Äntligen

 
...lite solsken! Och äntligen orkade jag ut på en promenad.
Jag har varit sjuk nu i tre veckor i någon slags influensa. Dock visade covid-19 testet negativt - men jag undrar om det inte kan vara fel? En av mina närmaste kollegor har testat positivt och min arbetsplats (en förskola) är så hårt drabbad av covid att igår stängde utbildningskontoret verksamheten hos oss fram till den 30 november. 

Jag hoppas verkligen det blir bra till slut...

Bilden är nog är ett exempel på min vurm för minimalism, arkitektur och de skarpa kontraster mellan ljus och mörker som fotografering i solsken kan ge. 

Håll i och håll ut!

Och med dagens blogg-bild (genom ett fönster) passar jag på att slå två flugor i en smäll; dels att stilla min alltmer tilltagande lust att börja blogga igen...så nu gör jag nya försök! Dels att skriva lite om min förkärlek till en viss sorts bilder. Nämligen bilder som kan sorteras in under benämningen "less is more". Ni vet sådana där bilder med få detaljer, rena ytor, tydliga linjer och eventuellt med någon enstaka människa som bidrar med lite liv. Sådana bilder har alltid höjt pulsen hos mig - nästan på vippen att ge mig lyckorus.

Ofta är det även den typen av bilder som kommer ur min egna kamera. (Som ovan) Och det finns gott om den typen av bilder på nätet, särskilt på sådana sajter där det gäller att fånga någon med en liten tumnagelbild. Inom street-kategorin har den typen av bilder blivit mycket populära tycker jag. Eller också är det bara jag som SER den typen av bilder???

Det jag slogs av dock häromdagen var hur kortlivade de flesta av sådana bilder ändå kändes för mig; de har stor wow-faktor i några korta ögonblick, men är sällan intressanta någon längre stund. De blir liksom färdigtittade supersnabbt! 

Men är det kanske sådana snabba bilder vi orkar med, eftersom vi översköljs av bilder nu för tiden?

Nåja, nu har jag börjat blogga igen i alla fall!