Barncancerfonden - Book of Hope

Alltid händer det något i Kungsan.  Igår var Barncancerfonden där. De anordnade ett event som de kallade Book of Hope. Ett tiotal författare hade upplåtit böcker åt fonden. De stod i Kungsan och signerade dem. Pengarna gick oavkortat till fonden. Till och Från var där. 

Mycket att välja på bland några av Sveriges mest folkkära författare. Barncancerfondens kunniga medarbetare visar intressenterna tillrätta. 

Herman Lindkvist i fransk generalpose. 

Viveca Sten har gjort sig känd som författarinna av intrikata mordmysterier i skärgårdsmiljö. Här delar hon med sig av hur man knåpar ihop en intrig. 

Barncancerfondens volontärer hjälpte till att hålla grytan kokande. 

Psykiatern David Eberhard har gjort sig känd som frispråkig debattör. Hans böcker tar upp paralleller mellan själs- och samhällsliv. Intressant. 

Agneta Sjödin är känd som intervjuare och programledare. Nu har hon själv fattat pennan. 

Det måste sägas att det tyvärr verkade vara dålig mediauppslutning. Det var bara jag och kollegan här som var där och bevakade. Obs, lägg märke till namnbrickan. Ackreditering! Respect. 

I Sandhamn

Under Kristi Himmelsfärd blev stugan mig trång. Storstadsluften gav mig leda. Jag ville känna havet: jag ville ut och segla. Då jag inte har någon båt bestämde jag mig istället för att ta färjan ut till Sandhamn, den mytomspunna ön längst ute i skärgården.  

Färjan Cinderella går direkt till Sandhamn från Nybrokajen. På morgonkvisten insöps staden. Fint väder och tomt på folk sånär som på den enstaka turisten som inte förstod att det var helg och att det var dags att fly staden för landet och för skärgården. 

Det visade sig att jag inte var ensam med att ställa kosan mot skärgårdsön. Båten flockades av av människor och ivrigt följde vi sceneriet där båten slingrade sig genom kobbar och skär. 

Äntligen framme! Två timmar tog färden och när vi kom fram var dagen nästan tolv. Sandhamn har rykte på sig att vara ett stekarställe. Det stämmer delvis. Det är visserligen inte så gott om lyxiga sommarkåkar på stället. Istället är det seglarfolket som gärna lägger till vid ön. 

Navet i Sandhamn är Seglarhotellet. Det är här som det Kungliga Segelsällskapet håller till. I den här typen av orter är det vanligt att det finns ett sällskap som alla som anser sig vara någon att räkna med vill tillhöra. I Visby är det sällskapet De Badande Vännerna (DBW) som gäller. I Sandhamn är det Segelsällskapet. Även om det kan verka lugnt och idylliskt kan det under ytan förekomma intriger och till och med mord. Viveca Sten har skildrat spelet bakom kulisserna i några uppmärksammade böcker. 

På bilden syns för övrigt några reklamskyltar som bör fungera som varningstecken för den samvetsgranne investeraren. Sandhamn är starten för Gotland Runt. Det är stekarnas högtid nummer ett under sommaren. Bland seglarentusiasterna finns en del företagsledare och somliga av dem ser då till att sponsra tävlingen med företagets pengar. Det här är ett otyg som tyvärr blir allt vanligare. Företagsledningens uppgift är att tjäna pengar till ägarna. Om det finns dålig ägarstyrning kan emellertid VD:n göra sig till herre över företaget och genomföra sin egna agenda snarare än företagets. Det uppstår då s k agentkostnader vilka kan bli mycket kostsamma (Skandia är skräckexemplet). Ett säkert tecken på att det finns agentkostnader är när VD:n börjar sponsra sina hobbies via företaget. Lindahl och Emballageteknik är inte företag som jag skulle investera i. 

Stekarglädje. 

Finaste delen av Sandhamn är onekligen Kvarnberget. Från det har man härlig utsikt över inloppet till ön. här kan man solbada och njuta av havsvinden. Man kan ha picknick med vänner. Vid vattnet ligger pittoreska fiskarbodar som bidrar till idyllen. Uppe på berget syns den s k Brandska villan. Ni som känner till Viveca Stens deckare från Sandhamn vet att denna villa figurerar en hel del i böckerna i samband med mord och andra otidigheter. Och när man ser den så förstår man varför. En fantastisk sommarvilla i ett fantastiskt läge.  

Det här med sommardeckare och mord på semesterort verkar för övrigt vara senaste trenden. Viveca Sten skriver om Sandhamn, Mari Jungstedt om Gotland. Och idén är inte så pjåkig. Man har semester, några veckors ledighet som gör att man kan hinna skriva - så varför inte knåpa ihop ett mordäventyr från den egna semesterorten? Möjligheten att skriva leder sedan till succé - eftersom andra har semesterledigt på samma ställen och på samma sätt har tid att läsa böckerna! Så tänk på det, kära bloggläsare när ni ligger i hängmattan. Går det att knåpa ihop något i sommar? Hur står det egentligen till där bland ekor och rosenbuskar? Grannsämjan bland sommargästerna verkar vara god men är det inte skenet som bedrar? Under ytan lurar kanske något hemskt... Skriv, kom hem från semestern och se sedan till att bli ekonomiskt oberoende! 

Förresten, när man talar om trollen. Jag går ner mot hamnen och vad skådar då ens norra öga? Polisen! En helikopter lyfter för färd mot Nacka. Nya mord mitt framför ögonen! Synd att de hann lyfta. Annars hade jag kunnat meddela  några intressanta observationer. Tyckte mig se några skumma figurer som rörde sig misstänkt uppe på Kvarnberget...  

Men nu var klockan slagen eftermiddag. Och til syvende og sidst måste det erkännas: man är en big city boy. Visst är landet bra, men det bör njutas med måtta. Ett par timmar i taget räcker. Så det var dags att ge sig hem igen. Jag längtade asfalten, jag längtade stenstaden. Farväl till skärgården för den här gången och på återseende! 

We are the champions!

Vid Eurovisionsschlagern i lördags miste vi titeln. Men det dröjde bara en dag så var vi champs igen! Känns skönt. Man behöver känna sig som en champ. Fotbolls-VM är utanför vår division. Innebandy-VM är lite fjuttigt. Men Eurovisionsschlagern och Hockey-VM, där är vi med och fajtas! 

Lunchtid och folket samlades i Kungsan för att hylla hjältarna. Flaggor och folk så långt ögat kunde se. Omöjligt att komma nära. Ståplats långt från scenen. Som tur var hade jag plockat med mig värstingtelet. Varför inte ta några porträtt?  

Stekaren. 

Och där kommer de! Hjältarna! I patenterade guldhjälmar hoppar de ut till folkets jubel. Vibbar från Foppas och Suddens tid. Diverse personer uttalar sig om guldet. Nyckeln till framgången? Att alla jobbar för laget. Per Mårts, skippern: Man verkar gilla flextid här i Stockholm! Jättegarv. Sedan följer intervjuer med spelarna. Om hur snacket gick i omklädningsrummet, om hur de känner sig och vad de har gjort. Det är precis som man minns det i pojklaget. 

Åkej, nu taviråm nu haviråm! Det fina med såna här tillställningar är att de är så härligt predictable. Ta musiken. Någon som vill höra We are the champions? Check. Någon som är sugen på The winner takes it all? Check. Håkan Södergren, någon? Check. 

Blue collar och white collar - alla hänger med! 

Frågas: varför är Tre Kronor folkets lag? Svaras: Därför att de kommer hem med troféerna! 

Åkej, nu taviråm nu haviråm! Till och med Lantmäteribacken var packad med folk. En reflektion: varför samlas så många människor för att fira sina hjältar? Ingen av oss har brytt oss om att följa turneringen.  Men ändå flockas vi till Kungsan. Förmodligen handlar det om att få utlopp för grundläggande mänskliga behov från tiden när vi levde som jägare och nomader. Att komma hem med troféer var på den tiden att komma hem med byte. Då samlades stammen för att fira hjältarnas hemkomst som betydde stammens överlevnad. Jakttroféerna blev sedan till krigsbyten men firandet var ändå detsamma. Vår stam är starkast av alla! I våra dagar har krigsbytet ersatts av idrottstroféer. Det är det här som är idrottens högre kall. Att kanalisera krigiska stamkänslor och ge dem fredligare utlopp. 

På amerikanskt manér leder Loa Falkman i Du gamla du fria. Mäktigt att sjunga med landsmännen. Kärleken till fosterlandet är påtaglig. Ja jag vill leva jag vill dö i Norden! En sån här dag är det lätt att glömma kylan och mörkret under vinterhalvåret. Sverige är världens bästa land! 

Så var det slut. Klockan har blivit ett. Lunchrasten är egentligen slut och man har inte hunnit käka. Det är lugnt, skippern har beordrat flextid. Dags att leva hockeykulturen. Dags för en burgare. Donken eller Max? Svaret är givet. Max, det är hamburgare på svenska. 

Lysningen

Hade egentligen tänkt ta det lugnt med plåtandet idag. Men på morgonkvisten fick jag bud om en intressant grej. Madde och Chris hade lysning inför bröllopet idag! Det var för bra för att låta gå en förbi. Jag dammade av värstingtelet och gav mig iväg. 

Jag var nere vid Slottsbacken en kvart innan elva. Kollegorna var redan på plats och bevakade. Jag fruktat att jag var sent ute men det här såg lovande ut!  

Det var dock lite märkligt. Ingen riktig aktivitet. Inga avspärrningar. Turister fraterniserar med livvakterna. Vi journalister står och pillar med utrustningen och väntar. Några strödda eftersläntrare dyker upp. Klockan slår elva. Det är nu det skall börja. Vad är det som händer? 

Uppenbarligen har kungahuset än en gång dragit mig och kollegorna vid näsan! Senast hände det vid Nobelfesten. Ryktet började gå att gästerna hade gått in i kyrkan från en särskild ingång i Slottet. På bilden en besviken kollega som vandrar hemåt med tunga steg. Undertecknad förlorade dock inte hoppet. Gudstjänsten tar väl en timme: varför inte hänga omkring och bida sin tid? Kanske något dyker upp när lysningen är slut? Jag satte mig vid boulebanan och väntade.  

Och vad är det då som händer? Spelmän på färd! 

Att spela är nödvändigt. Att leva är inte nödvändigt. Anrika spelmansgillen har ett big meet i Gamla Stan. Fioler, dragspel, nyckelharpor, folkdräkter, standar. I långa rader rullar de förbi Slottsbacken med sikte på Stortorget. Det här är pingst! 

Jäntors blig! 

Åldermannen skrider fram med värdiga steg. Man blir glad. Trots allt finns det fortfarande människor som älskar Sverige. 

En timme hade gått så undertecknad drog mig mot Slottet igen. Vid ingången till kungaborgen hade lite människor samlats. Besökare från fjärran samsas om utrymmet med lokala inbyggare. 

Kollegan från TT sätter upp sitt gear. Nu verkar det bli åka av! 

Och nu kommer de! Först ut är talmannen Per Westerberg. Jag gillar honom. Han är lite lantlig i sitt sätt men utstrålar ändå en viss värdighet. Precis som en talman skall vara. 

Tyvärr händer sedan inte mycket mer. Huvudskaran har antagligen gått in samma väg de kom in, genom Slottet. Av gästerna som kommer ut är det knappt någon man känner igen.  Som dessa. Några av Chris vänner? 

Stilig donna. 

Där är inbyggaren igen. 

Vad ska man säga? Det duger inte att låta kungahuset lura en varje gång på det här sättet. Det måste ske en förändring. Till och Från måste se till att skaffa sig ackreditering till bröllopet. Det är om knappt en månad så det är ingen tid att förlora. Hur gå till väga? Hmm, jag behöver en plan...

15 min runt kvarteret

Idag blev det så att jag satt inne långt in på eftermiddagen. Så jag tänkte att jag skulle aktivera mig och ta en sväng runt kvarteret. Det blev bara en femton minuters runda. Men späckad med händelser. Se här: 

Nere på Magdalena kyrkogård stod en hästsläde och väntade utanför kyrkan. Bröllop inne i kyrkan och brudparet ville åka ståndsmässigt. Det är rätt. Pingsten är den klassiska tiden att gifta sig och detta ekipage måste ha bråda dagar! Synd förresten att politikerna har förstört pingsthelgen genom att ta bort annandag pingst. Det fanns en tanke bakom dagen. Tanken var att brudparen skulle få några dagar på sig att vara tillsammans. På så vis hjälpte helgen till att hålla folkstammen uppe. Detta förnuftiga nyttotänkande har i våra dagar ersatts med enklare föreställningar om att vi måste ut och vifta med flaggor på nationaldagen. Ett klart nedköp. Återinför annandag pingst! 

Längre ned på kyrkogården vårdar en äldre dam en grav. Gången upp mot kyrkan är kantad av litterära storheters gravar, som Evert Taube, Erik Stagnelius, Lasse Lucidor. Samt även Lennart Lundin, busschaufför. 

När jag kom ut på Hornsgatan möttes jag av en förskräcklig syn. Ligister höll på att i öppen dag klottra ned en mur på gatan. Helt obekymrat stod de där och klottrade ned vänsterpropaganda. I Sverige sitter vänsterextremismen i högsätet: självsäkra och medvetna om att polisen inte kommer att ingripa skrattade de bara åt oss förbipasserande. 

Men se här! En ung kvinna dyker upp och stannar till och frågar vänsterligisten vad han håller på med. Ligisten blir helt ställd. Att någon skulle våga yttra sig mot framfarten var inget han hade räknat med. Det sägs ofta att vi svenskar saknar civilkurage. Men den här kvinnan visade prov på att det finns människor som vågar ta ställning och ingripa, och att det hjälper. Bra rutet! 

Jag gick vidare upp på Monteliusvägen. I Ivar Lo:s park hade ett sällskap  en picknick. Smygplåtade några bilder genom staketet. 

Ivar Lo:s park är ett av Stockholms verkliga smultronställen. Här har man första parkett med Stockholm för sina fötter. Två par spanska turister passar på att föreviga stunden. 

På Bastugatan visade ett hushåll upp patriotiskt sinnelag. Eurovisionsschlagerfinalen såväl som semifinal i hockey-VM. Samt även en manifestation mot 6 juni och för annandag pingst.

Nere på Hornsgatan vid Mariatorget dyker plötsligt en dubbeldäckare upp. Fylld med dansande tjejer! Där skulle man ha varit med! 

Rundan varade bara en kvart. Men det var en kvart med råge. Kände att jag hade fått nog med äventyr  för idag. Så jag gick hem för att med gott samvete ladda upp inför schlagerfestivalen. Go Robin!