Det här med våren, igen

Alltså det här med våren – den blir viktigare och viktigare med åren. Alla de små tecknen att något nytt är på gång, igen, att ljuset kommer tillbaka och dagarna blir längre och längre och man kan nästan fundera på ställa undan snöskyffeln är så positiva - det blir alldeles för lätt att ta till slitna klyschor - men livsandarna vaknar, och det känns gott. Nästa steg är den svåra avvägningen när man ska byta till sommardäck.

Men framförallt; småfåglarna är här igen. Man hör dem, luften blir åter full av fågelsång, och det verkar som de trivs bättre nu, känner sig mindre hotade när det inte finns någon katten Boris som lurar bakom något hörn. Föga anade de att de sista åren var Boris inte så mycket av fågeljägare, varken syn, hörsel eller leder tillät några större excesser i den vägen.

Så  de är tillbaka och det är alltid lika roligt. De hör till och kommer alltså förhoppningsvis att bilda familj, som de brukar och förgylla vår tillvaro bara med att finnas här. 

Någon slags trygghet under rhododendronbusken, men också mycket godis.

Men tydligen mycket gott i gräsmattan också, bland all mossa - det blir jobb för mig längre fram, förstår jag.

Och sen precis i kanten av sol och skugga - för att jävlas med fotografen?

På återseende//Göran

Piff? Eller Puff?

Eller egentligen ingen av dem. Piff och Puff (Chip and Dale) är ju inga vanliga ekorrar utan mer som små murmeldjur - groundhogs, eller woodchucks. 

Det här är en "riktig" ekorre, och det var rätt så gott om dem i Boston Commons, Bostons stadspark. Och de var, om inte direkt tama, så väldigt orädda. Tyvärr innebar det inte att just den här lille gynnaren också var stilla och poserade. Nej, han sprang runt hela tiden, och satt han stilla så stack han iväg ett litet stycke, just när man skulle fokusera. Det är hårt att vara naturfotograf.

När jag var liten såg jag många ekorrar, även om de var betydligt mindre än sina nordamerikanska släktingar. Sen försvann de nästan, och om man såg någon, var de magra och skabbiga. Undrar om de drabbades av någon kollektiv sjukdom. Nu har jag börjat se dem igen, men egentligen bara enstaka.

Alla verkade må bra, stora och tjocka och välfödda, med glans i pälsen och otroligt borstig svans

Han sprang omkring oss som om han ville ha mat. Och det kanske han är van vid, vad vet jag?

Och sedan funderade han lite, innan han stack iväg till ett annat träd. Möjligen tröttnade han.

Men väldigt söta. Gulliga kanske till och med. 

På återseende//Göran

Trandans och Fågelliv (Tema 66, 93/365)

Den sedvanliga påskresan till Skövde innebar som vanligt bland annat den likaledes sedvanliga, ja nästan ofrånkomliga utflykten till Hornborgasjön. Vi var sena i år, och de flesta tranorna hade rest vidare. När vi var där räknade man till 450 tranor, mot nästan det tusenfaldigt mera bara någon till några veckor dessförinnan.

Det var glest mellan tranorna, men det fanns ju andra fåglar också att beskåda.

Lite dans blev det ändå.

Och lite till. Men det var ingen riktig fart på dansandet.

Trots att  det dansades ända ut i vattnet.

Lite märkligt att se, här fanns alltså flera tiotusentals fåglar bara kort innan. 

Men, det var vackert väder, vi fick se våra fåglar och som vanligt en trevlig utflykt. Det är ju så vackert i de här trakterna, särskilt på våren.

Bilderna tagna den 19. april, vid Hornborgasjön i Skaraborgs län, eller rättare sagt Västra Götaland, Skaraborg existerar ju inte längre som egen bygd (även om det lever kvar i folkmun).

Framförallt den första bilden får illustrera Tema 66 Fågelliv i Fotoutmaningen 2014, 365 Foton, som ni kan läsa mer om genom att klicka på bildlänken. 

På återseende//Göran

Brasfotografi, eller mer minnen från Hawaii

I min flugfiskevärld finns ett begrepp som heter brasfiske. När säsongen är slut (för de flesta) ägnar man de långa mörka vinterkvällarna att sitta framför brasan och läsa goda böcker om flugfiske, gå igenom utrustningen, binda flugor  och drömma om nästa säsong då man ska ta den där stora öringen …  

Undrar om man kan tillämpa samma begrepp på fotografering?  Märker i så fall att jag sista tiden mest ägnat mig åt brasfotografi. Har inte fotat så mycket på länge – trots min nya kamera -  mer än mat som jag lagat, lite slött så där, men mera suttit med Lightroom för att gå igenom alla bilder från Hawaii i höstas.  Rätt skönt, faktiskt att i vårt sura vinterväder minnas och drömma sig tillbaka till solen, stränderna och bad och alla upplevelser.

Vi avslutade vår Hawaiiresa på ön Kauai, den gröna ön, också känd för att väldigt många kända filmer spelats in här, som Jurassic Park, The Descendants och många fler. Kauai var betydligt mer ”på landet” än Oahu och Honululu, mer avspänt, lite enklare.  Vi åkte runt, paddlade kanot på floderna, gick i djungeln och hittade The Secret Waterfall, som kanske inte var så hemligt, vi badade och gjorde utflykter till inspelningsområdena. Och så var vi på en Luau, en polynesisk/Hawaiiansk fest, med mat,  dans, sång och musik av ursprungskaraktär. 

Först en aktuell bild; Baconlindad hjortfärslimpa på en bädd av rödkålssallad, med äppelssmörsås. Väldigt gott, men inte så nöjd med bilden, fr a inte med kompositionen.

Men över till Kauai, då.

Kanoting på en av floderna, dubbelkanot med min dotter, ett vågspel som fungerade över förväntan.

Det hemliga vattenfallet som vi hittade efter en timmes vandring genom djungeln. Allt sådant här vatten är ackumulerat regnvatten, det finns inte något grundvatten.

Stränderna var fina, men på sina ställen var havet lite lurigt. Fungerade i alla fall bra för både vanlig surfing och som här kitesurfing. 

Sådana här tuppar sprang omkring överallt. Ingen brydde sig om dem. 

Och det fanns också fina badstränder, förstås....

som vi delade med sköldpaddorna, som kom ända in till strandkanten ibland. Mäktigt!

Fortsättning följer - på återseende//Göran

Frukost på Hawaii

Så var man hemma igen efter två veckor på Hawaii. Stor kontrast, även om den möjligen kunde varit större – snön har ju inte kommit till Stockholm än - men tänker tillbaka på hur enkelt det var med solen och värmen; en t-shirt, shorts och sandaler och så var det bra med det...

Första veckan tillbringades i Honululu, för att se och lyssna på barbershopsång. Det var de internationella mästerskapen för kvinnlig barbershop; Sverige ställde upp med inte mindre än tre körer och tre kvartetter så det var ett digert program för oss medföljande inte minst. Tiden delades mellan Waikiki Beach där vi bodde, och Honululu Convention Centre där barbershopbegivenheterna försiggick.

Frukostrestaurangen på Hilton Waikiki Beach Village var i enlighet med klimatet en öppen lokal, halvt ute, halvt inne, med en damm som var full med fisk utanför. Fäste mig vid den lilla hägern, som gjorde sällskap vid frukostbordet och försökte hitta sin mat i dammen utanför där vi satt. Han var inte särskilt duktig, frekvensen missar var hög, trots att dammen var full med småfisk, men han blev nog någorlunda mätt ändå, till slut.

Har förstås en väldig massa bilder med mig hem. Så, det kommer mer. På återseende, alltså//GöranR