Nationalmuseum med Pen F

Besök på Nationalmuseum idag, ett måste ur flera aspekter. Dels för att se hur det blev efter ombyggnad och restauration - det var ju ändå 5 år sedan vi var där senast, men också för att det fortfarande är fritt inträde. Det pratas ju om att muséerna ska avgiftbeläggas, igen... Nu spelar det väl inte så stor roll, men ändå.

I alla fall, intresset var stort. Det var kö och man släppte in begränsat antal besökare åt gången. Det har av allt att döma varit en tämligen genomgående ombyggnad och restauration, men resultatet är bra, i mina ögon. Utställningarna är intuitiva, lokalerna vackra och det är lätt att hitta och gå igenom. Restaurangen och kaféet är nya, och jag kan verkligen rekommendera restaurangen. 

Snön som lagt sig på fönstertaket bildade mönster.

Trappan kändes igen, och inbjöd naturligtvis till försök att åka på ledstången.

Att titta i mobilen var inte tecken på ointresse - Nationalmuseum har en egen app som kan fungera som informationskanal och en egen rundtur.

Alla typer av besökare...

En avdelning med formgivning och materialanvändning under olika epoker, här bakelit som man knappast ser så mycket av idag. Kameran är en engelsk Purma Special, helt byggd i bakelit, med plastlinser i sökaren. Fast designen saknar en del för att jag ska tycka den är snygg och vilja använda den. 

Restaurangen av modernt snitt, och samma pojkar som åkte kana på ledstången utmärkte sig även här. 

Den smörbrynta torskryggen var bland det godaste i den vägen som jag ätit. Hemligheten är, fick jag reda på, precis 43 grader!

Allt vi såg var vad jag förstår muséets fasta utställningar. Den initiala öppningsutställningen var över. Men det finns mycket att se, och nya NM har blivit en trivsam plats som är väl värd att besöka. 

Och Pen F fungerade bra. Alla bilder utom maten är tagen med kameran i monokromläge, jpeg som knappast behövt något extra processande i Lr. Den är behändig att ha med sig, och behändig att hantera, jag trivs mer och mer med den och den vinner poäng för varje gång jag använder den. 

På återseende//Göran

Hur kan kamera X vara bättre än kamera Y? Och vad är den bästa kameran?

Disclaimer (of opinion), och på förekommen anledning; Det här gäller INTE Leica. Inte ens Leica Standard. 😉  Och inte ”den bästa kameran är den du har med dig”.

Fick just den frågan, dvs varför är den ena kameran (den jag just skaffat) bättre än den andra (dvs den som jag har sedan tidigare). Jag började omedelbart kolla specifikationerna och jämförde side-by-side för att komma med hårda fakta, men hittade egentligen inte mycket. Lite annorlunda utformning på skärmen, några pixlar som skilde sig i antal och lite andra siffror och egenskaper som var annorlunda. Alltså ingen större skillnad, inget som riktigt kan förklara varför den ena kamerans överlägsenhet. Eller ens skillnaden i pris.

Och började fundera. Det finns massor av olika kameror ute på marknaden. Så varför väljer vi som vi gör? Varför tar vi en Nikonkamera hellre än Fuji? När det finns Sony, eller Canon? För att inte tala om de olika modellerna inom ramen för varje kameramärke? Olympus, Panasonic? Etc. etc.

Så klart det finns skillnader. Sensorns storlek, antal pixlar etc spelar roll, men kanske inte så mycket som vi tror (används alla pixlarna alltid, till exempel), processorn, eller kanske snarare processorerna är olika, den ena kameran är snabbare, med annat autofokussystem, videomöjligheter skiljer sig – listan kan göras lång.

Så kamerorna är olika, fastän de i grunden är likadana. Men varför väljer man den ena kameran före den andra då?

Moderna kamerors generationslängd har förkortats avsevärt. Nya modeller med nya specifikationer kommer ut snabbare än de nånsin gjort. Och den senaste generationen saluförs alltid som det bästa som någonsin gjorts, även om den gamla fungerade jättebra och det egentligen bara handlar om diskreta uppgraderingar av egenskaper. Men vi köper. Och det skulle föra för långt att diskutera alla aspekter av detta, plus att det inte är rätt forum… Men intressant.

Men tillbaka till huvudspåret då. Det har diskuterats i det fotografiska samtalet på ett känt kafé på söder i Stockholm, plus på sociala medier på nätet (och annars också förstås), ytterligare aspekter, de mjuka värdena bortom hårda specs, aspekter som är svårare att greppa och förklara men som ändå är, skulle jag säga, mer avgörande än skillnaderna i pixelantal eller autofokusmodeller – nämligen utseende och känsla. Vackra kameror, funktionellt men ändå smakfullt designade grejor, kameror som är sköna att hålla i, det är det som väcker känslor som styr vad vi vill ha och använda. I sista änden!

Jag och många med mig accepterar säkert färre pixlar, taskigare autofokus och knöligt menysystem, bara vi tycker om våra prylar, upplever att de är snygga och funktionella och känns bra att hålla i och hantera. Och då använder vi dem, och lär oss hantera och komma till ro med de olika egenheterna, vi blir bra på dem och kan därför leverera, och cirkeln är sluten.

Så kamera X är inte bättre än kamera Y. Eller också är den det. Den bästa kameran är den som känns bäst. Och är snyggast.

På återseende//Göran