Solitären

 "...SPEGLINGAR OCH LINJER ÄR NYCKELORD I DIN BILD...ENKEL KOMPOSITION, DÄR FIGUREN BIDRAR TILL EN HÄNDELSE "

Så lyder en kommentar från en Fs-medlem, på en av mina senaste inlagda bilder.

Just den kommentaren fick mig att fundera en hel del på mitt fotograferande. Jag tycker nämligen att den kommentaren inte bara berör en enstaka bild utan är mitt i prick på mycket av mitt bildskapande...

Jag har nu fotograferat drygt ett år, kanske dags att fundera och reflektera över vad som fångar ens blick och varför, och vad man gör med det...och hur man kan gå vidare med bildskapandet.

Staden är mina jaktmarker med huskroppar, linjer, ytor, skuggor, speglingar...oftast tillsammans med någon ensam figur. 

Solitären

Dessutom är jag något av en ensamvarg själv...och absolut när jag går ut på mina fotopromenader.

Då kopplar jag på mina foto-ögon och vill ha mina tankar ifred.  Jag vill inte bli distraherad av trevligt prat (så är det!) och jag vill inte känna mig beroende av någon annans färdriktning eller takt. Jag vill kunna stanna var som helst och stå där länge eller backa lite eller vända och kunna gå tillbaka...

Allt skall vara öppet och möjligt...helst.

Kanske tycker jag lite så, även i livet för övrigt...

Utan namn 

Liten på jorden 

 Solo

Den ensamma människan i staden...solitären...

är det kanske mig själv jag fotograferar om och om igen? 

Hälsningar Lena.

Stad i solljus

Staden badar i vårsol och det är trots allt gott att leva...och strosa omkring med kameran.

Men, trots välkända promenadvägar så ter sig hus och gator annorlunda i det starka solljuset. Spännande!

 Bilder från mitt Norrköping 6/5 2010

Asfalten är så intensiv av solljus att den skimrar. 

 Husfasaderna lyser bländande...

...och speglar sig vackert i vattnet. 

Solljuset framkallar skuggor och hårda kontraster.

Det är lätt att bli lekfull med kameran... 

Hälsningar Lena. 

Ett kärt möte

Okammade och ofixade, båda två...men den härliga omedelbara glädjen mellan min 27-åriga dotter och min 98-åriga mormor går inte att ta miste på...

Vi fick ÄNTLIGEN en chans att träffas en stund då min dotter nu är utskriven några dagar från lasarettet.

Så igår begav vi oss hem till min mormor och hade några trevliga eftermiddagstimmar med babbel och skratt och minnen från förr i tiden...de minnen som mormor är absolut bäst på!

Bilderna är ögonblicksbilder...och inget är tillrättalagt,

(vilket kanske inte är så kul för min dotter...men hon är storsint!)

Trots bristerna är bilderna guld värda för mig.

Bilder från den 4/5 -2010. 

För er som följt min blogg kan jag berätta att min mormor fortfarande sitter i rullstol sedan lårbensbrottet...men hon har sitt glada humör intakt. Underbart!

Min dotter Emelie är som jag redan talat om utskriven några dagar och bor hemma hos tjocka släkten, där hon blir lite ompysslad. Dialysbehandling behöver hon dock tre dagar i veckan...inte så roligt, men även Emelie har fått tillbaka stunder av skratt och livsmod...

Vilket är väldigt, väldigt skönt för en mamma!

Hälsningar Lena.

Finns du där ute någonstans Gud?

Tåget rör sig framåt, utanför fönstret susar livet förbi. Jag ser att det är vår där ute. Men jag kan inte riktigt känna det.

Jag har nyss lämnat hemmet, mina söner och lite vanligt frukostbestyr och...vardagen. Jag har lämnat det glada och det självklara. Jag är på väg till min dotter på lasarettet...jag är på väg till det oerhört svåra och det ofattbara...

Men ännu så länge sitter jag här i tågvagnen mitt i mellan dessa två världar och ser livet och våren fara förbi...Jag sitter med min tystnad och jag försöker förstå.

Finns du där ute någonstans Gud? Jag behöver dig...

I helgen har min yngsta son blivit både döpt och konfirmerad. Allt på eget initiativ. I kyrkan var det liv och glädje och ungdom och hopp och mycket prat om Gud.

Min son tycks ha lyckats med det som jag inte klarar...han vill ge Gud en chans.

Jag tittar ut på allt det vackra som susar förbi. Gud finns överallt, sa man i kyrkan. Kanske det ja...

Jag vill också kunna släppa in Gud i mitt liv, men jag får inte ihop det. För mig går det bara inte...

Jag har svårt för det övernaturliga helt enkelt.

Men jag skulle behöva en Gud nu...han skulle gärna få skänka mig lite styrka, och han skulle banne mig få stå till svars!

 (Bilderna tagna här om dagen på tåget mellan Norrköping-Linköping)

Hälsningar Lena.

BLOGG NUMMER 100

God förmiddag, det är lördag...och med stor förvåning konstaterar jag att det här blir mitt 100e blogginlägg...Jag har alltså redan hunnit med att publicera 99...hur har det gått till? Ja hur i all sin dar har det gått till??? 

Och vad har jag publicerat för hopkok och för vem och till vilken nytta?

Svaret på denna fråga finns möjligen skrivet i stjärnorna, vilket nog är tur för mig! Men en sak vet jag; så länge som jag bloggar så lever jag, (ett trendigt uttryck värt att fundera över!)...och jag bloggar oförskräckt och hej vilt främst för att jag helt enkelt inte kan låta bli. Det är ju ren och pur glädje att sitta och trycka lite på tangenterna och se vad som växer fram på skärmen...rappakalja eller inte, till nytta eller inte...

Och har man väl börjat blogga så är det väldigt svårt att sluta...nya inlägg bara ploppar opp inne i mitt huvud och har jag inte skrivit på några dagar så liksom ropar tangentbordet efter mig...

Lägg sedan till det där med att det är lätt att kombinera sin skrivarklåda med sitt fotointresse...och att man lätt som en plätt kan stoppa in lite egenproducerade bilder här och var...som lök på laxen...

Ja, det säger sig självt, man är fast som bloggare! Idag och imorgon, amen.

Jag är det i alla fall...

(Himmel och pannkaka...var det bloggare jag skulle bli när jag blev stor?)

Snabbfotografering häromdagen ett stenkast hemifrån...gillar väggen!

Och ibland kan det kännas skönt att bara stå stilla på ett ställe.

Hon såg mig inte ens... 

 Gentlemän ute och går i vårsolens sken!

Och förresten...vem kan sluta blogga när man får så fin respons, från er kära Fs-medlemmar.... med så många härliga kommentarer och hälsningar!

Dessutom blir man ju så inspirerad när man läser alla andra trevliga bloggar...så, det vore väl synd att sluta nu, vid 100...

Hälsningar Lena.