparna gör kameran omständlig). 

Så varför vinner Df:an? I mina ögon är medtävlarna inte tillräckliga. Och det handlar för min del framför allt om sökaren. Jag har varit öppen till sinnet och klämt och känt på de spegellösa kameror som blivit haussade och som sägs innebära spegelreflexens död. Har till och med haft planer på att kanske införskaffa en Sony A7:a. Och visst. Man går och klämmer och känner på den. Otroligt smidig. Snygg. Bra pris. I stort allt man kan önska sig. Men sedan sätter man ögat till sökaren och då är det som att simma i ett badkar. Samma sak med Olympus nya flaggskepp. Otroligt smidig och behändig. Med objektivet 14-150 kan man göra vad som helst, ingen märker något, den perfekta street-kameran. Men sedan sätter man ögat mot sökaren och så är den dagen förstörd. Fujis X-Pro skall vi inte tala om. Man tittar genom sökaren och upptäcker att objektivet syns! Det är känslan att sitta i ett flygplan och titta ut genom fönstret och se vingen utanför. Mätsökarkameror är ett skämt. 

Jean-Paul Gaultier i stan

Den franske kreatören Jean-Paul Gaultier har haft en utställning på Arkitektur- och designmuséet. Undertecknad har varit lyckligt ovetande, men genom ett stalltips fick jag reda på att det var sista dan idag. I grevens tid! Naturligtvis var man tvungen att åka dit och bevaka. Jag är i grunden inte så intresserad av mode. Men två saker lockade. Dels fanns det utsikter till att plåta kreationer i sköna färger. Dels drar haute couture till sig snygga tjejer, och dem gillar jag att plåta. Jag skulle inte bli besviken. 

Jean-Paul Gaultier tillhör tillsammans med Plastic Bertrand och Johnny Halliday en typ av fransmän som inte riktigt är fransmän - men på ett franskt vis. Jean-Paul kan väl bäst beskrivas som en sorts blanding mellan fransman och punkare. Jag kom till muséet vid tvåtiden. Då ringlade köerna långa. Det tog en timme att komma in! Bäst för Jean-Paul att han levererar. När man kommer in är det dock inget snack. Upplevelsen är värd varje väntan: 

Direkt förförs man av Jean-Pauls fantastiska kreationer. C'est magnifique! 

Det här är haute couture! 

Spetsbrösten är jag dock lite tveksam till. Bröst ska vara stora, runda. 

Oh, la la! Jean-Paul utmanar. 

De skotska mohikanerna. Det var med dem som Jean-Paul slog igenom. Två vilda folkslag i skön blandning. 

Plötsligt är man förflyttad till trakterna kring Place Pigalle. Det är den franska dekadansen i sin mest välskurna form. Det är kabaréer, sjömän, alla sorts konstiga varelser...

Naturens orättvisa. 

Man förstår varför många drömmer att bli modefotografer. Stilen, skönheten, sexigheten, formerna, färgerna, glamouren. Modevärlden är helt enkelt oemotståndlig. Varför har man inte kommit på det innan? Till och Från måste sadla om till modeblogg. Milano nästa! 

Dagens paparazzo: Tom Cruise

Det är mycket kändisar i stan just nu. Igår Nobelfesten. Idag var Tom Cruise på besök. Det var premiär på hans nya rulle "Jack Reacher". Så ryktet gick att han skulle vara där på premiärvisningen på Sergel Plaza. En sådan händelse får man inte missa! Till och Från gick dit för att bevaka. 

Entusiasterna är tidigt på plats. Viktigt att få bra platser. 

Spänd förväntan. När ska han komma? 

Ringside, med blixt! Man blir lite avis. 

Plötsligt: limousinen svänger upp. Ut stormar Tom! 

Stället förvandlas till kaos. Tonårsskrik och mobiler i luften. Var är han nånstans? Där är han! 

Mycket svårt att komma till. Stället är ett böljande inferno. Mobiler i luften, skrik på "Tom, Tom!"

Tom håller på länge, länge med fansen. Han verkar skriva autograf och skaka hand med varenda en som står längs sargen. 

Man måste ge det till Tom. Det är världsklass på fan-vården. Frågan är om ens Bruce Springsteen håller på så här. 

Efter en och en halv timme har Tom arbetat sig genom hela långa raden av fans. Han håller en mindre intervju innan filmen drar igång. Jag förbereder mig för att gå hem. Då, plötsligt! Vad skådar mitt norra öga? 

Rosamund Pike! En av världens vackraste kvinnor! Vad gör hon här? Har hon varit här hela tiden? Varför är det ingen som säger något? Alla bara skrek på Tom. 

/Slut. 

Dagens paparazzo

Idag var det Nobeldagen. Detta brukar innebära en sak: celebrities. Det är med andra ord bra tillfälle att ge sig ut och fotografera så jag tog med mig värstingtelet idag när jag gick till jobbet. Undertecknad jobbar nära Konserthuset så jag tänkte att jag skulle kunna plåta några högdjur i samband med prisceremonin som äger rum i sagda konserthus. Kan meddela att jakten gick över förväntan. Men det var inte utan att det skedde på lite avvägar. 

Vid fyratiden tog jag mig en promenad mot Hötorget för att stärka luftrören. Får dock lite onda aningar. På Kungsgatan står en buss parkerad med ovanstående budskap. Gästerna har redan gått in! Jag har kommit för sent! 

Hötorget är avspärrat. Från snöyran för några dagar sedan syns inte ett spår. På torget står de svarta limousinerna uppställda. Mycket högvilt därinne. 

En och annan avdankad diplomat slinker in lite sent. Annars står alla nu och väntar på kungen. 

Publiken var dock vid gott mod.  En japansk turist poserar glatt. 

Nu börjar det hända saker. Plötsligt - kungens limousin rullar in! Men vad är det här? Bilen är tom! Kungen har klivit av innan och slunkit in i Konserthuset via någon hemlig ingång. Säpo har lyckats lura alla! 

Lägg för övrigt märke till den urcoola bilskylten. Snacka om statement! 

Ni förstår säkert att jag var ganska missnöjd med dagen ur ett fotomässigt perspektiv när jag gick hem. Jag travar i slasket och svänger in på Skeppsbron. Jag går djupt nere på den när plötsligt blåljus och sirener hörs dundra fram längs Skeppsbroleden. Jag vänder mig om - och vad skådar mitt norra öga? Kungens limousin! Jag drar blixtsnabbt och hinner få iväg några skott..

Här ser man dem! Kungen är på väg att slinka in på Slottet en stund för att värma inför festen. I mittensätet Madde och Carl Philips omisskännliga profil. I baksätet syns kungens nuna och även drottningens diadem skymtar fram. Vem är det i framsätet? Det måste vara Chris. 

Visst ser man att det är drottningen! Som synes slutade dan lyckligt i och med att man fick sina bilder. Visserligen genom tur.  - Eller rättare: en bra paparazzo ska ha tur. Det handlar om att öva upp det där sjätte sinnet som gör att man instinktivt vet var kändisarna kommer att dyka upp. En bra paparazzo ska vara som en måltjuv, lite av en fotografins Gert Müller. 

/Slut.