Testar Fujifilm X100 mot Leica M

Den stora frågan är om nya Fujifilm X100 är en "fattigmans-M9:a". Det ska jag reda ut se närmsta dagarna. Jag kan redan konstatera att X100 har flera uppenbara fördelar jämfört med Leica.

Testkameror kommer och går i mitt liv. Jag har testat åtskilliga under de senaste åren och kan nog återkalla något minne från alla, men vissa kameror är speciella. Det där extra intresset för en testkamera uppstår när kameran är först med något nytt. Som HD-filmning i Nikon D90, ISO 25.600 i Nikon D3, fullformat för folket i Canon Eos 5D eller det extra dynamiska omfånget i Fujifilm S5 Pro.

Nu ger sig Fujifilm in i bland de mer avancerade kameramodellerna. Även om Fujifilm X100 formellt är en kompaktkamera med sitt fasta objektiv så ska den jämföras med en systemkamera.

Det går inte att ta mista på var inspirationen till kameran kommit ifrån. Fujifilm har insett att de inte kan konkurrera på den vanliga systemkameramarknaden (S5 Pro var sista försöket) utan måste hitta sina egna vägar. De såg att det fanns en intresse för mätsökarkameror och tänkte att de kunde göra en modernare variant av konceptet.

X100 är ingen mätsökarkamera. Att göra en bra sådan kräver dyr mekanik. X100 är en elektronisk kamera med genomsiktssökare och retroutseende. Det går att välja mellan att använda genomsiktssökare med elektroniskt genererad sökarinformation eller att helt titta på en elektronisk LCD-skärm. Genomsiktssökare påminner om en Leica-M-sökare. Optiskt är den inte riktigt lika bra, men det finns betydligt mer information.

Jag gillar inte hur den manuella fokuseringen fungerar, det blir ett himla rattande utan mekanisk känsla. Men det fungerar väldigt bra att förinställa skärpan och vill man använda autofokus ställer kameran snabbt in skärpan. Överraskande snabbt är mitt första intryck.

Kameran är något mindre än en Leica M. Skillnaden i vikt är större än så, men kameran känns ändå inte för lätt. Känslan är bättre än hos Leica X1 som ska ses som den direkta konkurrenten.

Jag har provat att ändra lite inställningar och hoppa runt i menyerna och känner att X100 ska bli kul att få fotografera med. Som aktiv gatufotograf verkar kameran vara väldigt rätt för mig. För den som älskar Leica-kamerorna för sin mekanik kan glömma X100.

Ikväll tar jag med X100:an till fotoklubben. Jag antar att det är några nyfikna herrar där. I förra veckan var jag på besök hos Lidingö Fotoklubb där Hans Strand visade fantastiska bilder från Island. I kombination med hans berättarglädje och humor blev det verkligen en helkväll. Flygbilderna var fängslande och bilderna som han tagit innuti en vilkan är otroligt fascinerande.

Jag pratade med en herre på Lidingö Fotoklubb om att de lika gärna hade kunnat slå på stora trumman och bokat en större lokal och bjudit in Lidingöborna. Klubbarna har all rätt att vara lite kaxigare. Det finns så mycket bra verksamhet i landets klubbar.

– – –

Jag har köpt två begagnade objektiv till min Leica M6. Ett Voigtländer Color Skopar 35/2,5 och ett Color Heliar 75/2,5. De är helt i nyskick och kostade tillsammans ungefär hälften av vad en begagnad Leica Summicron 35/2 kostar.

Den här Leican ska banne mig användas

Den här M6:an var fin, för fin, för mig.

Det finns två sorters Leicor - de som används ordentligt och de som är för fina för att användas.

Den här insikten kom jag till i unga år. Min pappa älskar verkligen Leica som skäggiga män i skinnväst älskar sina HD-moppar eller raggarbilar. Min pappa har bara använt ett klistermärke i sitt liv så vitt jag vet. Det sitter på hans Samsonite-portfölj och är runt och rött. Det står "I like Leica" tillsammans med ett hjärta och en bild på en Leica R3.

Jag lärde mig fotografera med en R3 och R3 Mot med winder. Jag sprang runt med dem två sommarlov och fotograferade flitigt. Men så gick på/av-vredet av på två R3:or (ett vanligt R3-fel) och plötsligt var det inte lika kul att låna ut kameror till tonårssonen.

Jag lyckades dessutom bli tacklad av en turist utanför Domkyrkan i Lund och falla på kättingen framför kyrkan. Det blev en häftig bild av kyrkan i fallet med M4-2:n (ska leta upp den), men det var inte helt kul att komma hem den dagen. Spiken i kistan var när den illa konstruerade remmen som satt på pappas R4:a (eller om det var R5:an) gick upp och 21:an fick sig en småll på motljusskyddet.

Att fotografera med den intensitet och hängivenhet som jag har går inte ihop med ömsint vårdande av Leicor. Ska de vara i nyskick ska de inte heller användas ordentligt.

På 15 år ungefär har jag knappt fotograferat med Leica och inte heller saknat det. Det är först nu på senare tid när den digitala tekniken är vardag och min fotofirma går bra som tankarna på en analog Leica kommit upp. Men måste ju vara i bruksskick.

För ett drygt år sedan skickade jag min pappa att köpa en kromad Leica M6 utanför Helsingborg till bra pris. Problemet var att kameran var i för bra skick. Pappa hade ju bara en svart M6:a så en kromad passade honom perfekt - tyckte han. Jag har i alla fall tagit två testrullar med kameran och det gav mersmak.

Jag la bud på en M4-P på LP Foto förra året men den blev för dyr.

Så till slut fann jag en M6:a som är bär tydliga spår av användande men som mår bra. Perfekt för mig.

Under snart två veckor har jag plåtat en del med kameran. Och mer ska det naturligtvis. Jag publicerade några bilder i gårdagens blogginlägg och här kommer fler nyskannade bilder.

Visst ja, man ska plåta svartvitt för att vara gatufotograf. Men det är i alla fall taget med Leica. Hälften rätt.

Ett försvarstal för Leicamannen

 Joakim K E Johansson har i sin blogg fångat upp negativa reaktioner mot den leicakultur som lever på Fotosidans blogg. Jag kan inte låta bli att skriva ett försvarstal för leicamännen.

För det första är leicakulturen allt annat än dominerande på Fotosidan. De flesta FS-medlemmarna rör sig i forumen och där är Nikon-Canon-snacket fullständigt dominerande, precis som på kameramarknaden.

Titt som tätt stöter man på personer som retar sig på vad andra människor gör eller har köpt. Mellan raderna kan man läsa att "han som tar så dåliga bilder är inte värd en så bra kamera". Men vi har alla olika ekonomiska förutsättningar. Väldigt många svenskar köper fina bilar som de förlorar massor av pengar på varje år. Inte sällan är bilen köpt för statusens skull. Vi gör våra val, ofta är de känslomässiga även om vi hävdar annorlunda.

Kanske retar kameror folk mer än andra mer uppenbara lyxprylar? Kanske beror det på just att vi ser kameravalen med rationella ögon? Ingen hävdar att de behöver en Porsche för att att de ska komma snabbare till jobbet. Och ingen kräver av en Porsche-ägare att han ska prestera vissa varvtider på racebanan för att vara värd sin bil.

Det är först när kameravalet går ut över någon annan. När man köper kamera till sig själv istället för att köpa en semesterresa till familjen som vi kan gå in och kritisera.

Jag håller hårt på att separera kameraintresset från fotointresset. Mitt intresse för kameror ska inte få påverka mitt fotograferande i negativ riktning. Jag ska använda det lämpligaste objektivet och inte nödvändigtvis det bästa eller häftigaste.

Även om jag kan se att en del låter tekniken styra deras fotograferande så kan jag inte tänka ont om det. Det är naturligtvis kul om så många som möjligt fotograferar och helt så bra som möjligt. Men en del av mänskligheten har under hela den moderna tiden varit intresserad av teknik och inte blir världen sämre för det. I min världsbild är utvecklingen i stort positiv. Idag hörde jag på radion att brottsligheten gått ner med tre procent från 2009 till 2010. Och även om det är krig i Libyen och på flera ställen i världen är vi bra mycket mer civiliserade idag än på 1700-talet.

Så låt folk hållas. Gnäll inte. Var inte avundsjuka. Och förtäck inte avundsjukan i kritik. Utan se till att inspirera istället.

– – –

Utan att känna något behov av att bevisa min duglighet och rättfärdiga mitt köp av en Leica M6 har jag varit hemma hos pappa och skannat idag. Jag har helt enkelt varit jäkligt nyfiken på bilderna jag tagit. Här kommer de fyra första jag hunnit skanna (skanning tar sin tid):

Motiven kan finnas på väg till ICA.

Svart–vitt på Götgatan.

Den här bilden är tagen med en kromad M6:a som min pappa köpte för ett år sedan. Jag tog två testrullar som legat i frysen fram tills nu. Jag har alltid föredragit svarta M-kameror men tänkt om. En kromad ser ännu mindre hotfull ut. I det här fallet var det mer slutarljudet som var en fördel.

Man behöver ju inte fota folk. Den här bilden tog jag vid Telefonplan efter att ha kollat på Bella Picturas och Svefos utställning i Medborgarhuset.

Leicasjukan har slagit till igen

Vissa impulser och lustar är svåra att stå emot. På lunchen, på väg hem från att ha hämtat ut mina nyframkallade filmer, slog jag till på en Leica M6 TTL 0.85 efter lite prutning.

Kameran tillverkades 1999 i en omgång av fem tusen kromade kameror. Numer ligger produktionstakten på 100 till 150 kameror för film per månad i snitt fördelat mellan M7 och MP.

Den här M6:an såldes första gången den 17 april 2002 men är knappt använd. Det går att se att kameran burits med en rem. I övrigt är kameran som ny.

Jag är inte så mycket för att samla på kameror utan tycker det är jobbigt med fotoprylar som inte används. Jag är glad för min svarta M6:a från 1986 i bruksskick. På filmerna jag framkallade idag kan jag se att kameran fungerar utmärkt.

Uppenbarligen finns det många som gläds åt att ha fina kameror liggande i sina hyllor, skåp och lådor. Föse har pratat ett tag om M6 TTL trots att han har gott om Leicor. Nu blir han säkert glad när jag köpt ett så här pass fint exemplar till honom för ungefär samma pengar som mer använda går loss på. Själv skulle jag inte våga sätta film i kameran och vad ska jag då ha den till?

– – –

När jag hämtade ut mina filmer på Fotokungen kom min favoritfotograf Lars Tunbjörk in i butiken och köpte två 25-pack med Kodak Portra 160 NC i 120-format. Det är kul att se att fler använder film. Just Portra 160 NC har blivit väldigt populär bland dem som fotograferar i mellan- och storformat eftersom filmen är neutral och mjuk - perfekt för skanning och finjustering i dator i efterhand.

Allt trängre i bokhyllan

Ikväll tänkte jag sortera mina nya fotoböcker i bokhyllan, men det visade sig svårt. Jag har tydligt skaffat betydligt fler fotoböcker de senaste månaderna än vad som får plats i bokhyllan. Jag brukar vänta med att lägga in de senaste fotoböckerna till pappa varit på besök och gått igenom dem.

Min ambition är att köpa en fotobok i månaden. Det är inte en alltför betungande last och på några år blir det rätt mycket böcker. De senaste månaderna har det blivit mer än så.

Jag hade inte tänkt att köpa något på bokrean, men vissa böcker kostade bara en spottstyver så det gick inte att hålla sig. En dag gick jag förbi ett antikvariat på Hantverkargatan som hade halva priset. Jag hittade två böcker som jag verkligen ville ha. Dark Odyssey av Philip Jones Griffiths innehåller många klassiska krigsbilder från Vietnamkriget. Jag har haft förmånen att få intervjua honom i New York (se bild intill) och då kan jag ju inte låta bli att köpa en boken.
Den andra var Sportscape som beskriver sportfotografins historia. Eftersom jag gillar att fotografera sport så var den boken också given. I farten åkte några andra böcker som Planket-katalogen 1990 med. Jag gick därifrån med två tunga kassar och 300 kronor fattigare.

Boken Manhattan out köpte jag efter att ha läst om krigsfotografen Raymond Depardon som gått runt och fotograferat på gatorna i New York och fotograferat folk med en Leica M och 21mm på magen. Han lyfte aldrig kameran till ögat för att inte påverka det som hände framför kameran. Han berättade aldrig för någon om bilderna förrän han tog fram dem efter 27 år. Då upptäckte han att de flesta ändå förstått att de blivit fotograferade och tittat mot kameran.

Jag får nog kalla mig fotobokssamlare vid det här laget. Så värst raffinierad är jag inte. Jag träffade fotoprofessorn Per Lindström på Årets Bild-galan i Norrköping. Han har jobbat på fototidningen Aktuell Fotografi i ungefär 15 år så vi hade mycket att prata om. Dessutom samlar han fotoböcker. Jag ska besöka honom snart till en kommende artikel i Fotosidan Magasin. Per berättade om sin kompis som specialiserat sitt fotobokssamlande till böcker från 1800-talet och tidigt 1900-tal.

En ny och fin bok är Agnes Thors Aurora Borealis som jag skriver om i nummer 2 av Fotosidan Magasin som snart är ute. Boken har det nordiska ljuset som tema och har utsetts av Le Monde till en av de bästa fotoböckerna 2010. Jag kan bara hålla med.

Sen är det ju böckerna som jag bara måste ha. Jag är väldigt förtjust i Anders Petersen och försöker få tag på så många av hans böcker som möjligt. Jag ropade in boken Fängelse på LP-Fotos senaste auktion och i helgen hittade jag Rågång till kärleken på Stockholms Fotoantikvariat.

Nu måste jag nog sansa mig och låta plånboken återhämta sig. Och fler bokhyllor har jag inte plats med.