Mina kameror och jag

Tidigt 60-tal: Jag står på rasterna i skolan och dreglar tillsammans med en kamrat över de senaste kamerorna i katalogen. Det är framför allt Voigtländer som gäller, med den nya sensationella slutaren på 1/500-dels sekund. Men jag tror också att Yashica är med på ett hörn. Under tiden lånar jag min pappas bälgkamera som jag tog några bilder med som jag faktiskt är stolt över idag.

1968 års studentpresent, en Ricoh Singlex TLS, med ett 50mm 1,8 objektiv (skruvfattning!). Den följde med i många år och kompletterades sedermera med en 135:a (Tokina!) innan slutaren lade av och den bedömdes icke prisvärd att laga. En väldigt bra kamera som verkligen grundlade mitt fotointresse. Men den var stor och tung, till slut tänkte jag efter minst några gånger innan den kom med.

Sedan följde några märkliga år, en strävan mot mindre kameror, och ännu senare sk APS-kameror. Men det blev aldrig några riktigt bra bilder, inte som med min Ricoh, och negativen hopade sig helt osorterat. Jag tror knappast jag har några bilder kvar från den tiden, eller jag vet inte, det kan finnas någon låda någonstans, men jag blev aldrig inspirerad som tidigare att fotografera. Emellertid hade jag alltid en kamera med mig, på resor och så.

Ända tills 2006. Körresa till Skottland. Både min fru och jag trodde att den andre hade tagit med sig kameran, vilken inte någon av oss hade gjort. Det blev en jobbig resa. Det fanns många motiv, och jag kunde inte ta ett kort. Så det första jag gjorde när vi kom hem var att köpa en ny kamera, en digital kamera – Sony med ofattbara 7 millioner pixlar.

Den första stora resan med den var till Thailand. En härlig känsla, jag bara knäppte och knäppte. Bilderna blev förvånansvärt bra på autoläget (det fanns inte så mycket annat i inställningsväg), och plötsligt hade jag koll på bildsorteringen – i datorn! Och mitt lite slumrande fotointresse fick inte bara en skjuts, utan snarare en kickspark!

Och sedan följde den ofrånkomliga utvecklingen; behov av en längre zoom ledde till en sk bridgekamera, en långzoom – Olympus - som sedan ledde till en systemkamera igen, en Olympus 510 som införskaffades i Alaska och förevigade den resan. Och så var jag fast igen.

Efter att ha badat med min kamera (Olympus E3) i en liten älv i The Addirondacks USA, tillbringade jag en tid hos Canonfamiljen, med en 7D och ett gäng L-objektiv. Men det blev för tungt och för bökigt att släpa på, inte minst tillsammans med fiskeutrustningen, så jag prövade en liten Panasonic G3 att ha som extrakamera, typ resekamera. Det visade sig emellertid att den stora Canonklumpen blev kvar på hyllan, så bra var den nya lilla kameran! Efter hand fasades alltså 7D’n ut, jag blev kvar i m43-systemet och är nu med Olympus och OMD-serien väldigt glad över såväl smidigheten som bildkvaliteten i den utrustningen.

Och nu alltså uppgraderad med det här lilla smycket, en OM D E M-10, det senaste tillskottet som ersätter min tidigare E M-5. Fotomässeffekt- och pris!

På återseende//Göran

2015-11-11 22:01   N Thomas Meldert

Olympus OMD skulle jag nog välja som digitalkamera idag. Jag har flera gamla OM-modeller för film och den nya OMD håller kvar alla fördelar från den gamla OM-serien beträffande kvalitet och storlek. Jag skulle utan tvekan känna mig som hemma med OMD.

Besvara

Svar från gorred 2015-11-11 22:07

Jag är väldigt förtjust i mina Olympuskameror. De, och inte minst Zuikoobjektiven håller hög klass. Men, när jag funderade över texten här och kom ihåg mina tankar runt Voigtländer (Bessamer?), så skulle jag väldigt gärna vilja ha en sådan, om jag nån gång skulle komma igång med analogt fotograferande.
Hälsningar//GöranR

Svara

2015-11-12 18:50   Bjarne

Du berättar om en resa som många av oss gjort, även om min började sisådär ett decennium senare. Intressant hur både teknik och mode växlar över tiden.
Hälsningar, Bjarne

Besvara

Svar från gorred 2015-11-12 21:35

Det hade varit tydligt också om jag kunnat visa bilder på exempelvis Voigtländer. Samtidigt ser man hur Olympuskameran flirtar vilt med designen på den ursprungliga OM-kameran. Men, som sagt - tekniken är helt annorlunda nu.
Hälsningar//GöranR

Svara