Jag gillar Canons och Nikons remmar

Under 20 år har jag letat efter den perfekta kameraväskan och kameraremmen. Jag kommer nog aldrig bli nöjd. Dessa remmar är de bästa jag hittat hittills.

Nyligen köpte jag en Leica M6 som det satt en originalrem på. Remmen är oskön för nacken och när jag två gånger upptäckt att remmen hakat av sig så var måttet rågat. Jag grävde mig in i mitt kameraskafferi och hittade påsen med remmar. Jag var lite sugen att sätta på en Canon F-1N-rem som är grå och inte så bred. Canon T90-remmen är samma sorts rem, men snyggare med mörkare grå toner. Tyvärr har min T90-rem försvunnit.

Canon F1-remmen kändes lite för ljus så jag tog fram en helsvart Nikon-rem som jag köpte på Kameradoktorn för några år sedan. Den är väl tänkt att sitta på en FM2:a eller liknande men passar fint till Leica M6 också. Remmen är kort och smal, men fransar sig tyvärr. Den sitter bättre kvar på min axel än originalremmen, men kunde ändå ha bättre friktion. Å andra sidan är den väldigt skön för nacken.

Till mina canonkameror vill ha en bredare rem som sitter som limmad på axel. Jag brukar bära en kamera på vardera axel.  Canons originalremmar är bra med sin breda gummiyta. Efter ett tag blir gummit mjukare och fäster bättre tills det slits sönder. Tyvärr är canonremmarna alltför iögonfallande.

När jag köpte mitt 300/2,8 IS följde det med en utmärkt rem. Jag skaffade en till och satte på min Eos 1D Mark IV och förutom Canon-loggorna är väldigt bra och diskret. Remmen andas kvalitet och sitter bra på axeln.

Nyligen beställde jag fler för att fästa på min 500/4 och min 5D Mark II. För att få i remmen i öglorna på Mark II:an krävdes hjälp av tången på min Letherman. Jag upptäckte att de nya remmarna inte är identiska med de gamla. Istället för en slags filtmatta som friktionsyta sitter det nu gummi. Det känns inte lika lyxigt, men är fäster antagligen bättre när gummit mjuknat efter lite användning.

Remmen heter Canon Lens Wide Strap och jag borde ha beställt fler. Min 200:a får nöja sig med en rejäl, men indiskret, nikonrem.

Olympus XZ-1 räddar bilden igen

Jag börjar inse att det inte är så dumt med en kompaktkamera. Under alla år som jag testat kameror har jag haft känslan av inga kameror är tillräckligt bra, men det känns annorlunda med Olympus XZ-1. Den är kanske rätt för mig?

Jag har redan skrivit om när Olympus Xz-1 räddade mig när jag ombads leverera bilder till Kristianstadsbladet från en konsert. Det är en miljö som brukar vara svår för en kompakt med högt brus på höga ISO.

Räddningen i det fallet var främst den höga ljusstyrkan i objektivet 1,8 till 2,5. Jag har varit inne på att skaffa mig en Canon S95 som har väldigt bra brushantering och ljusstyrka 2,0 i vidvinkelläge. I teleläge är däremot inte S95:an imponernade med blott 4,9 i ljusstyrka.

Min kompis kommisarie Karlsson har alltid en Canon S95 skjutklar i bältet. Han säger att han blivit beroende av den. Han skulle inte må bra om han inte hade med sig kameran och riskerade att missa en bild.

Jag brukar alltid ha någon kamera med mig i ryggsäcken eftersom jag ständigt testar kameror och dessutom behöver ha med en egen kamera. Så händer det något intessant brukar jag kunna fiska upp en kamera.

Man får skilja på olika beredskapslägen. En systemkamera som ligger nere i ryggsäcken tar tid att få upp och igång. Då får inte motivet vara alltför flyktigt. En kompaktkamera i fickan går snabbare att få upp, men det kräver ändå att man är alert och ser bilderna.

Jag anser att båda varianterna är passiva och därför kallar jag dem beredskapslägen. Den aktive fotografen har kamera påslagen , rätt inställt och i handen eller på magen. Då kan man fånga situationer som blixtsnabbt dyker upp och man har tankeapparaten inställd på bild. Bra bilder kan behöver en aktiv tankeprocess för att göra intressanta associationer. I gatufoto gäller det också att vara lite instinktiv, men plåtar det som känns som något som kan bli bra. När det väl händer är det för sent.

Den här gången kom Olympus XZ-1 till räddning under söndagspromenaden med sonen. Vi satt uppe på den gamla fornborgen Gåseborg där man har en milsvidd utsikt över Mälaren. Jag hade fotograferat sonen som kollade ut över vattnet med min Leica M6 tills filmen tog slut och det var dags att fika.

En bit in i fikastunden kom en man fram till branten och ställde sig alldeles stilla och insöp stunden och utsikten. Jag kom tack och lov på att jag hade Olympusen i ryggsäcken så den halade jag upp och fick några bilder.

Det är nog inte så dumt med en digital kompakt ...

Sista dagen med Fujifilm X100

I måndags var jag tvungen att lämna tillbaka X100:an. Därför passade jag på att träffa min kompis Jonas Elmqvist och jämföra X100:an mot hans Leica M9.

Jag hann gatufotografera en halvtimme med X100:an innan vi lunchade och satte oss ner med kamerorna. Många använder förfokusering vid gatufoto, men X100 har en väldigt snabb autofokus så den som tittar i sökaren kan mycket väl använda autofokusen.

En smidig detalj är autofokusomkopplaren på sidan av kameran. Med tummen kan man snabbt skifta mellan manuell och automatisk fokusering. Det fina är då att skärpan återgår till tidigare inställning när man kopplar om till manuellt. Så man kan ha sitt standardavstånd inställt och sedan snabbt slå om till autofokus om en annan typ av motiv dyker upp.

Som jag skrivit tidigare är X100 i stort sett helt tyst. M9:an är verkligen diskret, mer diskret än min M6.a, men ändå ljudligare än X100:an.

Sökaren är lite annorlunda än på M9 i och med att man tittar genom en LCD-panel i den optiska sökaren. Man använda sökaren helt elektroniskt, men de flesta kommer nog att använda det optiska läget. Då visas bara ramar och inställningar. Men när en bild är tagen visas den i sökaren. Detta går tack och lov att stänga av, men bara vid enbildstagning. Vid serietagning radas miniversioner av alla tagna bilder upp i sökaren och man tappar kontakt med motivet. Dumt. Jag hoppas att Fujifilm fixar till det här.

Trots att Jonas är bortskämd med sin Leica M9 var han väldigt imponerad av X100:an. Visst känns den inte lika exklusiv, men det har det som krävs för gatufoto inklusive väldigt bra ISO-egenskaper. Här hänger inte M9 med.

Fujifilm X100 är inte bara gjord för gatufoto. Jag kan mycket väl tänka mig att ha den som enda kamera vid resor. Jag använder sällan teleobjektiv ändå och kameran har både inbyggd blixt och HD-filmning.

Praktiskt med inbyggd blixt.

Vi tog lite testbilder med X100 och M9 och jag ska ta och försöka se om det går att dra några slutsatser från bilderna. Det jag sett hittills från X100:anhar imponerat. Bildkvaliteten är i klass med andra bra APS-C-kameror och skärpan är vass.

Det vore ett under om Fujin lyckades slå Leica M9 i bildkvalitet, särskilt vid låga ISO där Leican kan dra nytta av sina kompromisslösa objektiv. Det intressanta att se är hur nära en kamera som kostar en bråkdel kan komma och hur smidig X100 är att jobba med.

Den närmaste konkurrenten till X100 är egentligen Leica X1. Jag har tidigare testat Leica X1 och Jonas har ägt en. Även om Leica X1 har ett väldigt bra objektiv och modern sensor så står den sig slätt mot X100 vid praktisk fotografering.

Leica X1 har en slö autofokus och saknar inbyggd optisk sökare. Det går att köpa till en dyr sökare utan någon form av sökarinformation. Kvalitetskänslan är också sämre. Leica X1 fungerar för stillsamma fotografer som vill ha skarpa bilder, men inte för gatufotografen som behöver en snabb kamera med bra hantering.

- - -

Jonas har haft sin M9:a i ett år. Den är med nästan varje dag.

DIY-pytteobjektiv till Leica M

Min kompis Jonas Elmqvist har en skönt prestigelös inställning till sin Leica M9. Den ska ta bilder och flest bra bilder får man om kameran alltid är med och klar för fotografering. Då nöts kameran, men vad gör det – den ska ju ta bilder och inget annat.

Jonas har några bra och exklusiva objektiv som han nöter på, bland annat 35/1,4 Apsh och 18/3,8 Asph, men också ett som varken är snyggt eller exklusivt.

På 80-talet hade var och varannan fotograf en Minox 35-kamera i fickan. Den var väldigt kompakt med ett pyttelitet objektiv. Jonas har slaktat en Minox 35 GL och tagit loss det lilla objektivet. Eftersom det är så pyttelitet monterade han det på ett kamerahuslock. Inspirationen kom från ett annat pytteobjektiv: MS Optical Super Triplet Perar 35/3,5

Nu fungerar hans Minox Color-Minotar 35/2,8 som ett kompakt gatufotoobjektiv. Någon kopplad avståndsmätning finns inte, men för gatufoto är det ändå ofta förinställd skärpa som gäller.

Se bilder tagna med objektivet här.

– – –

På måndag ska jag och Jonas testa hans M9 mot den Fujifilm X100 som jag har för test.

– – –

Alla bilder i detta inlägg tillhör Jonas Elmqvist.

Positiv överraskning vid framkallningen

Nyligen framkallade jag tretton rullar varav tio nytagna med min nya Leica M6. Två var tagna för ett år sedan med en annan M6:a. Och en satt i min Ricoh GR1v, så den fick jag ta slut på innan framkallningen.

Jag visste ungefär vad som fanns på de två gamla M6-rullarna, men jag kunde inte för mitt liv komma på vad jag fotograferat på den halva exponerade rullen som satt i Ricohn.

Bengt Björkbom bloggade nyligen om att han fått framkallat sina filmer i kylen, de äldsta från 2006. Riktigt så gammal visade sig inte min film vara, men väl från maj 2008 då jag åkte till New York för att gatufotografera. Jag hade med mig min Eos 5D och tre objektiv: 24/1,4 - 35/1,4 och 85/1,8. Och så Ricohn för situationer då den stora systemkameran skulle vara för uppseendeväckande. Några sådana situationer upptod inte och därför blev det bara taget en halv rulle med kameran.

På två av rutorna syns den svenske New York-fotografen Thomas Nilsson som är en duktig och flitig bloggare. Han är en av de bästa bloggskribenterna inom fotografi. Det kan jag utan tvekan utnämna honom till.

Thomas håller på med gatufoto precis som jag, men det var inte därför jag hade intervjuat honom för Kamera & Bild ett halvår innan. Han jobbar nämligen som fotograf för norska VG i USA. Tidigare har han jobbat för Expressen.

Jag kommer ihåg att Thomas sa att han var kär i ett objektiv i taget. Just då var det normalen som han plockat fram ur kameraskåpet. Thomas menade att det var ett sätt att variera sig och lära sig utnyttja varje objektiv optimalt. Jag kunde bara hålla med.

Vi pratade också om att Åkermyntans Centrum i Hässelby Villastad såg likadant ut idag som på 70-talet. Thomas är uppväxt i Hässelby där jag bor. Han sa att om Ansel Adams kan få ett berg i USA uppkallat efter sig kunde han väl få soptippsberget Vinstabacken omdöpt efter sig. Där hade han åkt mycket skidor som ung.

Nu när jag är igång med det analoga fotograferandet igen kanske det kan bli mer än en halv rulle på tre år i Ricohn. Fast det är ju en kul överraskning om man hinner glömma det man fotograferat. Hrmmm. Får fundera på det där.