På vift i Italien: Slutsummering

Italien slut för den här gången. En vecka i Italien under nyår till ända. Hur sammanfatta den? Bloggen Till och Från har nu genomfört en hel del fotoreportage under nyår/påsk. Tidigare resmål har varit Florens, Prag, Venedig och Rom. Den här gången blev resandet lite annorlunda. Jag hyrde en bil på Milano flygplats, och åkte sen runt i norra Italien. Städerna Mantua-Sabbioneta-Urbino-Ravenna-Venedig-Vicenza hann avverkas. 

Resandet blev därför lite annorlunda. Normalt gillar jag att hyra rum i en stad helt centralt - hellre lägre standard - för att på så vis vara fri att med bara några minuters gångväg vara mitt i händelsernas centrum. Nackdelen är då att man inte kommer ut och rör på sig och ser det som finns utanför staden. Och bilresan måste jag säga blev också väldigt bra. Inga incidenter. Italienarna kör trots allt hyfsat, även om de ibland gillar att sticka nosen i ändan på en. (En detalj: när man kör på autostradan och passerar staden Imola - så kör plötsligt alla som galningar!). 

En ovärderlig tillgång är mobilen. Det är fantastiskt vad google maps kan göra. Med en mobiltelefon har man numera en fullfjädrad gps, med röststyrning. Helt fantastiskt och ovärderlig när man är ute och kör i en främmande stad. 

Om det är något jag kanske skulle gjort annorlunda är det att se till att stanna två nätter på varje ställe. I Urbino och i Ravenna stannade jag bara en natt. Det blir för mycket flängande, man hinner inte stadga sig i hotellet förrän det är dags att dra vidare. Så två nätter på varje ställe, samt en timmes resa mellan dem är en bra regel för en bilsemester. I Italien ligger sevärdheterna så tätt som det är inga problem att hitta resmål som gör reglerna möjliga att uppfylla. 

Den stora behållningen på resan? Valet är enkelt: upptäckten av hertigens ek. Ni som följt bloggen vet att litteraturarkeologi har blivit något av en hobby för mig. Speciellt att turista i Shakespeares italienska fotspår. I en tidigare resa till Venedig vid nyår förra året lyckades undertecknad uppdaga tre inte oväsentliga platser från Shakespeares italienska pjäser. I år gjordes bara en upptäckt - men den hade hög kvalitet. Att åter få förmånen att bidra till det litteraturarkeologiska fältet var en angenäm överraskning. Visst hade man förhoppningar. Men att kunna upprepa känslan från fjolåret, den där speciella Schliemann vid Troja-känslan - det fanns helt enkelt inte på kartan. Det är speciellt trevligt att kunna få meddela upptäckterna på Fotosidan! 

I sedvanlig ordning utdelar bloggen några destinationspriser: 

Bästa julbudskap: Slut på bankernas Europa, slut på skattestaten. Helt rätt! I Mantua stod några demonstranter med ett slagkraftigt nyårsbudskap. Bankerna har inte precis rosat marknaden. Framför allt gäller det centralbankerna, som under 2000-talet öste på med billiga krediter åt bankerna, som sedan skickade dem vidare. Vilket sedan ledde till finanskrisen.

Men framför allt är det trevligt att man inser att man måste ta itu med de höga skatterna. I Italien har proggarna förstått att skatter är av ondo. Precis som hos oss suger staten ut hälften av arbetets frukter. Italien är ett land som behöver lägre skatter på arbete. Genom att det är så mycket historiska byggnader krävs det förhållandevis mycket handkraft för att saker skall fungera. Det är ingen slump att städer som Venedig, som helt bygger på handkraft,  har chanserat efter att högskattestaten infördes från sextiotalet och framåt. Speciellt gäller det verksamheter där det gäller att rusta och renovera gamla kulturskatter, d v s rusta och renovera hela den historiska innerstaden. Ett Rit-avdrag för Venedig? 

Okänsligaste kulturyttring: Risorgimento. Monumentet ovan av konstnären Rafael, Urbinos store son. Vad är det egentligen med de här kommunpamparna? Det var likadant i Mantua, där skalden Vergilius gjordes till överdimensionerad monumentalfigur. De här monumenten ser man överallt i Italiens städer. Konstnärer och författare uppblåsta i proportioner som vore de Julius Caesar och Alexander den store i ett. Monumenten byggdes kring förra sekelskiftet. Den värsta avarten är det groteska Vittorio Emanuele-monumentet i Rom. Och där har vi det. Risorgimento! Den italienska rörelsen att ena Italien under mitten av artonhundratalet. Risorgimento var en konspiration som genomfördes av frimurare som Garibaldi, Cavour, Vittorio Emanuele och Mazzini. Rörelsen hade begränsat folkligt stöd. Eftersom rörelsen inte hade mycket att erbjuda: den italienska nationalkänslan var svag och konspiratörerna var dessutom avundsjuka på Kyrkan - gjorde man kulturpersonligheter till avgudar i syfte att ena landet. Precis som i Tyskland som såg sig som "landet av tänkare och diktare" och som också enades kring mitten av artonhundratalet, slutade risorgimento med förskräckelse på 1930-talet. Italien likväl som Tyskland är länder som hade sin storhetstid under tider med politisk pluralism. Det var konkurrensen mellan stadsstaterna under renässansen som gör Italien till ett så otroligt spännande land att besöka. Samma sak med Tyskland, som på artonhundratalet bestod av trettiotalet självständiga stater. Mozart, Beethoven, Kant och Goethe verkade i denna miljö. Efter enandena åstadkom länderna inte mycket i kulturväg (men desto mer i krigsväg). Puccini var förmodligen den siste italienaren som hade något att komma med. 

Bästa samfärdsmedel: gondolen. För andra året i rad tar kanalens Cadillac priset som bästa samfärdsmedel. Gondolen är en elva meters smäcker skönhet i svart och ingen stad har något liknande. 

Bästa tidsfördriv: la passeggiata. Det man alltid har beundrat med medelhavskulturerna är folklivet på kvällarna. När man varit på semester på sommaren har det alltid varit en njutning att gå ut på kvällarna i bara skjortan och ta del av alla människor som är ute och promenerar. Man har alltid haft för sig att det har att göra med klimatet. Säkert en viktig faktor. Men även på vintern är man ute och promenerar. För mig visar det här att gammal är äldst. En passeggiata efter kvällsmaten är något som vi svenskar också borde börja köra med. Se på italienarna: klimatet är inget hinder.  

Populäraste vinterplagg: Täckjackan. Man blir lite förvånad över att italienarna inte klär sig bättre. Här hemma har man för sig att italienarna klär sig i snygga rockar. Giorgio Armani och Dolce Gabbana, typ. Men i Italien är det täckjackan som gäller. Det är svårt att förstå det här.  I Sverige går vi ju omkring med snygga italienska och tyska rockar. Alternativt moderna vindtäta fjäll- eller seglarjackor i moderna amerikanska material. Täckjackor var sån't som man gick omkring med på sjuttiotalet. Det här är nåt som speglar en allmän företeelse hos italienarna. Vill faktiskt inte säga det, men jag tycker faktiskt att italienarna är lite efterblivna. De ligger helt klart trettio-fyrtio år efter i utvecklingen. 

Ni kanske tycker att det inte går att dra alltför stora växlar bara på täckjackorna. Men det handlar inte bara om dem. Det finns mer. Ta till exempel i Urbino, där jag i universitetskvarteren råkade hamna i ett samkväm med studenter. De spelade gitarr och sjöng sånger som "Take me home country road". Men kom igen! Eller ta det här med de italienska gubbarna, som sitter på il bar - och spelar kort! Luktar det inte sjuttiotal, kära vänner? Täckjackor, spela gitarr, spela kort. Vem sysslar med sån't nuförtiden? Moderna människor sitter hemma och surfar. 

Bästa världsarvsstad: Urbino. Mantua-Sabbioneta-Urbino-Ravenna-Venedig-Vicenza. Det visade sig att alla städer på road tripen var med på FN:s världsarvslista. Det är inte så konstigt. I stort sett varje italienska stad har en stadskärna som är värd att stå på listan. Bland städerna på den här resan går priset till Urbino. (Venedig utom tävlan). Staden tillhör de där städerna som är ett konstverk i sig (precis som Venedig). Just att den är så helgjuten. Läget uppe i berget och att staden ligger innanför medeltida stadsmurar har bidragit till det. Det är väl värt att tillbringa två dagar i denna stad och bara gå runt och njuta och drömma sig bort till svunna renässanstider då staden räknades som en av Italiens mest lysande. (Ett stalltips: när ni är där, passa då på att besöka hertigens ek som står i staden). 

Italien är det land i världen som har flest världsarv. Helt välförtjänt. Som sagt, gammal är äldst. För övrigt har Sverige också ovanligt många världsarv, i förhållande till sin befolkning. Hm, här är det väl dock inte lika välförtjänt? Drottningholms slott, någon? Nej, här är det nog snarare fråga om mutor. Våra politiker är som bekant väldigt generösa med våra skattepengar, som de gillar att gödsla omkring som om det vore smågodis - inte minst till FN. Vår utrikesminister Carl Bildt förkunnade för ett tag sen med stolthet att när det gäller bistånd är Sverige en stormakt! Så det är inte konstigt att FN-byråkraterna har varit villiga att sätta upp en och annan inte alltför sensationell svensk plats på listan. Just att det finns så många svenska ställen på världsarvslistan är något som jag tror att italienarna har utnyttjat. Det har spelat ut de svenska monumenten mot sina egna. Man ser framför sig situationen i FN-skrapan. En italiensk kommunledning åker till New York och lägger ut texten om varför deras stad bör hamna på världsarvslistan. Pekar på de magnifika historiska monumenten. - Visst är det fint, men det finns ju redan så många italienska städer, vi känner inte att det behövs en till, säger FN. - Va bene, men ni har ju gjort Sandöbron till världsarv... - Hm, well, det är klart, låt se...

Bäste renässansfurste: Federico Montefeltro. Federico hade allt. Kondottiär som aldrig förlorade ett slag. Byggare av en ointaglig stad. Mecenat och välgörare av de sköna konsterna. Federico styrde Urbino i fyrtio år! Han verkar ha lyckats med allt han företog sig. Man förstår varför. Spana in profilen. Federico hade en lapp över högra ögat, som han miste i en tornering. Så han framställs alltid i vänsterprofil. Med den örnnäsan och de kindknotorna, vem vill inte lyda order? Krigen gav fina pengar och genom dem kunde han fila och putsa på sin stad. Gjorde den ointaglig. Han byggde upp sitt palats. Han skaffade sig Italiens största bibliotek. Han höll hov och bjöd in samtidens mest lysande humanister. Befolkningen verkar också ha trivts i staden. Det sägs att under Federicos tid rådde likhet inför lagen: ädlingen hade inget företräde i lagen utan straffades lika om han skulle ha begått något illdåd.

Det jag funderar på är om det inte är såhär man skall leva. Tänk er in i situationen: att ha någon framgångsrik krigsherre/entreprenör som drar sig tillbaks upp i bergen och skapar en ointaglig stad och så bor man där med honom, femtusen personer, i en bergsstad och skapar ett lyckosamhälle. Allt är redan betalt. Man håller hov och för spännande konversationer om hur man bäst skall uppträda i livets olika situationer, man jagar falk och lyssnar på lutspel. Och eftersom man är modern visar man bilder för varann och samtalar om vad som utmärker en bra fotograf. Hovmannen 2.0. 

Cheasigaste kyrkoinredningsdetalj: De automatiska votivljusen. Man stoppar i en peng och så tänds ett ljus automatiskt. Ett elektroniskt plastljus i cheasigaste julgransbelysningsstil. Italienarna älskar de här grönalund-prylarna. Snälla Italien! Votivljus är till för att hjälpa människohjärtat att bedja. Det är meningen att det skall råda en andaktsfull stämning, en sublim känsla av upphöjdhet. Katolska kyrkan kan gärna lära sig av den ortodoxa kyrkan. I den är endast ljus av äkta bivax godkända, som helst har gjorts för hand av munkar. Ger en helt annan seriositet. 

Det var allt från Italien den här gången. Ciao, arrividerci! 

På vift i Italien: I Palladios fotspår

Annandag nyår och det var dags att dra vidare. Målet var Vicenza, den frejdade världsarvsstaden, känd för sin fina arkitektur. Vicenza är den vittberömde arkitekten Andrea Palladios hemstad. Min tanka var den att överge Shakespeareturismen till förmån för lite Palladioturism. Och läget var ypperligt för en snygg övergång! Jag bor i Marghera, på fastlandet utanför Venedig. Bara några kilometer därifrån ligger en berömd villa, som figurerar i pjäsen Köpmannen i Venedig. Längs kanalen Brenta i samhället Malcontenta ligger villan Foscari. Och den räknas som en av Palladios mästerverk. Jag sätter mig i Alfan och glider iväg.  

Några kilometers fantastisk passage längs kanalen. Och där ligger hon, La Malcontenta, Villa Foscari! En skönhet på kanalen, som ofelbart drar till sig passerandes blickar. I Köpmannen i Venedig är den stora hjältinnan den sköna damen Portia. Portia bor i villan Belmont en bit utanför Venedig och Shakespeare-expertisen har genom några specifika detaljer i pjäsen räknat ut att denna villa måste ha varit villa Foscari. I pjäsen uppvaktas Portia av ädlingen Bassanio. För sin uppvaktning behöver Bassanio 3 000 dukater (omkring 10 kg guld = 2,5 miljoner kronor!!). Bassanios vän Antonio lånar då dukaterna av penninglånaren Shylock, i utbyte mot en pant i form av ett skålpund av Antonios eget kött. Då Antonio inte kan betala lånet kräver Shylock sin pant inför Dogen. Nu börjar ett rafflande domstolsdrama. Shylock lägger fram sin sak i några välformade tal  - men då dyker Portia upp utklädd till man och löser på ett genialt vis tvisten (inga spoilers - gå och se pjäsen!). Berömt är hennes lovtal till barmhärtigheten: 

Se, villan har egen vatteninfart! Det måste ha varit uppför den som Bassanio körde när han kom för att uppvakta sköna Portia. Världsklass! 

Efter denna sevärdhet slänger jag mig i Alfan och drar ut på autostradan. En timmes bilfärd till Vicenza. Det är det fina med Italien. Det är tätt, tätt mellan städerna. Vicenza är en välmående stad på omkring hundratusen själar. Staden känns modern i sinnelaget, lite mer "nordisk" än övriga Italien. Välståndet bygger på teknisk industri. Staden härjades svårt under andra världskriget i de allierades bombräder. Men av det märker man inget. Den historiska kärnan är en typisk italiensk medeltida stad men med en lite tysk känsla. Ordnung. En detalj är att man har röda gatlyktor i staden:

På kvällarna ger det ett särskilt ljus. En red light-känsla, som kontrasterar mot stadens allmänna prydlighet. Men åter till Palladio: 

Där är han! The man! Vicenza är en stad vars claim to världsarv fame har vunnits genom sin arkitektur. Och arkitekturen i staden stavas Andrea Palladio. Mannen levde under större delen av 1500-talet. Han anses vara den nyklassicistiska arkitekturens främste upphovsman, och han har fått en egen stil uppkallad efter sig, den s k palladianismen. Stilen var på modet i Europa på 1600-1800-talen. I Vicenza finns färdiga promenader som man kan gå om man vill beskåda Palladios byggnader. Så jag följer en av dessa. 

Turen börjar med den antika teatern, Teatro Olimpico. Starka Asterix och Obelix-vibbar här. Jag tänker på äventyret "Asterix och skatten", där Asterix och Obelix har fått anställning på en teater hos ett avantgardistiskt romerskt teatersällskap. Skådespeleriet består av avantgardistiskt utagerande (citat: "Orgier, orgier. Vi vill ha orgier!") - men vid ett särskilt ögonblick i pjäsen pekar teaterns kreative ledare på Obelix, som då ska gå fram och säga något spontant till publiken. Varvid han, röd i ansiktet, yttrar de inspirerade orden: "Romarna är inte kloka!" Vilket får publiken att storma scenen. Bra teater har i alla tider utmanat.  

Guiden anger att denna byggnad är paradigmatisk för Palladios konst. Palazzo della Ragione, vid Piazza dei Signori, gamla stadens huvudtorg. En gammal medeltida gotisk byggnad i tegel, stadens gamla stadshus, vars tak syns skymta fram. Byggnaden var på fallrepet - men Palladio räddade byggnaden genom att stadga upp den med tvåvånings arkader i klassisk stil. På bilden syns också stadens gamla klocktorn - berömd för sin smala form 82 skönsmala meter. Enligt guiden världens smalaste på sin tid. 

Palladio är delvis känd för villor ock palats byggda från grunden i klassisk stil. Men kärnan i palladianismen tycker jag mer är en form av  "opportunistisk klassicism". Palladio var en Kajsa Warg-typ: man tager vad man haver. Han utgick från lokala förhållanden, och försökte sedan göra det bästa av situationen, enligt den klassiska arkitekturens principer. Palladianismen går ofta ut på att ta en befintlig byggnad, en enkel tegelbyggnad exempelvis, men att sedan smycka den med några väl avvägda klassiska detaljer.

Palladianismen är därför antitesen till funktionalismen såväl som den autistiska monstruismen, den moderna arkitekturens två huvudspår. Funktionalismen är fulheten upphöjd till princip. Arkitektur har i alla tider strävat efter att vara funktionell. Men när funktionen uppnåtts har man dessutom velat göra byggnaden skön. Skönheten fyller nämligen också en funktion. Funktionalismen nöjde sig inte med att byggnaden skulle vara funktionell. Den skulle dessutom se funktionell ut. Hur ser man att en byggnad är funktionell? I praktiken blev svaret att en byggnad ser funktionell ut om den inte är skön. Så därför strävade man medvetet efter att göra byggnader fula. Och på den vägen är det. Det här är huvudanledningen till att moderna byggnader ser ut som de gör. Den autistiska monstruismen strävar å andra sidan inte efter funktionalitet. Målet är istället att göra en grotesk byggnad, överdimensionerad och som sticker ut, och som inte smälter in i omgivningen. Målet är att förhärliga arkitekten och den kommunpamp som gav honom uppdraget. 

De som bäst har tagit till sig den palladianska pragmatismen är amerikanarna. Palladianismen anses ha spridits till USA genom Thomas Jefferson, vars plantage Monticello i Virginia anses som en direkt kopia av Palladios rundformade villor. Annars ser man i USA otaliga exempel på just den pragmatiska palladianismen. Ni som har varit där vet hur det brukar se ut. Ofta handlar det om en fyrkantig tegelbyggnad. I sig själv är byggnaden ganska ful. Men med några palladianska stilknep - några vita pelare med en triangelformad portik - och byggnaden blir genast snygg. Man ser det på otaliga offentliga byggnader, eller på universitetsbyggnader på campus. 

Men palladianismen har inte bara satt avtryck over there. Även här hemma har den funnit mark. Och det på landet långt upp i norr. Ovan gården Daln, Hortlax sn. Byggnad från början av 1700-talet. En klassisk norrbottensgård och ett stilrent exempel på den s k botniensiska palladianismen. Principerna här i full verkan: utgå från lokala förhållanden, försköna i en lätt klassicism. Den antikiserande touchen är lätt, subtil. Träbyggnaden en i grunden enkel och vanlig timmerkonstruktion. Lägg på några lätta antydningar till kolonner längs knutstråken. Blicken fångas av den mäktiga porten. Glaset i porten dekorerat med fina bågar i venetisk stil. Förutom porten bidrar fönstren till det klassiska intrycket. Gården vittnar inte bara om de självägande böndernas relativa välstånd utan även om deras höga stilkänsla. 

Men låt oss från norr återvända till söder och Vicenza. Se, där ligger hon: La Rotonda, Villa Capra! Palladios mest berömda verk. Villornas villa. Majestätiskt ensam uppe på kullen blickar hon ut över fälten. Vi som passerar landsvägen stannar och häpnar. Det är så här man skall bo. Den botniensiska palladianismen är bra - men den venetiska duger den med.  

På vift i Italien: Venedig!

Nyårsdagen och åter i Venedig! Vädret har hittills varit uselt - men just idag skiner solen! Kan inte bli bättre. Jag bor i Marghera på fastlandet och lämnar bilen. Inga problem: bussen in till Piazzale Roma. Sedan hoppa på vaporetton, Venedigs båtbussar. Hoppar av vid Rialtobron. Åter i världsarvsstaden! 

Det är något visst med att återvända till en plats. Förra nyåret gjorde jag också en resa till Venedig. Jag bodde då helt nära Rialtobron. Att återvända är som att komma hem. Platserna är en bekanta och man är inte främmande. Man får inte uppleva nyhetens behag - men man vinner andra erfarenheter. Venedig är en stad man inte blir mätt på. Där gatorna är vatten hör man gondoljärens glada o sole mio - La Serenissima är en stad som ingen annan! 

Nu.

Trevligt inte minst är att som fotograf återvända till platser där man fångat bra bilder. Återseendet blir speciellt för en sådan plats. Precis vid Rialtobron, på boardwalken vid Canal Grande, tog jag förra året en av mina riktiga favoriter: 

Då. 

Det är déjà vu-känsla. Jämför de två: Samma härliga väder, samma vy mot Rialtobron, samma gondolstation. Tyvärr inga gondoljärer den här gången - men ändå tre figurer som står på samma ställe och i viss formation! 

Men gondoljärerna är ute och kör turister på Canal Grande. Foto-op:en får vänta! 

Jag traskar vidare längs gränderna in mot Piazza San Marco. Venedigs hjärta. Nyårsdagen innebär tomma flaskor efter festandet under natten. Men vad skådar mitt norra öga? Aqua alta! Det fruktade högvattnet som ibland sveper in över Markusplatsen. Det är dock inte så farligt som det ser ut. En lagom pöl som dock är tillräcklig för att skänka en vacker spegel! 

Bella Venezia! 

Jag står och plåtar en del vid Markusplatsen och njuter av dagen. Sedan vandrar vidare. Alla turister som tar det lugnt. Varför inte åka gondol? Ja, så är det. Gondolen är kanalens Cadillac. Kameran drar sig automatiskt till dessa långsmala skönheter. 

Det blir gondolplåtning resten av dan. Vid Orseolobassängen hänger gondoljärerna och gör det som de gör bäst: jiddrar. 

Normalt är det mest kineser som åker gondol. Det kostar en del slantar så andra brukar dra sig lite grann för att åka. Men här ser jag ett par. De ser ut som tyskar. Så jag tänker att det här kan bli en bra bild. Ett par välbärgade tyskar som åker gondol. Säkert har de lämnat mercan i Tronchetton. Så jag hänger ut över kajen och plåtar som en galning. Tappar bort mig lite grann. Paret får syn på mig. 

Tyskarna tycker att det är roligt. Vad är det för en galning som står och plåtar? 

En dag i Venedig går fort. Det blir kväll. Farväl, Serenissima! Jag hoppas att vi snart ses igen. 

På vift i Italien: Nyårsbilder från Venedig: Buon capodanno!

För andra året i rad vistade Till och Från Venedig under nyårsafton! 

Buon capodanno! 

På vift i Italien: Ravenna i fädernas spår

Jag åker ifrån Urbino med en känsla av triumf. Att ha upptäckt hertigens ek på det viset var mer än jag i min vildaste fantasi hade kunnat räknat med. Efter en sådan upptäckt känner man att resten av resan blir semester. Man har uträttat det man skall, man har inte längre något att bevisa, man kan ta det lugnt och bevista landskapet. Ta dan som den kommer. Jag satte mig i Alfan och drog iväg från Urbino. Målet var inställt på Ravenna, en stad känd för sina mosaiker, en stad på FN:s världsarvslista, en kuststad i landskapet Romagna. 

Någon kanske undrar över landskapsnamnet Romagna. Landskapet Rom - tillhörde inte hela Italien Rom? Landskapet har emellertid inte fått sitt namn efter Rom vid Tibern - utan från Nya Rom, Konstantinopel vid Bosporen. Efter sin omvändelse till kristendomen i början av trehundratalet flyttade kejsar Konstantin romarrikets huvudstad till den nybyggda staden Konstantinopel, byggd vid det gamla fiskeläget Bysans. På fyra- och femhundratalen drabbades Italien sedan av barbarinvasioner från germanska stammar, främst langobarder och goter. "Romagna" var den delen av Italien som fortsatte att tillhöra Romarriket, styrt från Konstantinopel. Människorna i Konstantinopel såg sig själva som romare och de kallade sitt land för Romania, av vilket det italienska Romagna var en del. Det är också samma ord som i det nuvarande landet Rumänien. Så någon kanske undrar: var inte Konstantinopel huvudstad för det bysantinska riket? Människorna där var väl inte romare utan bysantinare? Begreppet "bysantinska riket" är emellertid något som tillkom senare, ett verk av frankerna. På sjuhundratalet hade påven i Rom problem med langobarderna, som styrde det mesta av Italien. Han slöt därför förbund med frankerna, som redan under 400-talet konverterat till katolicismen. Frankerna besegrade langobarderna och år 800 krönte påven frankernas kung Karl (den store) till romersk kejsare. Påven gav den romerska manteln åt Karl. Men trots att han hade krönts till kejsare insåg Karl att han bara var en billig uppkomling. Den riktige kejsaren fanns i Konstantinopel. Så därför började frankerna använda namnet "grekiska riket" för människorna i Konstantinopel, för att kunna lägga beslag på romarnamnet för egen del. På sextonhundratalet uppfanns sedan namnet bysantinska riket. Och på den vägen är det. Det är därför som vi i väst än i dag har fått för oss att det bysantinska riket var något slags exotiskt orientaliskt rike, som inte hade något med de gamla romarna att göra. 

Med den här historiska inledningen kommer vi in på det som var huvudsyftet med mitt besök i Ravenna. Nämligen att vandra i fädernas fotspår. Staden Ravenna har haft betydelse för den svenska historien. Det var här som götakungen Tjodrik den store (latiniserad Theodericus) hade sin huvudstad. Jag har tidigare berättat lite om det här. I slutet av fyrahundratalet erövrade goterhövdingen Tjodrik Italien. Han gjorde Ravenna till sin huvudstad. För att emellertid inte framstå som en uppkomling bad han den romerska senatorn Cassiodorus att skriva goternas historia. Cassiodorus skrev då att enligt goternas egna stamsägner hade de utvandrat ifrån ön Scandza i norr "liksom från ett folkens moderssköte och människosläktets verkstad". Cassiodorus förlägger emellertid utvandringen till långt före Kristi födelse och påstår att goterna var med och slogs vid slaget vid Troja på trojanernas sida. Att på det här viset förbättra sitt folks härstamning var inget nytt: romarna själva hade genom Vergilius hävdat att de i själva verket härstammade -inte från Romulus och Remus - utan från den trojanske prinsen Aeneas. Vid den här tiden gällde att om ett folk skulle vara någonting att räkna med skulle man ha varit med vid Troja. Och att goter och romare genom Aeneas slagits på samma sida gjorde romare och goter till bundsförvanter! Cassiodorus gotiska historiska letade sig sedan genom greken Jordanes förmedling till Skandinavien. När svenska präster tusen år senare lärde sig läsa och skriva stötte de på historien om goternas skandinaviska härstamning. Rom såg man som folkens moder och lärarinna: genom Rom hade man lärt sig läsa och skriva - men nu visade sig att Skandinavien minsann hade ett ärofullt förflutet! En gång i tiden hade man besegrat självaste Rom! Cassiodorus götiska historia ledde sedan till att Johannes Magnus, Sveriges siste katolske ärkebiskop, skrev boken Alla Svea och Göta konungars Historia, i vilken han radar upp alla svenska konungar allt ifrån Magog Jafetson, Noe sonson. Och den konungalängden är alltjämt Sveriges officiella konungalängd. Det är den som gör att vår nuvarande konung Carl är nummer sexton i ordningen med det namnet. Och enligt denna konungalängd var Tjodrik Sveriges trettionionde utrikes regerande konung. (Konungalängden gör skillnad mellan utrikes och inrikes regerande konungar efter den gotiska utvandringen genom konungen Berik). 

Så ni förstår, kära läsare, varför Ravenna har varit en viktig plats för Sveriges historia. Göticismen lade den andliga grundvalen för stormaktstiden: det var den som gav fäderna mod att dra ut och slå världen med häpnad, precis som de gotiska förfäderna en gång hade gjort. Sveriges Rikes lag från 1734, vår alltjämt gällande lagbok, inleds med de mäktiga orden: "Sverige är ifrån hedenhös ett fritt rike: dess inbyggare svear och götar. Ej finns göta namn i flera länder fastståndande utan i Svea Rike allena, förty att av dem utspriddes göta namn i annor land". Även om Cassiodorus broderade ut med Troja, torde den historiska kärnan vara riktig, nämligen att goterna härstammade från Skandinavien. Det här är ingenting som längre lärs ut i vår politiskt korrekta skola. Till min glädje finner jag att det är något som lärs ut i Italien! Tjodrik har sitt mausoleum i Ravenna, och i dess butik köper jag en bok om honom skriven för yngre. Och där uppger man med stolthet goternas skandinaviska härstamning: 

Enligt italienarna utvandrade goterna förvisso från Sverige: från Gotland och från Götaland. Precis som det står skrivet i den svenska lagen: "Ej finns göta namn i flera länder fastståndande utan i Svea Rike allena, förty att av dem utspriddes göta namn i annor land"... Vår kultur och vårt skolväsende befinner sig i händerna på kulturmarxistiska förskingrare. Så man får inte lära sig något av det ovan i skolan eller i kulturprogram. Så därför måste man gå över ån efter vatten och gå till italienarna för att inhämta kunskapen. (I ärlighetens namn finns dock en lång tradition att dissa det götiska arvet. Glädjedödaren Olaus Petri dissade det götiska arvet redan på femtonhundratalet i sin svenska krönika.) Som tur är är emellertid inte allt förlorat. Vid förra sekelskiftet fanns män som värnade minnet om fädernas bragder. På artonhundratalet återfanns Rökstenen, en runsten med världens längsta runinskrift i byn Rök i Östergötland. På den nämns Tjodrik vid namn och där finns också en hänvisning till en staty av Tjodrik som Karl den store stal från Ravenna och flyttade till sin huvudstad Aachen: 

Historiens vingslag! Det här är för mig väldigt givande när man kan knyta an orter så långt bort i tid och rum med varandra. lilla Rök på östgötaslätten och Ravenna, världsarvsstaden vid adriatiska havet. Apropå världsarv, det är dags för lite bilder. Ravenna är uppsatt på FN:s världsarvslista och det är tack vare sina unika mosaiker. De allra främsta finns i den gamla katedralen San Vitale. 

Divine...beauty! San Vitale tillhör de platser som gör en förstummad. Interiören är helt enastående. 

Längst fram i absiden en mosaik på kejsaren Justinianus med entourage. Justinianus var en kraftfull gestalt som återerövrade Italien för romarrikets räkning efter Tjodriks död. Förutom det fick han en hel del annat gjort. Skrev ned den romerska lagen, byggde Hagia Sofia, krossade fiender. Han gjorde upp med läktarvåldet i Konstantinopel, som på den tiden var betydligt värre än det är i dag. 

Mittemot en mosaik på kejsarinnan Theodora med entourage. En kraftfull gestalt som regerade romarriket tillsammans med sin make. (Vilka mosaiker!) Tillsammans framstår Justinianus och Theodora som ett lysande par i historien. 

Katedralen byggd i östromersk stil med höga rundade valv. Mosaiker på Jesus och apostlarna, till höger på Isaks offer. På motsvarande sidan prästen Melchisedeks offer. Mosaikerna med sina motiv, med Jesus, kejsaren och kejsarinnan, apostlarna och de gammaltestamentliga motiven ger en känsla av varaktighet och tyngd. Mosaiker är fantastiska. De äger en större kraft och varaktighet än vanliga målningar. 

Lyckligtvis är det tillåtet att plåta och många tar tillfället i akt. 

San Vitale är helt enkelt fantastisk. Platsen på världsarvslistan är välförtjänt. Förutom San Vitale finns ett par katedraler och två baptisterier (de ortodoxas och arianernas) med fina mosaiker. Jag bestämmer mig för att gå till kyrkan Apollinare nuovo som enligt guiden är värd ett besök. 

Apollinare är byggd som en klassisk basilika. Den kristna kyrkan har väsentligen tre typer av kyrkobyggnader. Den östromerska katedraltypen som i San Vitale med rundade valv förmedlar en känsla av Guds immanens och närhet. Den västliga gotiska katedraltypen med spetsade former som sträcker sig upp i himlen förmedlar snarare känslan av Guds transcendens och höghet. Den äldsta typen av kyrka är basilikan som Apollinare. Basilikor var ursprungligen offentliga byggnader för affärer och förhandlingar i romarriket. När kristendomen blev erkänd under trehundratalet valde man att anamma dessa byggnader som kyrkorum snarare än de tempelbyggnader som användes för gudariter. Basilikorna har en pragmatisk och ofta trevlig atmosfär i mänsklig storlek. På bilden fina mosaiker, men en mer modern interiör i absiden. 

När jag vandrar i kyrkan stöter jag på något intressant: En skylt som förtäljer att "Konungen Tjodrik byggde från grunden denna kyrka i vår herres Jesu Kristi namn". Kyrkan byggd av Tjodrik den store, Sveriges trettionionde utrikes konung! Det är sånt här som gör en glad. Och det kommer mer. Bredvid skylten finns en mosaik: 

En bild på en konungslig person. Ovan skrivet namnet Iustinian. Kejsare Justinianus? Ja, det verkar ju så. Men bredvid bilden finns en text: Namnet Iustinian tillagt något århundrade efter bilden på personen skapades. Somliga tror därför att bilden föreställer Tjodrik den store! Naturligtvis! Varför lägga till namnet hundra år senare, om det var Justinianus från början? Bilden är inte heller så lik den på Justinianus i San Vitale. Jämför själva. Justinianus är svartmuskig, med orientaliska ögonbryn (han var en jugge från Skopje). Personen ovan är blondhårig, med grop i hakan - och jag tycker att han har det där götautseendet. Han liknar faktiskt en göteborgare. Liknar han inte Patrik Sjöberg? Det finns ett speciellt göteborgsutseende: Tänk på Patrik Sjöberg, Kajsa Bergqvist, Carl-Einar Häckner. De har alla den där göteborgslooken, lite hästansikte över dem. Och samma uttryck har mannen på bilden ovan! Det kan väl knappast råda någon tvekan. Mina damer och herrar, ovan ser vi förmodligen en bild på Sveriges trettionionde utrikes regerande konung, Tjodrik den store, Theodoricus Magnus! 

Det här var verkligen upplyftande. Att tro att jag skulle få se en bild på Tjodrik var absolut inget jag hade räknat med! Jag vandrar vidare. Jag bestämmer mig för att besöka arianernas dopkapell. Det ligger alldeles i närheten. Även detta kapell innehåller fantastiska mosaiker. Motivet känns dock lite märkligt. I rund ring runtom apostlarna i prydliga togor.  Som kontrast en helnaken Jesus med snorre och allt, som döps av Johannes döparen, med en halvnaken vitskäggig åldring vid sidan. Det är väl inte?...nej, guiden upplyser att motivet skall vara en flodgud som symboliserar floden Jordanes. Är det Näcken? Motivet skall vara hedniskt och inte hädiskt. Lite lätt skandal väcker det dock. 

Tjodrik och goterna var arianer. Silverbibeln på Carolina Rediviva är en ariansk bibel, som sägs härstamma från Tjodriks hov (och därmed rätteligen återbördad till goternas hemland som krigsbyte från Prag av de våra år 1648). Någon kanske undrar: vem var arianerna? Arianerna var anhängare till villoläraren Arius från Alexandria, som i början av trehundratalet lärde ut att Jesus inte var av samma väsen, inte var Gud som Fadern. Hela poängen med kristendomen är att Jesus är Gud - så hur kunde denna lära sprida sig och bli så populär? Förklaringen är att läran uppstod precis när kristendomen höll på att bli statsreligion i samband med Konstantins omvändelse. Arianismen uppstod i skarven mellan den förkonstantinska och konstantinska eran. Vid Konstantins omvändelse beräknas omkring tio procent av romarrikets befolkning ha varit kristna. I och med att kristendomen blev statsreligion blev det attraktivt för många av den nittio procenten att anamma religionen. Det fanns därför en lockelse att göra religionen mer acceptabel för de många icke-kristna. Och då var det ett problem att Fadern och Sonen var av samma väsen. Under antiken fanns en vanligt omhuldad gudalära, bland stoikerna exempelvis,  enligt vilken Gud, den orörlige röraren, var icke-skapad och evig, medan mytologins gudar sågs som skapade supervarelser. Att framställa Jesus som en skapad supergud var något som skulle göra kristendomen lättare att förstå för dåtidens människor. Så under trehundratalet tog arianismen över i stort set hela romarriket och det tog över hundra år att kämpa ned villfarelsen. Goterna anammade också arianismen och det blev den som så småningom blev deras fall. Det var den som gjorde att Justinianus efter Tjodriks död bestämde sig för att krossa goternas välde i Italien. De arianska kyrkorna, såsom Apollinare Nuovo, gjordes om till ortodoxa kyrkor med ortodoxa motiv. Och i den processen gjordes förmodligen Tjodriks bild ovan om till Justinianus genom tilläg av namnet. 

Det är lite ironiskt att den katolska kyrkan idag står för en omvänd process - men nu är det tvärtom  arianerna som segrar. Den katolska kyrkan befinner sig idag i en kris, och av samma orsak som under det arianska kätteriet, men "i den andra ändan" av det konstantinska tidevarvet. Nittonhundratalet innebar en övergång från den konstantinska till den postkonstantinska eran. Religionen förlorade alltmer sitt grepp om själarna, vetenskapens landvinningar och det ökade välståndet gjorde att allt fler människor inte kände något behov av Gud eller kyrkan. Så vad göra? Måste inte kyrkan anpassa sig? Måste inte religionen omformuleras för att passa den moderna människan? På sextiotalet blev den arianska lockelsen övermäktig. I det s k andra vatikankonciliet triumferade nyarianismen och har allt sedan dess suttit i högsätet. Från att under nästan tvåtusen år ha varit en organisation som sett som sin uppgift att frälsa själar och stå emot världen och dess prins, ser man sedan sextiotalet det som sin uppgift att verka för en jordisk förbättring tillsammans med alla goda krafter. För att uttrycka den nya läran gjorde man om mässan. Tidigare stod prästen vänd mot Gud och han utförde heliga offerhandlingar, på latin. I mässan rådde en sakral, utomjordisk atmosfär. Idag står prästen vänd mot folket och pratar med dem på folkspråk, medan mässan ses som en måltid och firande av gemenskap. I mässan råder en familjär, inomvärdslig atmosfär. Alla kyrkor (som byggts före sextiotalet) vittnar om denna inkongruens. I fonden syns det gamla altaret, för det mesta ett underskönt marmoraltare, byggt för den gamla läran. Man brukar häpna vid åsynen av det sköna, som får en att vilja lyfta tankarna mot himlen att kontemplera eviga ting. Sikten skyms emellertid nästan alltid av det nya altaret, den nyarianska styggelsen, ofta ett banalt träbord. I kyrkan Apollinare Nuovo på bilden ovan ser vi exempel på detta. Här ser dock det "nya" altaret gammalt ut, och står bland några pelare som också verkar gamla. Pelarna kan vara till en baldakin som ofta fanns över gamla altaren (jämför exempelvis Bellinis baldakin över huvudaltaret i Peterskyrkan). Utan själva baldakinen ser dock altaret märkligt ut, det påminner om något från en frimurarloge. Så här har de nyarianska modernisterna varit skickliga. Under sken av att vilja återställa kyrkan till ursprunget introducerar man samtidigt den nya läran! I Apollinare Nuovo ryms således hela kyrkohistorien: byggd av arianer, för att sedan konverteras av ortodoxa, för att nu ha blivit återkonverterad av nyarianer. 

Det återstod att besöka Tjodriks mausoleum. Det ligger i utkanten av staden i en park som också kallas Tjodriks park. Det är en vacker pjäs, som åldrats med värdighet. Men stället är tomt. Där finns ingen utsmyckning, ingen kult. Byggnaden är tom. 

Inuti möts man av en tom sarkofag. Som ett jättelikt badkar. Var har de fört kroppen? Efter så många år, ett och ett halvt årtusende, är det ingen som vet. Kanske det kunde vara en lämplig uppgift för en kommande resa? Att hitta rätt på Tjodriks ben..På förhand en tuff utmaning - men man brukar ju växa med uppgiften...

En sista reflektion. När man ser det tomma monumentet inser man att arianismen var ett misstag. Arianismen var det som ledde till goternas undergång. Om Tjodrik hade varit ortodox hade han i dag vördats som ett helgon och hans gravmonument hade varit en vallfärdsort för människor världen kring. Arianismen var det som ledde till att goterna förlorade sitt välde över Italien. Efter Tjodriks död ansåg sig Justinianus mogen att vrida Italien ur händerna från arianerna och återbörda landet till den rätta läran. Vad hade hänt om Tjodrik hade konverterat till den ortodoxa läran? Tänk om...

Om Tjodrik hade varit rättroende hade Justinianus med största sannolikhet aldrig anfallit Italien. Kriget mellan goterna och romarna var mycket hårt och utspelade sig under flera år, varvid Italien föröddes. Om  våra utrikes konungar hade hållit sitt välde i Italien hade Karl den stores rike inte blivit till. Om inte det första tysk-romerska riket uppstått hade inte heller det andra riket kommit till, och ej heller det tredje. Inga världskrig, Europas självmord hade inte blivit av. Om goterna hade hållit Italien hade Östrom aldrig skiljts från Västrom. Kyrkan hade inte splittrats mellan Ortodoxa och Katoliker. Och islam hade då aldrig kunnat ta över Medelhavet, Konstantinopel hade än idag varit Konstantinopel. Som på fädernas tid hade vi idag kunnat gästa Miklagård och känt oss som hemma. Utan Karl den store inget EU. Tänk om...