Ibland kan konst vara väldigt konstigt

Ett klassiskt lördagsnöje, att gå på utställning eller museum. Idag blev det Moderna Muséet.

Gilbert & George – två konstnärer från London (fast en är italienare) är aktuella på Moderna Museet nu. Eller två konstnärer - alltsedan de träffades på konstutbildningen på 60-talet har de varit oskiljaktiga. De lever sin konst, i vardagen med rigorösa vanor och rutiner, likadana kläder etc. De har blivit väldigt omskrivna genom åren

Deras konst är monumentala bilder, indelade i det rutnät som är en del av deras signum. Deras konst är också tydligt en konst för alla, de närmast föraktar de svåra konstnärerna med obegripliga verk som bara är till för ett utvalt fåtal. Gilbert & George berör ofta det stora existentiella frågorna, men låter betraktaren själv söka svaren och därmed ifrågasätta sig själv. På så vis utforskar de och prövar tillsammans med publiken sina känslor genom konsten (som det står i programmet). ”Vår konst ska förändra människor, inte gratulera dem för vad de är”.

Alla var emellertid uppenbarligen inte så imponerade...

Jag gillar sådana här stora panoramafönster, som blir liksom bilder i sig. Så jag kunde inte låta bli.

Och en glimt av solnedgången på väg hem, eller snarare till bilen.

Inte helt lätt. Stora bilder, mycket detaljer, på nåt sätt ganska påträngande. Kanske det är som de säger, att jag får fundera på det här, vad jag sett och tillsammans med konstnärerna försöka hitta min egen del i det hela. 

På återseende//Göran

Inte bara Tårtan... Fotografiska klubben på Fotografiska. Och minneskort är ingen garanti för att man ska komma ihåg.

Den här dan blev en sån där tuff dag, en sån som bröt emot varje pensionärs gyllene regel: En sak i taget, och en händelse per dag!

Förutom en del privata event blev det alltså Tårtan och direkt därefter ner till Fotografiska, efter att ha  köpt ett glömt och saknat minneskort. Ni vet den där känslan som man får när man sätter på kameran, för upp den till ansiktet och tar en bild och skärmen visar den retfulla texten: "Minneskort saknas". Det satt kvar i kortläsaren vid datorn, hemma. 

Så det blev att plocka fram mobilen. Jag hör till dem som hävdar att mobilkameran är en riktig kamera, oaktat den trängs tillsammans med en dator och en telefon i mobilen. Och den tar riktigt bra bilder, lika bra som vilken kompaktkamera som helst, nära på. Men det känns ju inte som en kamera! Den är klumpig att hantera och svår att hålla i. Nåväl, jag fick några bilder från Tårtan ändå. Men på Fotografiska använde jag min "riktiga" kamera, fast nu försedd med minne. 

Tårtan som vanligt trevligt, högt i tak och breda diskussioner runt den lilla utlokaliserade finmekaniska verkstaden som inte minst Björn Khalad Thunberg och Bengt Björkbom skrivit om.

Men så fortsattes det på Fotografiska, deras Fotografiska Klubb, som inträffar varannan vecka, alltså samtidigt som Tårtan. Ämnet för kvällens träff var bildbehandling. Tre elever från Stockholms Bildbehandlingsskola hade valt ut ut tre bilder av alla som vi blivit inbjudna att skicka in, och jobbat med dem. Jag fick ingen bild med, men det var nära, jag pratade med en av bildbehandlarna som kom ihåg den och nästan hade valt den...

Det var lite oklart vilka kriterier som gällde, men bilderna det handlade om var sådana där man inte nått hela vägen bildbehandlingsmässigt hemma, och det blev märkligt att se hur de tre eleverna på Bildbehandlingsskolan löste sina uppgifter och vad som går att åstadkomma i Photoshop. Fantasi, kreativitet och lekfullhet är bara några av förnamnen! Och det var inte bara de vanliga spakarna, färg, mättnad, klarhet etc som drogs i, utan här gicks det all in, med att ta bort och lägga till; ibland syntes det inte att det var samma bild det handlade om. 

Sett ur den dokumenterande fotografens perspektiv. Bildbehandlarna på podiet, Göran Segestam var värd.

Att se sin bild förändras...

Ramin, en av bildbehandlarna för kvällen, med kollega.

Jag är ingen photoshoppare. Jag nöjer mig med Lightroom, men så når jag inte ända fram ibland, det bara är så. Och det här är ju en annan sorts bildmakande än den jag håller på med. Jag tror inte heller jag blir någon photoshoppare, men det var verkligen roligt att se vad som kan göras när fantasi, kreativitet och lekfullhet inte har några gränser. 

På återseende//Göran

I tiden föränderliga men ändå konstanta konstverk

De stora panoramafönstren i Fotografiska's kafé upphör aldrig att fascinera mig. På dagarna samma vy, föränderlig i takt med ljuset, himlen och molnen, tid på dagen. På kvällarna tillkomst av reflektioner från lokalen, som ikväll blandades med den orangea kvällshimlen som sammantaget gav ett djup i bilden. En  permanent utställning med motiv som aldrig är likadana trots att de hela tiden är desamma.

Bilder som man tar om och om igen. Jag tröttnar aldrig på att titta ut och fotografera här (även om det var svårt att fånga stämningen som jag såg den...).

Och en hastig tillbakablick mot det öppna köket - teamarbete, som en noggrant koreograferad och väl inövad dans.

På återseende//Göran

Frukosttankar och väderspänningar

Snökaos. Ishalka. Trafikkaos. Extremväder. Total lamslagning av kommunala färdmedel. Frusna vattenledningar. Etcetera! Förundrad läser jag rubrikerna i tidningen vid frukosten.

Det är februari i Stockholm. Vi drabbas av minusgrader. Och det snöar! Ibland riktigt mycket. Och alla blir överraskade och tagna på sängen, och det verkar som hela samhället brakar ihop och lamslås, att döma av katastrofrubrikerna i press och andra medier.

Sverige ligger på det norra halvklotet i världen. Stockholm ligger på ungefär samma breddgrad som Grönlands sydspets, nordvästra Alaska och stora delar av Sibirien. Vi som bor i Stockholm bor alltså långt norrut.

”Vi måste ta höjd för extremväder på grund av klimatförändringar”, säger ansvariga politiker i Stockholm. Och det är riktigt, vårt klimat är hotat, den globala uppvärmningen är ett faktum. Frågan är bara, har vi sett det här extremvädret ännu?

Det snöar, det är kallt. Javisst, men det är vinter på norra halvklotet. Och då är det förväntat att det är kallt och att det snöar. Vi ska inte bli överraskade av snö i december, januari eller februari. Det är faktiskt normalt.

Det är dessutom inte något nytt, något som egentligen är annorlunda jämfört med tidigare, trots hotande global klimatkatastrof.  Köld- respektive värmerekorden för vår region är över hundra år gamla. Vi har fått stora snömängder i Stockholm tidigare. Men minnet är kort, det verkar som vi bara minns vädret sedan förra vintern, även om det faktiskt snöade då också.

Det kommer normalt ännu mer snö i andra delar av Sverige, regioner som ligger ännu längre norrut än Stockholm. Där pratas det aldrig om ”snökaos”. Att det är kallt och snöar är förväntat, och det hanteras. Där finns en beredskap och en planering när det gäller vinter och snö. Och det blir sällan problem. Man lever i situationen och anpassar sig efter den. Gator och vägar och gång- och cykelstråk plogas och folk kommer aldrig försent till jobbet eller missar möten på grund av snö(o)väder.

Det handlar om beredskap. Planering. Det handlar om att vi faktiskt både kan och ska förvänta oss att det snöar och blir kallt den här tiden på året. Det är vinter! Vi borde inte bli överraskade. Och vi ska inte ta tidigare varma och snöfattiga vintrar som intäkt för att inte förbereda oss.

Det är som så mycket annat inte minst en organisationsfråga. Och en prioriteringsfråga. Samtidigt pekar situationen på hur sårbara vi är i det moderna samhället, hur bräcklig infrastrukturen är.

Det är onödigt spännande!

På återseende//Göran

Vinterutsikt från mitt arbetsrum - Olympus Pen F

Vintern varierar sig. Efter gårdagens tröstlösa snöskottning, 0-gradig blötsnö, som aldrig verkade sluta komma ner från en blygrå himmel, vaknade jag idag till visserligen 14 minusgrader, men också det här gnistrande vita snötäcket som bäddade in trädgården mot en blå himmel med strålande sol och intrikata skuggor - dvs själva arketypen för en vacker vinterdag. 

Försökte fånga det i svartvitt med min Olympus Pen F, men det blev tråkigt. Så jag flyttade mitt lilla framsidesreglage ett snäpp, till "color" och så blev det sådana här bilder istället. Nu går det ju att i någon mån behandla bilderna i kameran, men jag valde att som vanligt ta in dem via Lr och dra lite i spakarna, väldigt lite. 

Tycker det är bra att man väldigt snabbt och behändigt kan ändra från svartvitt till färg i kameran, även om det sker på jpeg-nivå - jag fotograferar annars nästan uteslutande i RAW. Och även om jag inte börjat göra några djupdykningar i menysystemet (som jag är rätt van vid efter alla mina tidigare Olympuskameror), så känns den faktiskt ganska intuitiv.

Så jag fortsätter att vara nöjd.På återseende//Göran