Sätt att karantänisera

Att bada bastu löser kanske inte alla världens problem, exempelvis så löser man inte… ja, just nu kommer jag inte på nåt, men något är det nog. Kanske. Däremot är det väldigt skönt att ta sig före efter ytterligare en dag i semikarantän. Och värmen är inte bra för coronaviruset har jag hört.

Man pratar ju om att coronas känslighet för värme skulle göra viruset mer ofarligt sommartid. Det är naturligtvis nonsens. Hur varmt blir det en svensk sommardag, även i de bästa förhållanden? 25 grader, lite drygt. Men med tanke på att viruset uppenbarligen trivs alldeles utmärkt i våra kroppar där det är i alla fall drygt 36 grader så inser man ju att det inte håller.

Däremot, i bastun där temperaturen kan gå upp emot 100 grader – personligen gillar jag bäst, och det blir skönast löylyä när det är runt 70-80 grader – är jag övertygad om att corona får det svårare.

Så det finns många anledningar att bada bastu.

För mig har bastubadet åtminstone tre faser, alla lika sköna på sitt sätt:

Fas 1: När man går in i bastun, förväntan, och när värmen slår emot en när man äntrar laven.

Fas 2: Vatten på stenarna, den varma vattenångan som omsluter en – löylyö – och driver fram svettningen. Här finns också duschen, eller doppandet i havet etc.

Fas 3: När man sitter på förstukvisten eller altanen eller motsvarande efteråt, med en pilsner och en lite cigarill, typ Café Creme och slappnar av, kontemplerar och låter tankarna vandra lite själva så där och svettas av…

Sen är det det här med selfies. Ovan och orutinerad...

Livet blir genast lite ljusare, helt oavsett.

Och corona är långt borta.

På återseende//Göran

Nostalgi och minnen

Nostalgi (av grekiskans nostos, hemkomst, hemresa och algos, smärta, lidande) betyder längtan efter ett ofta idealiserat förflutet. (Wikipedia)

Att minnas är inte riktigt samma sak, även om det inte sällan bara är en hårfin skillnad, eller att snarare minnen kan få oss att bli nostalgiska.

På Facebook har det nu varit en sån där drive som ibland är där, att visa bilder på oss som unga eller till och med barn. Ändå ett lite kul inslag, ibland väldigt märkligt att se hur man blev, hur man ser ut idag jämfört med exempelvis när man var i tonåren, eller så, hur åren har satt sina spår hos oss, hur våra liv ch vad varit med om sannolikt och faktiskt har gjort avtryck. Inte minst i selfietider är det intressant – hur vi ser ut, hur vi tar oss ut verkar ju vara viktigt för många. Sen är det också viktiga tidsdokument; frisyrer, kläder, accessoarer etc – den här länken till det som varit från det som är. Det sägs ju visserligen att vi ska leva i nuet, men för att kunna göra det bra så måste vi ha nåt att stå på, dvs det som var.

 Emellertid, och med detta sagt: Året är (mest sannolikt) 1969. Jag har sedan nåt år flyttat ner till Göteborg från Skövde. Här är jag på besök i föräldrahemmet, sitter i mitt gamla pojkrum med tidsenlig outfit – mockaväst, hemsydd skjorta och manchesterbrallor. På väggen hänger min märkestavla med en del av mina simpriser från min tid som tonåring i bassängen. Frisyren är ju så typisk den kan vara, skägget har jag behållit sedan dess, om än i olika former, och numera också avseende färg. Musiken är fortfarande en stor del av mitt liv, även om jag inte tar fram gitarren så ofta längre, nu sjunger jag mest.

Nåt som slår mig när jag ser alla bilderna på ynglingar och unga kvinnor är ändå hur lika vi var när det gäller hur vi tedde oss i stort, hur vi såg ut etc. Men så är det ju i det stora hela, olika generationer i olika tider.

Jag minns hur det var, jag ser ofta på bilden – har den uppnålad på min anslagstavla ovanför skrivbordet - men jag blir inte särskilt nostalgisk. Det blir jag emellertid av andra minnen. Men det är en annan historia.

På återseende//Göran

Tecken på livets oförgänglighet? Eller julgranen som vägrar ge upp.

Det här var vår julgran 2019.

Den inköptes i Trollbäcken i Tyresö, hos den vanliga julgransförsäljningen som Lions anordnar, tre dagar före julafton. Sedan stod den på sin vanliga plats i vardagsrummet, behängd med de vanliga julgransprydnaderna, tills det var dags att slänga ut den som vi vanligtvis gör sådär i trakterna kring tjugondagknut. Vilket också var fallet i år. Och som vi brukar göra ställde vi då ut den i trädgården, i väntan på det vanliga förfallet, dvs en mer eller mindre långsam nedvissning, brunfärgning och förlust av barr, tills den åker med trädgårdsvårstädningsresterna till tippen, eller återbruksanläggningen. Men då den inte barrade slängde vi den inte som annars bakom vedhögen, utan den ställdes i ett hörn mellan syrenhäcken och doftscherminen, vid äppelträdet.

Och idag skriver vi den 23. Mars 2020 (bilderna tagna igår).

Där har den stått tills nu, och står fortfarande kvar. Lika fin och till synes oberörd av tidens tand som någonsin ett träd som växer i skogen kan vara. Bara att den växer inte längre i skogen. Rotlös står den kvar i sin julgransfot, lämnad åt sitt öde, utan någon som helst skötsel.

Det är nästan lite kusligt, det där att den vägrar ge upp och låta sig brytas ner. Eller kanske det är ett tecken? En föraning om det inte behöver vara så märkvärdigt att åldras, att kanske till och med 70-plussare också kan ha en plats i livet, om det än är ett hörn vid ett äppelträd.

Vi ser tiden an!

På återseende//Göran

Ute i friska luften

Vi 70-plussare, och särskilt vi som hör till nån slags riskgrupp – jag har fortfarande svårt med det här bytet av pronomen från ”de” till ”vi” – är ju ålagda karantän: Gå inte ut. Håll dig hemma. Träffa inga människor. Varor lämnas utanför dörren. Social distans är nyckelordet, något som möjligen bytts ut till fysisk distans.

Så har jag funderat över begreppet den ”friska” luften. Det var vad jag alltid hörde när jag var liten, alltså att man skulle gå ut i friska luften. Och visst är det väl så, dvs att luften utomhus är frisk och klar att andas jämfört med den gärna lite unkna inomhusluften, om man bortser från städernas föroreningar av biltrafik, och tunga fabriksområdens utsläpp. I våra skogar och parker vill man ju gärna tro att luften är så ren och oförfalskat fri från ämnen som kan harma oss som det verkar. Åtminstone en solig lördagsförmiddag när det är tidig vår och det är lite blåsigt och kallt där det inte är lä.

Så, rådet till alla, och inte bara 70-plussarna med riskfaktorer, eller ens 40-talisterna, borde väl snarare vara att: Gå ut! Gå ut i friska luften. Där finns inga virus, för vilket virus skulle väl överleva en kall – oaktat solen skiner – och blåsig tillvaro i parken? Eller skogen? Till och med dofterna i parken eller skogen andas ju fräschhet och sundhet. Och den fysiska distansen är lättare att hålla när inga väggar begränsar.

Så de var kanske inte så underligt att det var ganska mycket folk ute den här vackra lördagen. Fastän det faktiskt inte var så varmt som det såg ut var folk ute och promenerade, löptränade och fikade eller hade picknic med familjen. Vinden gjorde det dessutom perfekt att leka med drakar, något jag inte sett på många år.

 Och när man kom hem hade man den där fräscha känslan av sundhet och friskhet, bettet i kinderna och de kalla händernas (särskilt fingrarnas) påtagliga känsla av att man glömt handskarna men inte kunde låta bli att hålla kameran uppe i alla fall.

”Gå ut och lek i friska luften!” Som min mormor alltid sa. ”Sitt inte inne och uggla!” Jag tror att hon hade rätt.

På återseende//Göran

Björktrast i parken

Ja, jag vet. En vanlig fågel över hela Sverige, den vanligaste trastfågeln. Inget märkvärdigt med den utom att den har många smeknamn. Men, vi var ute idag, en promenad i parken, närmare bestämt Hagaparken. Vi var inte ensamma i dessa coronatider, men det kändes nödvändigt att komma ut, att bryta den här relativa isoleringen som semikarantänen innebär. Och det var alltså många fler som tänkte som vi.

Möjligen var det vackra vårvädret en anledning också. Tittade man ut genom fönstret såg det väldigt behagligt ut; solen som sken och det verkade varmt och gott. Det var inte riktigt så varmt och gott som det såg ut. Visserligen sken solen, men det blåste också, och var så där lite paradoxalt bitigt i luften, dvs typiskt för tidig vår. Så jag saknade handskarna och halsduken en del, tills vi kom i lä. Då blev det bättre. 

Men det är märkligt vad vädret betyder  här uppe i den mörka nord. Så fort det blir ljusare är det som en signal att komma ut, lite yrvaket kisar vi mot solen och sätter igång med våra utomhuslekar, sitter och solar och fikar ute. Och promenerar (och springer). Och är glada över våra vackra parker mitt inne i stan! Och gläds åt djurlivet. 

Här är björktrasten. Det kommer bilder på människor också vad det lider, i ett annat blogginlägg. 

Det var ett helt gäng såna här fåglar i en backe. Man kunde komma ganska nära, trots att bilderna behövde beskäras ganska hårdhänt för att inte fågeln skulle ätas upp av bakgrunden, och ibland nästan poserade de. 

Jag är ju ingen fågelfotograf etc, men då jag fotograferar det som jag ser i olika sammanhang får de här komma med.

På återseende//Göran