Brödvinnaren. Ett måsäventyr. Del 2

Till och Från ger "Brödvinnaren - ett måsäventyr" i tre delar.

Detta har hänt: Tommy och Lisa träffades på Skeppsbrokajen och flyttar ihop. Tommy jobbade  som väktare på Ålandslinjen men när han började sova på sitt jobb får han sparken. Tommy sjunker ner i misär. När han hamnar i finkan ställer Lisa ultimatum: antingen fixar han bröd till kvällen eller så lämnar hon honom...

 Del 2

Tommy vaknar sent efter ännu en natt på stan. Han tittar sig i spegeln. Ingen vacker syn. 

- Vad blev det av alla drömmar? Blir livet inte mer än så här?

Tommy vinglar ut över Strömmen. 

Han gör en sväng runt Arvsfurstens palats. Men Carl Bildt är inte hemma.  

- Jag sätter mig på Karl den tolfte, tänker Tommy. Där har man bra koll på vad som händer.  

På Strömsbron hänger en turist och ser moloken ut. Plötsligt får Tommy en idé: 

När Tommy jobbade på Ålandslinjen brukade han och några jobbarkamrater underhålla passagerarna med lite enkla sång- och dansnummer medan båtarna låg i hamn. Det var ett bra extraknäck och man brukade kunna tjäna sig en hacka.  - Varför inte samla ihop gänget, tänkte Tommy. Så kan vi underhålla turisten och tjäna en slant! 

- Excuse me, mister! Where do you come from? First time in Stockholm? Do you want me and my friends to dance for you? 

- Wait here, I'll be back!

Turisten gräver i fickorna. Han tar upp något och gör ett kast, och sedan....!

Fortsättning följer...

Brödvinnaren. Ett måsäventyr. Del 1

Till och Från ger "Brödvinnaren - ett måsäventyr" i tre delar. 

På Skeppsbron vid kajplats 107 bodde en stilig ung skrattmås som hette Tommy. En dag får han syn på en snygg måsflicka som står där ensam. 

- Hej snygging! Kommer du ofta hit? 

- Det händer väl! 

Måsflickan hette Lisa och hade just flyttat in till stan från skärgården. Tommy och Lisa fattade tycke för varandra och snart var de ett par. 

Tommy jobbade som vaktmås vid Ålandsbåtarna. Det var ett bra jobb, välbetalt och med trevliga arbetskamrater. Ej heller var det särskilt ansträngande: Tommys uppgift var att stå och spana och skräna om det kom någon objuden gäst. Tommys och Lisas lycka var fullständig och snart väntade hon barn. 

Då började tråkigheter att inträffa. Tommys kärlek till Lisa gjorde att han var uppe sent på nätterna. Han började sova på sin post. Till slut fick Tommy sparken. 

Tommy började driva omkring på kajen. Han hamnade i dåligt sällskap och började hänga med kajorna. 

Tommy hade hamnat på glid och sjönk allt djupare ned i misär.  

Efter ett antal förseelser hamnade Tommy till slut bakom galler. Det var droppen. Lisa hade fått nog. 

- Din odugling till mås! Alltid kommer du hem sent och inte klarar du av att försörja din familj! Det här är sista chansen: om du inte kommer hem med bröd i kväll så tar jag ungarna och flyttar hem till mamma! 

Fortsättning följer...

Fotografi - konst eller tursport?

Undertecknad har plåtat digitalt nu i omkring ett år. Så det har blivit så att jag har gått igenom mina bilder, sorterat och stämt av utvecklingen lite grann. På ett år har jag plåtat kanske 10 000 bilder. Av dessa är jag riktigt nöjd med något trettiotal. Under den här tiden känner jag att jag har utvecklats som fotograf. Den moderna tekniken ger också sådana möjligheter jämfört med det man brukade få tillbaka från inlämningen för tjugo år sedan. Samtidigt har jag slagits av en paradox. Mina genomsnittsbilder är bättre nu än när jag började. Lägstanivån har höjts - det är inte samma mängd skräp nu som för ett år sedan (eller är det bara att man är snabbare på att deleta?). Men samtidigt har jag känslan att de riktiga favoriterna knappast är fler idag än när jag började. Är inte det lite paradoxalt? Borde inte ökad skicklighet leda till att just de bästa bilderna blir fler? Av de riktiga favoriterna visar sig emellertid de flesta vara rena lyckträffar och många är tagna för ett tag sedan. 

Det får en att undra: vad slags verksamhet är egentligen fotografi? Är det konst? Eller är det snarare någon slags tursport? Hur mycket spelar skickligheten in, och hur mycket spelar turen?

Låt mig illustrera med några bilder. Här är tre bilder där jag har ansträngt mig och fått känslan att ha varit skicklig vid fototillfället. 

Vid den första bilden stod jag vid körsbärsträden i Kungsan. Jag planerade i förväg och inväntade lämpliga motiv och höll ett fast grepp om kompositionen i kameran när motiven närmade sig. 

Vid den andra bilden låg jag och krälade på marken i Gamla Stans gränder. Min tanke var att fånga en duva ur fågelperspektiv. Efteråt kände man att man hade tagit på sig blåställen och jobbat. 

I den tredje bilden smög jag upp på några män som stod och spanade vid en utkiksplats. Det är ett ganska märkligt spektakel. Vid Globenområdet håller man just nu på att bygga nya Söderstadion. Vid middagstid varje dag utspelar sig samma spektakel med män som går dit för att skåda bygget med längtande ögon. 

Jag är väl själv hyfsat nöjd med de här bilderna. Tycker att de är ganska bra. Men de tillhör inte mina absoluta favoriter. När jag går igenom favoriterna upptäcker jag att de har varit rena turskott. Exempel är de tre sista bilderna i mitt förra blogginlägg. En av dem återges här. 

Varför gillar jag den här bilden? Jag tror det beror på att den är omöjlig att planera. I mitt förra inlägg diskuterade jag huruvida konst skall ses som spontanitet i komposition. Konst är ande och liv i ett vältempererat sammanhang. Problemet är att det här inte går att planera fram. I ovanstående bild kan man mycket väl ta sikte på folklivet på bron. Där kommer det att formas välkomponerade strömmar av människor. Man kan stå där och komponera i kameran och vänta in det avgörande ögonblicket. Sedan gäller det bara att ha turen att en mås skall behaga flyga förbi...

Sannolikheten för att detta skall inträffa är otroligt låg. En sådan bild skulle med all sannolikhet stanna vid en bild med flanerande människor på en bro. Ovanstående bild kom inte heller till stånd på det viset. I stället stod jag och plåtade måsar vid Strömsbron. Fokus var helt inställt på att plåta mås och få dem i skärpa, med förhoppningen att något intressant samtidigt skulle hända i bakgrunden. 

Att ta en riktigt bra bild handlar enligt detta resonemang primärt om att fånga ande och liv, det oväntade, i flykten. Och här har skickliga och erfarna fotografer inget särskilt övertag gentemot nybörjaren. Kanske kan man göra en liknelse med att spela på hästar. En rutinerad spelare kommer konsistent att ha fler småvinster än vad nybörjaren har. Nästan varje vecka har han en femma eller sexa på kupongen. Den skicklige spelaren kommer däremot knappast ha fler högvinster än amatören. Osäkerheten för en sådan är nämligen så stor att expertkunskapen drunknar i allt som måste stämma in samtidigt för att detta skall ske. Chansen att pricka in en miljonvinst är snarare en relativt linjär funktion av hur mycket man spelar. 

Så därför är det inte särskilt förvånande att stora mästare lyckas ta många kanonbilder. Det beror inte på att de skulle vara särskilt mycket bättre - det beror snarare på att de plåtar så mycket mer. Om man likt en Maisel eller Bresson i femtio år dagligen går omkring med kameran i New York eller Paris kommer man så småningom att ha plåtat en hel del bra bilder. Fotografi är en tursport snarare än konst och den som plåtar ofta och mycket kommer så småningom att lyckas.  

Introlektion i skrattmåsfotografering

Måsar är trevliga fåglar att plåta. De är sällskapliga och rör sig nära människan. De är intelligenta och anpassar sig till alla situationer vilket ofta ger upphov till trevliga fototillfällen: de fiskar, stjäl, skränar, lågflyger. Emellertid erbjuder måsfotograferingen sina egna svårigheter och det kan därför vara värt att känna till några grundknep. 

Grovt kan man indela måsar i skrattmåsar och vitmåsar (vitfågel). Skrattmåsen är speciell med sitt svarta huvud. Vitmåsen (fiskmås, trut) har å andra sidan en heltäckande vit färg på huvud såväl som bröst, vilket kräver sina egna tillvägagångsätt. Grovt kan man säga att skrattmåsen kräver skärpa, medan vitfågeln kräver ögonkontakt. 

Två skrattmåsar på en kaj. Här ser vi ett skolexempel på dålig skärpa. Skrattmåsens speciella färgteckning gör att måsarna ser jättekonstiga ut. Det går knappt att se att det är måsar överhuvudtaget. De liknar snarare någon slags vandrande prästkragar. 

Samma fåglar, men i god skärpa. Klar skillnad! 

Vid fotografering av vitfågel är förhållandena som sagt lite annorlunda. Här är skärpan inte lika avgörande som vid skrattmåsfotografering. I bakgrunden ser vi några trutar i dålig skärpa men de är ändå urskiljbara. Men ser vi på de främre fåglarna har vi istället ett problem med dålig ögonkontakt.  

Här syns det ännu tydligare. När fåglarna tittar bort liknar de mest ett par snöbollar. 

Summa summarum gäller det att vid måsfotografering tänka på två saker: Vid skrattmåsfotografering -  se till att ha skärpan på måsen. Vid vitmåsfotografering - se till att måsen tittar in i kameran.

Följer man bara dessa grundegler blir resultatet ofta lyckat. 

Sparvar

Har plåtat en del sparv på sistone. Sparvar har ett rykte på sig att vara gråa och lite harmlösa. Men ofta kan de vara tuffare än man tror. På Mariatorget finns en sparvkoloni som jag har haft förmånen att följa. En del av sparvarna kan beskrivas som riktiga tuffingar: 

Gangsta sparrows. Protecting their turf in badrows. 

The stakeout. 

The game. 

Sparvfotograferingen känns allmänt lite eftersatt. Hoppas att i framtiden kunna fota mer av dessa kanaljer.