Barbershopmusik och esperanto

Två universella språk, som skär rätt igenom alla kultur- och språkbarriärer, över hela världen.

Esperanto är ett påhittat språk, som grundades med syfte att det skulle fungera som andraspråk för alla människor och leda till ökad förståelse och minskad risk för krig och konflikter mellan olika länder och folk. Nu blev det inte så, esperanto har inte antagits officiellt av någon stat men har framför allt kommit att användas av människor i olika delar av världen för mellanfolkliga träffar, resor, brevväxling och olika kulturella syften som litteratur, radiosändningar och Internet. Jag har sett det här på nära håll, och kan intyga hur kraftfullt det är som brobyggare mellan människor.

Barbershop är en musikstil som är speciell. Den bygger, till skillnad från många andra musikgenrer på kvinter i sin harmonik, och arrangeras annorlunda. Så till exempel är inte melodistämman den högsta, som i typisk svensk körmusik, utan ligger mer naturligt, flankerad av överstämmor (också kallade tenor, dvs typ av kontratenor, ofta falsett) och understämmor (bas och bariton). Syftet med arrangemangen är att skapa rena ackord, med resultat övertoner som förstärker ljudbilden.

Barbershopstilen att sjunga finns i hela världen, även om USA har de starkaste fästena, vilket är förståeligt, då genren skapades här. Det finns många historier om hur sångstilen fick sitt namn, men det är nog faktiskt så att det började i rakstugorna i Amerikas storstäder för drygt 100 år sedan. Man samlades, fr a invandrarna från de brittiska öarna i veckans slut efter jobbet, och när man samlades så sjöng man. Någon tog upp en melodi, andra följde efter och föll in i olika stämmor, och det blev till slut ett typiskt sätt att sjunga; as they sing in the barber shops – barbershop singing.

Om ni nu tänker halmhatt, randiga västar och ett allmänt käckt uppträdande, så glöm det. Musiken har utvecklats enormt de senaste decennierna, och handlar nu mest om smakfulla a capella arrangemang av kända och okända melodier.

Så, kopplingen mellan ett påhittat språk och en musikstil då? Jo, om man nu är esperantist så kan man hitta andra esperantister över hela världen, man hamnar i ett sammanhang på ett annat sätt än vad man skulle kunna annars. Och likadant är det med barbershopen. Och eftersom det finns en grundrepertoar i barbershoppen som är likadan i hela världen, kan man också alltid sjunga med varandra, och sålunda knyta kontakter.

Jag glömmer aldrig när vi med en körresa med min tidigare barbershopkör, Vocal Vikings, kom till Nya Zeeland, och träffade en kör där, i Auckland, och direkt kunde börja sjunga tillsammans med dem. Och det finns knappast något mer befrämjande för vänskap och kontakskapande än att just sjunga ihop.

Så, jag kollade efter barbershop här på Costa Blanca nu när jag är här, och hittade mycket riktigt en kör!?! Den visade sig i och för sig bestå av mestadels äldre gentlemän från de brittiska öarna, som alla bodde här i Spanien sedan många år. När jag kontaktade dem togs jag som barbershoppare från Sverige, emot med öppna famnar, och blev inbjuden att vara med på deras repetition och sjunga med dem. Vänlighet, gästfrihet och värme var bara förnamnet. 

The Harmonisers från Torrevieja! Även om det ibland var lite svårt att stå och gå, så var det inte något som fattades i sångarglädjen. 

På återseende//Göran

Olympus OM D E M1, lätt redigerat i Lr (på min laptop, så jag har noll koll på hur bilderna egentligen ter sig....)

Frukost på Hawaii

Så var man hemma igen efter två veckor på Hawaii. Stor kontrast, även om den möjligen kunde varit större – snön har ju inte kommit till Stockholm än - men tänker tillbaka på hur enkelt det var med solen och värmen; en t-shirt, shorts och sandaler och så var det bra med det...

Första veckan tillbringades i Honululu, för att se och lyssna på barbershopsång. Det var de internationella mästerskapen för kvinnlig barbershop; Sverige ställde upp med inte mindre än tre körer och tre kvartetter så det var ett digert program för oss medföljande inte minst. Tiden delades mellan Waikiki Beach där vi bodde, och Honululu Convention Centre där barbershopbegivenheterna försiggick.

Frukostrestaurangen på Hilton Waikiki Beach Village var i enlighet med klimatet en öppen lokal, halvt ute, halvt inne, med en damm som var full med fisk utanför. Fäste mig vid den lilla hägern, som gjorde sällskap vid frukostbordet och försökte hitta sin mat i dammen utanför där vi satt. Han var inte särskilt duktig, frekvensen missar var hög, trots att dammen var full med småfisk, men han blev nog någorlunda mätt ändå, till slut.

Har förstås en väldig massa bilder med mig hem. Så, det kommer mer. På återseende, alltså//GöranR

Den bästa kameran

är den som man alltid har med. Eller hur? Idag hade jag inte det! 

På väg hemåt såg jag i ögonvrån och på något avstånd, en grupp som såg ut som komna från någon cirkus, utklädda till clowner.  De hade samlats vid en automatmack, och skulle av allt att döma köra igång någon slags föreställning. Så, direkt hem, hämtade kameran och körde tillbaka, men för sent. Alla hade försvunnit, utom en ensam clown som emellertid också var på väg bort. När jag tittade runt, eftersom det var en så märklig situation utan publik, på en tämligen gudsförgäten plats utan mycket människor eller så¨, såg jag att man hade en relativt professionell filmutrustning. Min tanke är då att man gjorde en inspelning av ett uppträdande som man möjligen ska visa i annat sammanhang. Hade ändå varit kul att fota, vilket ju inte gick utan kamera. Och det är nu eftertankens kranka blekhet kommer in. Ta alltså alltid med kameran, man vet aldrig vad som kan komma i sin väg. 

Några dagar tidigare hade jag ändå faktiskt med kameran, då jag stötte på den här situationen. En lastbil som hade vält på en avfart från en motorled till en annan - högerkurva, svag nerförsbacke, egentligen utan anledning. Ingen skadad, bara smärre materiella skador, men trafiken stoppades upp för några timmar under bärgningsarbetet av bil och släp plus lasten, som såg ut att vara sopor...

Så, den bästa kameran är den som alltid är med.//GöranR