Olympus XZ-1 tar upp kampen med Panasonic, Canon och Nikon

På 90-talet fanns det gott om kvalitetskompakter. För några år la Canon ner sin G-serie och Nikon sa att det inte fanns en marknad för dyrare kompakter. Nu har pendeln svängt och allt fler tillverkar vill göra påkostade kompakter. Jag har fått Olympus XZ-1 till test.

Jag har inte hunnit fingranska kameran men tog med den till en tripp till Skåne som enda digitalkamera.

Det visade sig att jag inte bara skulle ta bilder till mig själv utan även blev ombedd att ta lite bilder på en konsert i Malmö till Kristianstadsbladet. Beväpnad med blott en kompakt och en Leica M6 laddad med film var jag inte helt bekväm med uppdraget. Till min förvåning blev bilderna tillräckligt bra för att skickas till tidningen.

Anledningen är att utvecklingen av kompakterna kommit långt. Sensorerna och den utvecklade brusreduceringen gör att ISO kan skruvas upp till nivåer som inte tidigare var möjliga. Olympus XZ-1 har dessutom ett ljusstarkt objektiv med bländare 1,8 som max. Zoomar man till tele tappar man ovanligt lite ljusstyrka, blott ner till 2,5.

De här konsertbilderna är tagna på ISO 1600 och saknar en del detaljupplösning men fungerar utmärkt i tryck. Artisten heter Daniel Lemma.

Sonen var också med hemma i Skåne. Här är det blå timmen-ljus blandat med blixt och ljus från gatlykta.

Fujifilm X100 är makalöst tyst

Efter ett dygn med Fujifilm X100 kan jag konstatera att kameran väcker mycket nyfikenhet bland fotointresserade och att den är makalöst tyst.

Jag tog med X100:an till fotoklubben igår där den fångade allas uppmärksamhet, såväl kvinnor som män var mycket nyfikna. Men redan i backen upp mot Slussen blev jag stoppad av en pappa med sin dotter på axeln. "Är det nya X100:an?". Han visade sig vara fotohandlare och hade många kunder som var intresserade. Han hade beställt några exemplar men inte fått någon än.

På klubben talade G10-gruppen om hur de samlas kring Canons G-serie och försöker gemensamt få ut maximalt av kameran. Medelåldern i gruppen är hög och dessa män och kvinnor framhåller bland annat att de gillar G-serien för att den har knappar och rattar för inställningarna. De var inte sena att konstatera att det var samma sak med X100.

Intresset svalnade en aning när de fick höra att priset är 12.000 kronor. Fotohandlaren tyckte också att det var lite väl dyrt för många kunder. Det är i alla fall ovant att en så pass dyr kamera inte har utbytbart objektiv.

Jag kan hålla med om att om ser till kamerans begränsningar så kan kameran kännas dyr. Många vill ändå ha en stor systemkamera och då blir det väldigt mycket pengar sammanlagt.

Ur ett annat perspektiv är kameran prisvärd eller rent utav billig. Jag upplever att kameran är skräddarsydd för mig som gatufotograf och att lösa alla mina kamerabehov för den summan är helt okej. När alternativet heter Leica M9 och kostar 55.000 kronor utan objektiv ter sig X100 som ett fynd.

Leica M9 är säkert värd sina slantar sett ur ett visst perspektiv. Mekanik kostar. Men om jag får en kamera som gör jobbet lika bra som M9 för en spottstyver så...

Jag ska snart testa X100 direkt mot Leica M9 och se skillnaderna. Men det krävs ingen M9:a för att konstatera att den är slagen när det gäller ljudnivå. Slutaren i X100 är så tyst att man bara hört ett diskret tick, som en sekundvisare som rör sig ett hack. Den är så tyst att man kan välja ett elektroniskt slutarljud för att bättre höra när bilderna tas. Leica M9 är högljudd i jämförelse.

Kamerans ålderdomliga design och det nästan obefintliga ljudet gör att det går att folk inte bryr sig om när man fotograferar.

David är nybliven pappa och får inte sova på nätterna. Mycket kaffe dricker han också för att klara jobbet.

När de släkte ljuset på fotoklubben och tände projektorn blev vitbalansen helt fel, fast bilden blev snyggare.

Testar Fujifilm X100 mot Leica M

Den stora frågan är om nya Fujifilm X100 är en "fattigmans-M9:a". Det ska jag reda ut se närmsta dagarna. Jag kan redan konstatera att X100 har flera uppenbara fördelar jämfört med Leica.

Testkameror kommer och går i mitt liv. Jag har testat åtskilliga under de senaste åren och kan nog återkalla något minne från alla, men vissa kameror är speciella. Det där extra intresset för en testkamera uppstår när kameran är först med något nytt. Som HD-filmning i Nikon D90, ISO 25.600 i Nikon D3, fullformat för folket i Canon Eos 5D eller det extra dynamiska omfånget i Fujifilm S5 Pro.

Nu ger sig Fujifilm in i bland de mer avancerade kameramodellerna. Även om Fujifilm X100 formellt är en kompaktkamera med sitt fasta objektiv så ska den jämföras med en systemkamera.

Det går inte att ta mista på var inspirationen till kameran kommit ifrån. Fujifilm har insett att de inte kan konkurrera på den vanliga systemkameramarknaden (S5 Pro var sista försöket) utan måste hitta sina egna vägar. De såg att det fanns en intresse för mätsökarkameror och tänkte att de kunde göra en modernare variant av konceptet.

X100 är ingen mätsökarkamera. Att göra en bra sådan kräver dyr mekanik. X100 är en elektronisk kamera med genomsiktssökare och retroutseende. Det går att välja mellan att använda genomsiktssökare med elektroniskt genererad sökarinformation eller att helt titta på en elektronisk LCD-skärm. Genomsiktssökare påminner om en Leica-M-sökare. Optiskt är den inte riktigt lika bra, men det finns betydligt mer information.

Jag gillar inte hur den manuella fokuseringen fungerar, det blir ett himla rattande utan mekanisk känsla. Men det fungerar väldigt bra att förinställa skärpan och vill man använda autofokus ställer kameran snabbt in skärpan. Överraskande snabbt är mitt första intryck.

Kameran är något mindre än en Leica M. Skillnaden i vikt är större än så, men kameran känns ändå inte för lätt. Känslan är bättre än hos Leica X1 som ska ses som den direkta konkurrenten.

Jag har provat att ändra lite inställningar och hoppa runt i menyerna och känner att X100 ska bli kul att få fotografera med. Som aktiv gatufotograf verkar kameran vara väldigt rätt för mig. För den som älskar Leica-kamerorna för sin mekanik kan glömma X100.

Ikväll tar jag med X100:an till fotoklubben. Jag antar att det är några nyfikna herrar där. I förra veckan var jag på besök hos Lidingö Fotoklubb där Hans Strand visade fantastiska bilder från Island. I kombination med hans berättarglädje och humor blev det verkligen en helkväll. Flygbilderna var fängslande och bilderna som han tagit innuti en vilkan är otroligt fascinerande.

Jag pratade med en herre på Lidingö Fotoklubb om att de lika gärna hade kunnat slå på stora trumman och bokat en större lokal och bjudit in Lidingöborna. Klubbarna har all rätt att vara lite kaxigare. Det finns så mycket bra verksamhet i landets klubbar.

– – –

Jag har köpt två begagnade objektiv till min Leica M6. Ett Voigtländer Color Skopar 35/2,5 och ett Color Heliar 75/2,5. De är helt i nyskick och kostade tillsammans ungefär hälften av vad en begagnad Leica Summicron 35/2 kostar.

Den här Leican ska banne mig användas

Den här M6:an var fin, för fin, för mig.

Det finns två sorters Leicor - de som används ordentligt och de som är för fina för att användas.

Den här insikten kom jag till i unga år. Min pappa älskar verkligen Leica som skäggiga män i skinnväst älskar sina HD-moppar eller raggarbilar. Min pappa har bara använt ett klistermärke i sitt liv så vitt jag vet. Det sitter på hans Samsonite-portfölj och är runt och rött. Det står "I like Leica" tillsammans med ett hjärta och en bild på en Leica R3.

Jag lärde mig fotografera med en R3 och R3 Mot med winder. Jag sprang runt med dem två sommarlov och fotograferade flitigt. Men så gick på/av-vredet av på två R3:or (ett vanligt R3-fel) och plötsligt var det inte lika kul att låna ut kameror till tonårssonen.

Jag lyckades dessutom bli tacklad av en turist utanför Domkyrkan i Lund och falla på kättingen framför kyrkan. Det blev en häftig bild av kyrkan i fallet med M4-2:n (ska leta upp den), men det var inte helt kul att komma hem den dagen. Spiken i kistan var när den illa konstruerade remmen som satt på pappas R4:a (eller om det var R5:an) gick upp och 21:an fick sig en småll på motljusskyddet.

Att fotografera med den intensitet och hängivenhet som jag har går inte ihop med ömsint vårdande av Leicor. Ska de vara i nyskick ska de inte heller användas ordentligt.

På 15 år ungefär har jag knappt fotograferat med Leica och inte heller saknat det. Det är först nu på senare tid när den digitala tekniken är vardag och min fotofirma går bra som tankarna på en analog Leica kommit upp. Men måste ju vara i bruksskick.

För ett drygt år sedan skickade jag min pappa att köpa en kromad Leica M6 utanför Helsingborg till bra pris. Problemet var att kameran var i för bra skick. Pappa hade ju bara en svart M6:a så en kromad passade honom perfekt - tyckte han. Jag har i alla fall tagit två testrullar med kameran och det gav mersmak.

Jag la bud på en M4-P på LP Foto förra året men den blev för dyr.

Så till slut fann jag en M6:a som är bär tydliga spår av användande men som mår bra. Perfekt för mig.

Under snart två veckor har jag plåtat en del med kameran. Och mer ska det naturligtvis. Jag publicerade några bilder i gårdagens blogginlägg och här kommer fler nyskannade bilder.

Visst ja, man ska plåta svartvitt för att vara gatufotograf. Men det är i alla fall taget med Leica. Hälften rätt.