Från Prag - I Vituskatedralen

Jag älskar att plåta i katedraler. Stora och mäktiga, med människor och mycket ljus. Konstverk i massor och högstämd atmosfär. 

Vituskatedralen i Prag gör en inte besviken. 

Den här unga damen körde med mitt gamla trick. Hon stod där och siktade och låtsades zooma in på något i bakgrunden. När jag sedan gick förbi någon meter ifrån knäppte hon av rakt i plåten! Här står hon och ler i mjugg, nöjd med fångsten. Viktigt att spela oberörd och undvika ögonkontakt med offret efter knäppet. 

Mycket silver i katedralen. Vän av ordning frågar sig: Vad gör dessa klockor här? Varför togs de inte till Stockholm år 1648? - Förklaringen är att Prag var så rikt, att det helt enkelt inte gick att ta med sig alla dess skatter. Svenskarna fick därför koncentrera sig på att få hem guldet och lämna silvret bakom sig. 

La loca. 

Fortsättning följer..

Från Prag - Att sova med fienden.

Tillbaka på Waldstein! Har nu lämnat Hermes- och Bulgaributikernas värld och tagit klivet in i 1700-talet. Hotell Waldstein är intressant därför att byggnaden verkar vara ett annex till Waldsteins palats, eller som vi svenskar skulle säga, Wallensteins palats. Ni läste rätt. Albrecht von Wallenstein, Sveriges fiende under det trettioåriga kriget. Wallenstein verkar ha varit en intressant personlighet. Djärv och ärelysten, frikostig och briljant. Vid slaget vid Breitenfeld år 1631 hade kejsarens trupper tvingats böja knä inför de svenska vapnen. Tillys tunga spanska formationer hade kommit till korta mot Gustav Adolfs nya taktik byggd på eld och rörelse. För att stävja den svenska offensiven kallades Wallenstein in som härförare för de kejserliga. Han lyckades också stoppa svenskarnas framfart och vid Lützen blev konungen dödligt sårad (om än de våra gick hem med segern). Därefter hamnade dock Wallenstein i onåd och han mördades år 1634 på kejsarens order. 

Wallenstein var emellertid inte bara en lysande fältherre utan även en duglig administratör och en stor konstgynnare. Hans palats är riktigt imponerande och väl värt ett besökt. 

För att bygga palatset köpte Wallenstein upp 26 hus och 6 trädgårdar. Palatset var för sin tid ett av de mest betydande i Europa. 

I fonden hotell Waldstein. På sätt och vis är det lite rörande. För fyrahundra år sedan var vi fiender, men nu kan vi umgås fredligt och sova under samma tak som om ingenting har hänt. En bild av det nya Europa. 

Den fina borggården. 

Mest imponerande är trädgården. Här sparade Wallenstein ingen möda. Wallenstein anlitade några av Europas främsta konstnärer att utsmycka den. Lägg märke till den fina loggian i bakgrunden. 

Palatset är numera hemvist åt den tjeckiska senaten. 

Märkligast är muren på vänstra sidan. Wallenstein anlitade konstnärer att skapa den i form av något mystiskt grott-/växtliknande landskap. Verket upptar hela sidan av muren. Ett djärvt drag i personligheten, men kanske också ett drag av galenskap? 

På andra sidan trädgården finns en vacker damm med en staty över Herkules och draken i mitten. Högt däruppe tronar Pragborgen. Men några läsare kanske frågar sig: ser inte statyerna lite bekanta ut? Och är det verkligen rätt att låta så fina konstverk stå ute i regnet? 

Ingen fara, statyerna visar sig vara kopior. Originalen skall ha förts till Sverige år 1648, oklart på vilka grunder. De finns nu att skåda på Drottningholms slott. 

Vid varenda staty i hela trädgården upprepas budskapet. En text med ordet "Svedska" och årtalet 1648.  

Haha, Wallenstein! Vi måste nog omvärdera dig. Du har gått till historien som en av Sveriges svåraste fiender. Men snarare bör vi nog se dig som en stor gynnare av den svenska konstskatten. Skål för gamle Albrecht, den bäste mecenat som Sverige haft! 

Hälsning från Florens! - På Kupolen.

Världen känner många kupoler. Köpcentrumet Kupolen i Borlänge är känt vida kring. La Coupole var en legendarisk restaurang i Lund för ett antal år sedan. Jag tänkte därför att jag skulle kila upp och titta på kupolen i Florens domkyrka. Den har några berömda fresker av renässansmålaren Brunelleschi. Man kan även gå upp på taket och skåda hela Florens med staden vid sina fötter. Det kändes därför på förhand som att Florens kupolvariant skulle kunna ta upp konkurrensen med de tidigare nämnda två. 

Sagt och gjort. Tyvärr visade det sig att en del andra hade kommit på samma tanke. Så här ser det ut i Florens. Staden måste håva in kopiöst med pengar på turisterna. Renässansmänniskorna hade knappast kunnat ana att deras verk skulle föda staden 500 år framåt i tiden! 

När man väl har lyckats ta sig igenom insläppet väntar det tunga. 435 steg upp till kupolen i en trådsmal trappa! Det var riktigt tungt. Börjar första varifrån Quasimodo fick sina aggressioner. 

Men det var väl värt besväret. Plötsligt uppenbarar sig Brunelleschis mästerverk! Att få gå så nära och nästan kunna ta på freskerna. Underbart.  

Detalj. De saligas boningar. 

Detalj. De fördömdas kval. 

Efter denna skönupplevelse var det med lätta fötter som man tog sig de sista 100 stegen upp på själva kupolen. Plötsligt låg hela Florens för ens fötter. 

Nu utbryter det stora fotokalaset. Alla vill ha sin bild med staden som fång. 

Och det ville även jag. Okej, en turistbild. Men det är inte jag som har tagit den. 

Summerat var kupolen en riktig höjdare. Florens kan helt klart konkurrera med tidigare nämnda städers varianter. 

Hälsning från Florens! - Utflykt i Toscana.

1 januari är tillsammans med juldagen den enda dagen på året då muséerna i Florens är stängda. Jag hade därför tänkt passa på att hyra en bil och ge mig ut i det vittberömda toscanska landskapet. Men först tog jag vägarna förbi ett riktigt trevligt ställe: Piazza Santissima Annunziata.  

Torget är ett renässanstorg ritat av Brunelleschi. Torget är slutet vilket ger ett intryck av innergård snarare än torg. Precis som på många andra torg i Florens hade man här haft nyårskonsert vid tolvslaget. En trevlig sed som vi borde ta upp i Sverige. Torget andas klassicism. Det är det bästa med Italien. Kulturlagren sitter så djupt att i varje gatuhörn är man omgiven av kultur och historia. 

En stilla söndagsförmiddag. Några går i kyrkan. Kyrkolivet är dock inte vad det har varit. Kyrkorna blir som hos oss alltmer muséer. 

Här är en vy mot Domen. Färgerna kommer tyvärr inte till sin rätt vid uppladdningen. 

Efter torgbesöket gick jag och plockade upp min hyrbil. En Fiat Panda. Liten bil är ett måste i Italien om man inte vill dö i förtid (Vespa är ännu bättre). Innan jag gav mig ut i landskapet tänkte jag att jag skulle passa på och åka förbi Dietrich von Hildebrands barndomshem. Dietrich von Hildebrand var en katolsk filosof. Jag räknar honom till en av mina intellektuella idoler. Han växte upp i Florens i huset till vänster. Huset var tidigare ett kloster som sekulariserades på artonhundratalet varvid det köptes upp av den tyske skulptören Adolf von Hildebrand. Här växte således Dietrich upp tillsammans med föräldrar och fem systrar (bra således med många rum)! Intill ligger en liten kyrka där det just varit gudstjänst. 

Ett plakat på grinden vittnar om att här bodde Adolf von Hildebrand. 

Innergården. Vilket privilegium att växa upp i en sådan miljö! Man förstår varför Dietrich blev den klassiska tankens och kulturens försvarare nummer ett. 

Kyrkans altare. 

Efter denna vallfärd gav jag mig ut i landskapet. Och det är verkligen vackert. Olivlundar och vinodlingar böljar fram i i den kuperade terrängen. Byarna ligger tätt. Man får känslan att befinna sig i uråldrig kulturbygd. 

Efter att ha kört runt i några timmar och mättat sinnet med landskapet bestämde jag mig för att besöka byn San Gimignano. Det är en liten medeltida bergsby som utmärker sig med några mäktiga torn. Omkring femtio meter höga är de faktiskt riktigt imponerande. Då staden ligger på en bergshöjd syns tornen på långt håll - i fjärran tornar plötsligt ett medeltida Manhattan upp sig! Staden hade sin storhetstid på tolvhundratalet då den var ett viktigt väghåll på pilgrimsfärden mot Rom. Nu har den åter blommat upp tack vare turismen. Lite Visby över staden. 

Det visade sig att jag inte var ensam om att ha hittat dit. Ni gissade rätt: jänkare.  

En bild på landskapet vid skymningstid. Vintern blir inte svårare än så här i Toscana. 

En trevlig liten dagsutflykt. I morgon blir det dock apostlahästarna. Fortsättning följer. 

Gyllene snittet

Har på sistone experimenterat  en del med gyllene snittet. Gyllene snittet var känt redan av antikens lärde. Inom konst och arkitektur är snittet centralt. Snittet anses ofta ha sitt ursprung i sfärernas harmoni. Det anses som en grundregel att om en bild komponeras med snittet som utgångspunkt, kommer bilden att vila i skön balans. 

Emellertid visar sig detta ofta vara en sanning med modifikation. Om man mer aktivt börjar jobba med snittet, finner man att det tvärtom ofta kan verka disharmoniserande: 

Här är ett exempel. När snittet är så här tjockt och färggrant tar det lätt över kompositionen. Därmed uppstår en spänning gentemot motivet i bilden. Undvik överlastning. 

Att snittet kan verka spänningsskapande gäller emellertid ej blott för tjocka färgglada snitt: 

Här har vi ett snitt som är raka motsatsen till snittet ovan. Snittet är här knivtunt och helt färgneutralt. Snittet är skuret i en perfekt halvdiagonal som borde verka harmoniserande. Ändå upplever vi en spänning gentemot motivet. 

Ett exempel på ett liggande snitt. Ej heller här förmår snittet skapa harmoni. Att snittet är skuret med spetsar kan möjligtvis påverka. 

Här är ett exempel på ett centralsnitt och som således inte är gyllene. Ändå upplever vi en större harmoni i bilden jämfört med den ovan. 

Exemplen visar således att gyllene snittet är ett användbart redskap i kompositionslådan. Men det måste brukas med försiktighet. Ofta kan det tvärtemot intentionerna verka disharmoniserande. Det finns inga regler utan man måste helt enkelt pröva sig fram.