Hälsning från Florens! -Varning för kopior.

Ett av världens mest kända konstverk är Michelangelos David. Denna staty anses allmänt vara höjden av fulländning. Inte alls överlastad och svulstig som en del romerska statyer kan vara utan snarare sinnebilden av grekisk måtta. David står staty utanför Florens gamla stadshus på Piazza della Signoria. 

Man är som sagt uppväxt med att räkna David som höjden av konstnärlig fulländning. Det var därför som jag häromdagen tyckte mig göra en hemsk upptäckt. Framifrån var allt gott och väl. Men bakifrån var allt inte lika fulländat. Bakdelen ser man ju inte så ofta. Men är inte ändalykten lite väl rund i formerna för att sitta på en man? 

Här ser man det tydligt. Davids bakdelar hyser klart kvinnliga drag. Jämför med statyn i nederdelen.  Hemska tanke! Skulle David trots allt inte utgöra höjden av fulländning? Man vill ju ogärna kritisera Michelangelo, men det här kändes inte bra. 

Det var då det slog mig. Statyn på piazzan är ju en kopia! Originalet står på Accademia. Felet skulle kunna ligga i själva kopieringen och inte hos originalet! 

Jag bestämde mig för att pröva min tes. Jag ville hänga på låset men klockan nio var det redan fullt med amerikaner utanför ingången. Det är den här typen av Woody Allen-amerikaner som gärna besöker Europa och som flockas till Paris, Barcelona, Florens, Venedig och Prag. 

Till slut kom jag dock in. Och där stod han. Höjden av konstnärlig fulländning. En jätte med beundrande åskådare kring sina fötter. 

Konsten blir inte mycket bättre än så här. Men nu gällde det. Hur såg det ut på baksidan? Jag gick runt och...

Ja! Fulländade proportioner! 

Min tro på konsten var upprättad. Så här i efterhand borde man ha förstått att Michelangelo inte skulle ha gjort ett sådant misstag. Återigen visade det sig att man ska hålla sig till originalet. Och helst undvika kopior. 

Hälsning från Florens! - Gajdspecial.

Om det är något som inte saknas i Florens är det turister. Det gör stan till ett Mecka för gajder. Här hör man gajder på alla språk. Men man måste erkänna att till syvende og sidst är de inhemska italienska de bästa. Italienarnas gestikuleringskonst är världsberömd och kommer särskilt till sin rätt när man skall gajda turister. En bra gajd skall vara något av estradör och gesterna kan vara väl så viktiga som orden för att fånga lyssnarnas uppmärksamhet på en sorlig piazza. Här är två favoriter. 

- Era una epoca straordinaria!...

...un' bravissimo ragazzo...

-Assai allegro ma non troppo...

- Che nel cinquecento...

Fortsättning följer...

Fotomässan: slutrapport

Till och Från befann sig idag på Fotomässan. Med stolthet konstateras att den som enda blogg rapporterade live därifrån. Prylar, bilder, händelser och mycket annat har gjort att man nu har fått sitt lystmäte på fotografiska ting tillgodosett för ett tag. Jag har ingenting särskilt att säga så jag meddelar här först några bilder, varefter några priser utses:

Ladda!

ELD!!

Slutligen några priser: 

Bästa monter: Leica. Man måste ge det till dem. Även om deras prylar kanske inte är de vassaste har de en förmåga att utstråla klass och exklusivitet. Leicas monter doftar Mercedes, Beckenbauer, Weltklasse. 

Bästa besökarkamera: Vad är det här för en rolig pryl? En sån skulle man vilja ha. 

Bästa skyltning: Sigma. Riktigt snyggt med objektiven i ljusskåp. 

Bästa prylen: Sigma. Med sitt supermuskedunder blir Sigma solklar vinnare. Jämför objektivet med kamerahuset!

Bästa sales force: Canon. Ledda av sin Brittanienchef Mike klargjorde Canons säljare att "the boys are back in town.."

Bästa bild: Den på primatgammelmormors händer. Otroligt många bra bilder, men den här var nog bäst av alla. 

Bäst alla kategorier: MODEFOTOGRAFERINGEN! Ett riktigt trevligt event. Mer sånt! 

Som sagt, en riktigt trevlig tillställning. Till och Från börjar nu ladda för årets verkliga höjdpunkt på mässfronten, nämligen Hundutställningen. Till och Från kommer att vara där och rapportera direkt. 

Blängareländet

Det råder väl knappast någon tvekan om att blängarna utgör gatufotografins värsta gissel. Som gatufotograf vill man att människor skall uppträda naturligt. Meningen är ju att fånga gatulivet såsom det är i sig självt. Man vill då att människor skall handla på samma sätt som om fotografen inte fanns. En blängare bryter den naturliga scenen och kan ensam förstöra en bild som annars skulle kunna göra succé. Blängandet verkar också tillta för varje år. Det är idag svårt att som gatufotograf verka i det offentliga rummet utan att bli utsatt för blängarna.

Det fick jag själv erfara häromsistens. Jag hade just köpt ett Nikkor 24/2.8 objektiv som jag ville testa. Min tanke var att besöka saluhallarna och utprova linsen i dem. I saluhallarna är det naturligt trångt och en vidvinkel kan där komma till sin rätt.

I samband med det ämnade jag också utföra ett litet experiment. Min tes är den att överklassen är bättre på att uppträda naturligt i det offentliga rummet. Det vill säga att fotografer kan jobba mer ostört utan att bli störda av irriterande blängeri. Överklassen är mer van att uppträda i stora världen. Man har därför utvecklat en naturlig distans till andra människor och kanske även i vissa fall en nonchalans som emellertid för fotografen är guld värd.  

Jag började därför med att utprova gluggen i Östermalmshallen. Där hänger härliga välhängda köttbitar som ingenstans i stan. Man tror sig vara förflyttad till någon saluhall i Frankrike. Här är en bild på några härliga köttstycken och samtidigt ett exempel på ett trevligt blängande. Den förbipasserande tittar vänligt upp och kan på så sätt hjälpa till att lätta upp bilden som annars kunde ha blivit för ensidig i kött.  

Så kommer vi till själva huvudbevisningen för min tes. I hallen stod en säljare och demonstrerade en ny bratwurst. Jag stod där och plåtade men det visade sig att åskådarna var fullständigt likgiltiga inför min verksamhet! Jag är här ganska närgången - vi pratar här om 24 millimeters. Människorna tog dock ingen notis om mig och fortsatte oberört att inspektera korven. 

Stärkt i min tes tänkte jag att jag skulle gå till Hötorgshallen för att pröva tesen vidare. Om tesen stämde borde man där inte kunna jobba lika ostört som i Östermalmshallen. Emellertid var klockan sex och hallen var precis på väg att stänga. Jag gick därför vidare mot T-centralen. Föga anade jag vad som väntade mig. 

Jag tog rulltrappan ner mot Plattan. Tänkte då att jag skulle vilja fånga medmänniskorna som var på väg upp. Då står en dam längs ned i trappan och börjar blänga intensivt. 

Okej om man blänger till i början när man uppmärksammar kameran. Men damen framhärdar i sitt blängande genom hela åket! Det här hade kunnat bli en fin bild om damen bara hade slappnat av och intagit en naturlig hållning bland de medåkande medsystrarna. Nu förstördes istället hela rulltrappesekvensen.  

Till sist skulle jag vilja komma med en vädjan till medmänniskorna. Snälla, låt gatufotografen göra sitt jobb! Det är svårt nog som det är och med ert blängande kan det bli stört omöjligt. Uppträd naturligt som om fotografen inte fanns så kan ni bidra till viktig dokumentär konst till kulturens och samhällslivets fromma. 

På Strandpromenaden

Jag fortsätter att gå igenom min fatabur och rensa i bråten. Hittade några intressanta bilder från i somras tagna på Strandvägen. Den är inte mitt egentliga territorium - det är Skeppsbron. Men i somras var jag där några gånger. Strandpromenaden har blivit riktigt maffig. På sommaren ger den medelhavskänsla när människor spatserar där i eftermiddagssolen. 

Här är en kille med riktigt god kurvteknik. Se upp! Kan bli en farlig krock! Har glömt hur det slutade. 

Hur ska man tolka den här bilden? Blyghet? Avståndstagande? Eller är det sinne för stil och komposition? 

Här är en bild som uttrycker vår tid. Det moderna samhällslivet är helt inriktat på att ge fördelar åt kvinnorna. Den svenske mannen lever sedan lång tid under toffeln. Tragiskt men sant. 

Det var allt för idag. 

/Per