Hopp och styrka sprids som ringar på vattnet...

Efter chocken och alla tårar börjar livet långsamt bli någorlunda begripligt igen. Det nattsvarta som man kände först är inte enbart ett kompakt mörker längre, utan där finns även ljusa strimmor...

...och en gnutta hopp! Både hos mig och hos Emelie...

Och även vardagen på lasarett går vidare...med livets små göromål... 

"Underbart att få tvätta och blåsa håret igen"...tycker Emelie.

Bilder från i dag 22/4 -10

Universitetssjukhuset i Linköping.

(Dit Emelie flyttade i veckan.)

Under tiden lägger vi pussel Emelie och jag och övriga vänner och bekanta. Vi försöker att förstå och inse. Vi försöker att föreställa oss hur livet och vardagen för en 27-åring kommer att se ut när man har njurar som slutat fungera och kommer att behöva dialys 20 timmar i veckan...kanske flera år framåt. I väntan på en ny njure.

Tack förresten alla Fs-medlemmar som skickat hjärtliga hälsningar och styrkekramar...dessa hälsningar har verkligen berört och stärkt mig...

...och jag tror att hopp och styrka sprids som ringar på vattnet...eller hur?

Hälsningar Lena.

Dags att ta fram cykeln!

När jag växte upp var det ett säkert vårtecken när folk äntligen började att plocka fram sina cyklar ur källarförråden... Tänk vilken härlig känsla det var att dra fram sin gamla Crescent och att få börja tvätta bort källardammet och smörja upp kedjan... 

(För inte cyklade man vintertid, inte...neej vintertid promenerade man eller om det var snötäcke och osandat ja då kunde man ta sparken...så även i Östergötland för 40 år sedan!)

Nu för tiden är det ju inte riktigt på samma sätt...nu cyklas det året om, även i snöslask.

Men för mig hör våren ihop med cykling...och när jag tog en kort fotopromenad runt kvarteret igår, så vimlade det av cyklande cityfolk...stora som små...

Så för mig är alla cyklande människor ännu ett vårtecken! Tro det om ni vill...en dag som idag...

Illröd tröja som cyklade supersnabbt...

så snabbt att bilden blev sådäääär...

Lite vingligt var det här...och inte så snabbt, skönt!

Den här cyklande tjejen passade verkligen in här i omgivningen...

Hem från jobbet...och mot middagen!

Så trots dagens väder...ta en cykeltur...känn aprils nyckfulla vindar bitandes i kinderna,

ät en glass om du är djärv...eller avsluta cykelfärden med en kopp med varmt kaffe!

Hälsningar från Lena.

Var får jag egentligen fotografera?

Att fotografera i mina egna kvarter, det gillar jag. Förmodligen pga att jag är lite lat. Men inte bara därför... utan jag ville lära känna min närmiljö bättre...och jag vet inget bättre sätt att göra det på, än genom en kameralins...

...och jag vet inget roligare sätt heller...

På så vis har jag nyupptäckt mina gamla kvarter...och jag känner mig nästan lycklig över det.

Några stenkast hemifrån;

Men nu har livet ju tagit en annan vändning i min familj, och den närmaste framtiden kommer jag att pendla dagligen mellan Norrköping och universitetssjukhuset i Linköping, dit min dotter nu har flyttats. Då kommer jag att åka tåg, och då tänkte jag att man kanske kunde vidga sina jaktmarker lite...fånga ett och annat på vägen kanske...

Men, då dök det genast upp en massa funderingar på var någonstans det egentligen är tillåtet att fotografera...???

När jag gick med på Fs här för ett år sedan hittade jag så bra information om vad lagen säger om detta, någonstans bland allmänna frågor tror jag att det var, men nu kan jag inte hitta den informationen längre...kanske har jag tittat dåligt?

Jag har förstått att man har ganska stora rättigheter som fotograf här i Sverige och att det finns något som säger att man får fota vad och vem man vill på allmän/offentlig plats...eller?

• Men vad är allmän/offentlig plats?
• Får man fotografera inne på järnvägsstationer? Får man fota inne på ett tåg?
• Får man fota inne i ett köpcentrum/affär?
• Är det tillåtet att fotografera inne på ett café, utan ägerens tillstånd?

Finns det någon som kan hjälpa mig att räta ut detta åt mig, så blir jag väldans tacksam. Jag vill inte ge mig på att fotografera utan att veta att jag har min fulla rätt...

Jag har varit hemma i sängen dunderförkyld nu några dagar, men imorgon bär det iväg till Emelie. Hon mår både bättre fysiskt och psykiskt, och vi båda börjar inse att det gäller att ställa in sig på en lång väntan för Emelie, för att få en ny njure. Närmast kommer flera undersökningar och utredningar att sättas igång.

Så småningom måste Emelie försöka acceptera och inrätta sig vid ett liv, med dialyser tre gånger i veckan. Förmodligen flera år framöver...

Hälsningar Lena.

När livet tar en annan vändning...

Jag har skrivit om det förut i min blogg; Var jäkligt glad åt den småtrista vardagen...då allt lunkar på i invanda spår...då allt flyter på och egentligen inte är så tokigt...

Hemma, i min familj har tillvaron vänts upp och ned senaste veckan...

Jag funderade lite på om jag skulle skriva detta inlägg, och om det passar här på Fs, men vi är ju alla människor mitt i livet någonstans, och...livet består ju av så mycket mer än fotografering.

Dessutom blir det här inlägget en förklaring om jag blir borta härifrån ett tag.

Och förhoppningsvis en liten påminnelse till er alla att uppskatta den småtrista vardagen...

Jag har en dotter på 27 år som under hela sin barndom har haft ett mycket svårt hjärtfel. När hon var 11 år var hon mycket sjuk och hamnade i respirator, men som genom ett under hittades ett nytt hjärta åt henne och bara några dagar innan hon skulle fylla 12 hjärttransplanterades hon. Sedan dess har vägen varit bökig och lite krokig, men hon har i stort sett levt ett normalt och bra liv med studier och allt som gör livet glatt.

För några månader sedan började hon må sämre och blev jättetrött för ingenting, men inget fel hittades på hennes hjärta. Men allt blev bara värre och påsklovet tillbringade Emelie hemma hos mig för att hon var för trött att ens stå upp...så till slut lades hon in akut för utredning.

Det som hittades chockade både Emelie och mig. Hennes båda njurar är helt utslagna (pga av hennes medicinering för hjärtat)...och kommer förmodligen inte att fungera mer...

Så nu ligger hon där igen mellan sjukhuslakanen, min lilla underbara dotter...svårt medtagen med slangar rakt in i kroppen...och vill inte mer. Jag vill heller inte mer...och jag vet inte hur vi skall orka det här...men vi måste.

Jag är hemma nu efter en vecka på Universitetssjukhuset i Örebro. Jag är hemma för att hämta nya krafter och för att krama om mina två söner. På måndag återvänder jag till Emelie.

Just nu har jag bara en önskan förstås, och det är att Emelie skall bli frisk och att allt skall ordna sig till slut...och jag lovar...

...jag skulle ge vad som helst för att få tillbaka min alldeles vanliga grå småtrista vardag...

Utsikt genom fönstret från rum 3.

(Dålig bild, jag vet...men den kanske kan duga för att återge känslan?)

 Och bara så att ni vet...Emelie tyckte att det var ok att skriva om vår situation.

Hur det kommer att bli med mitt fotograferande nu ett tag det får vi se...kanske kan det trots allt fungera som terapi...vi får se...

Hälsningar Lena.

Mina funderingar omkring svartvitt och färg...

 Trots att jag är en fotonybörjare och aldrig varit i närheten av en rulle Tri-X så funderar jag också på det här med svartvitt kontra färg. Mer och mer, med tidens gång och vartefter jag producerar bilder.

Jag inser ju att det svartvita ger mig ännu en möjlighet till ett uttrycksätt. Ett annat uttryck än färgens. Ett utöver...

Jag kan väl dock börja med att erkänna att för mig som aldrig fotat svartvitt analogt och som fått mitt fotointresse tillsammans med en digitalkamera så känns det helt naturligt och rätt att fotografera i färg. Inte i svartvitt.

Jag undrar om det är vanligt för oss som aldrig fotat svartvitt med riktig film?

Min hjärna tänker i färg, fast jag försöker annat. Och vill annat.

Kan sådant tränas bort?

Men, trots att jag har svårt att tänka i svartvitt och att jag saknar kunskap omkring det hela så kan jag givetvis se skönhet i det svartvita uttrycket. Här på Fs finns flera som är jätteduktiga i sitt svartvita uttryck, tycker jag...och vem beundrar inte  t.ex Micke Bergs fantastiska mustiga svartvita bilder...mm...mm...

 Så givetvis vill jag väldigt gärna kunna ta till mig det svartvita och funderar helt enkelt på, HUR?

Hur kan jag lära mig att få den rätta känslan för svartvitt?  Och, kan den fås och nås utan den långa vägen med en analog kamera? 

Vill gärna hoppas och tro det...

Och hur skall jag sedan handskas med det svartvita, för att få det vackert och som jag vill ha det?

Utan en analog kamera...

I fotografiet nedanför känns det som om den svartvita vinner över färgkopian.

Men varför tycker jag det?

I det här fallet känner jag mig inte riktigt till freds med den turkosa färgen i färgbilden, och den svartvita bilden innehåller bra kontraster och mycket svärta, den är inte så grå...därför vinner den svartvita enligt mig. Stadsmiljöer med människor känns dessutom ganska rätt att göra svartvita...

I fotografiet nedanför tycker jag tvärtom...att färgbilden vinner över det svartvita...

Här känns det som den svartvita tappar liv och känsla med färgen...

 Är det någon som har några goda råd, eller så?

Hälsningar Lena.