Fem minuter
Jag har kapitulerat...
Husväggarna, jag skulle låta bli dem - jag vet. Men det går inte. Jag har kapitulerat. Jag måste fortsätta här där jag står. Kanske kommer jag ner mer mellan husväggarna, bland människorna vartefter. I takt med vårsolen, och när gatulivet vaknar?
Så är mina intentioner i alla fall...
Staden - storstaden, den fascineras jag av ständigt. Jag tycker staden är oerhört vacker, intressant och fantasifull. Och ibland väldigt vilsam - som en tidig morgon. Jag tycker om dynamiken som finns överallt, i det konstruerade och förstås; bland människorna. I stadslivet. Och jag gillar tanken att allt är skapat av människor, för människor.
Jag tycker om stadens former och linjer. Jag tycker om den strama ryggraden, de stabila huskropparna och dess nät av vägar runt om. Jag tycker om blandningen av rakt och symmetriskt som då och då möter den totala motsatsen. Jag tycker om det sparsmakade, de plana ytorna...men också alla underbara små detaljer.
Och jag tycker om tidens spår; gammalt och nytt som möts. Eller kolliderar.
Jag kan nog säga att stadspromenader är som balsam för min själ. Jag kan bli riktigt lycklig av husfasader i morgonljus eller av kolsvart knottrig asfalt som blänker i försommarregn. För att inte tala om vassa vårskuggor, som nästan kan förtrolla mig!
Och när jag betraktar allt det här kan jag känna stor värme för människorna som lever och verkar i staden. Staden rymmer nästan allt; glädje och sorg, fantasi och flexibilitet. Storhet och oväsentligheter. I ett ständigt pågående skede. Allt i ett fantastiskt samspel. Eller i ett väldigt virrvarr...
Så, jag har kapitulerat; kameran får fortsätta följa med mellan husväggarna. Mot former och linjer.
Och mot stadslivet. Och mot människorna, förhoppningsvis.
bilder från veckan
Kungsgatan 56
vid Strömmens kant
mellan fabriksväggar
blicken högt och ont i nacken
favoritfotoplats... (innan "Turistbyråskylten" kom upp)
...och till sist, mer vår i sikte, kanske?
Windows
Titthål mot världen - utåt eller inåt...
utåt - mot den stora världen, eller nåja, mot industrilandskapet.
inåt - mot den lite mer privata
...eller svårigenomträngligt, begränsat.
Och jag gillar fönster!
Alltid spännande att höja kameran mot.
Hälsningar Lena
Fundera och fotografera
Något av det bästa jag vet är att få rymma iväg hemifrån själv några dagar, med bara skissblock, laptop och kamera under armen. Vips blir huvudet fullt med idéer och kroppen full av lust. Lust att skapa.
Och för några dagar sedan styrde jag kosan till ett litet fint vandrarhem precis vid kanten av Göta kanal...i Motala. Inte långt hemifrån - jag vet, men tillräckligt långt för att vara utom räckhåll för middagsbestyr och diskbaljan!
Och jag fann ett väldigt bra ställe om man vill fundera och fotografera...och använda pennan lite. Jag hade dessutom en väldans tur med vädret, - jag fick två dagar med ljuvlig höstsol. Och på vandrarhemmet var det bara jag, och lite getingar. Men på mina promenader längs med kanalen mötte jag då och då väldigt trevliga Motalabor som ville få sig en pratstund. Vilket kändes roligt förstås!
Vid Motala Gamla Verkstad 8/9
utanför verkstadsmuséet
höstspeglingar i Göta kanal
rakt upp i en gammal industribyggnad
en brygga som väckte upp barndomsminnen
jag gillar kontrasterna i det här hörnet...
trevlig Motalabo, som var lite nyfiken på vad jag sysslade med
...och så en spegling av mig, in i ett industrifönster
Hälsningar Lena
Jag har minsann också varit uppe tidigt och fotat!
...och då måste man ju skriva ett nytt blogginlägg - idag! Trots att jag förmodligen finns här lite längre ner i spalten...
Men, i alla fall...ibland kan det vara bra att bli kissnödig sisådär vid fyratiden. Och har man dessutom ingen toa pga av renovering, utan helt enkelt måste gå över till en annan lägenhet...ja, då upptäcker man hur vädret är - på gott och ont!
Men idag var det på gott, för när jag klev ut i arla morgonstund så var Norrköping insvept i dimma...
Klockan halv sex ungefär i morse...24/8-11
den gamla rostiga vattentuben, nere vid fallet
riktigt tät dimma när jag kom över på andra sidan
...och så mitt allra käraste foto-objekt förstås - Strykjärnet.
Och här hade dimman lättat lite.
dimmig vattenspegel
Hälsningar Lena
Glädje
Min 99-åriga mormor har efter en tids sängliggande och dramatik, kommit upp i rullstolen och ut i vida världen igen! Eller...ja...det blev en tur runt huset på äldreboendet...
Hon är sig inte riktigt lik och inte så stark...men oj, det var en stund av glädje, för mig, för mamma och för mormor!
mormor 110823
Och det var lite häftigt, för det första mormor frågade när hon fick syn på mig var; "Har du med dig några bilder för mig att titta på?"
Hälsningar Lena.