Plötsligt händer det, eller hur?

Man får ett nytt jobb-erbjudande. Tonåringen vill flytta hemifrån. Bästa vännerna skall skiljas. Den inte allt för gamla pappan får en stroke.

Eller...plötsligt...från intet...korsas ens väg av någon speciell. Någon som får en att hålla andan...medan hjärtat slår dubbelslag. 

Livet...

Så är det med livet. Oförutsägbart, orättvist och underbart.

Dessutom har det blivit sommar. Skön svensk sommar. Med varierande väder. Med ljuvliga ljusa kvällar och fantastiskt vackra morgnar. Och med långa lediga lata timmar däremellan...

Och just det ja, plötsligt händer det; blogglusten vaknar...

------

Under Drottning-gatan...

Ibland kan jag känna mig som en riktig tjuv...

Jag brukar nog inte ägna mig åt det som kallas gatufoto - egentligen. Men mina jaktmarker är i stan  - jag gillar huskroppar, betong, glas och snygga linjer. Och där mellan husväggarna finns det förstås människor. Som också känns intressanta, och ibland hamnar i focus av min kamera. För det mesta är det bara trevligt, och jag får ofta positiva reaktioner på mitt fotande. Många är nyfikna och jag har också varit med om riktigt spännande möten. Men många stressar helt enkelt bara förbi, förstås...

Men, ibland kan jag känna mig som en riktig tjuv, på jakt efter ögonblick. Ögonblick från andras dyrbara liv. 

Den känslan kan ramla över mig vid tillfällen då jag varit för snabb och höjt min kamera...och sedan sett oro eller ogillande i någons blick. Det händer inte ofta, men det händer. Och ibland när jag sitter hemma vid datorn, - som nu, och just tittar på mina infångade okända människobilder - kan jag få moraliska/etiska funderingar.

- Visst jag är på offentlig plats, jag står synligt med min kamera... och jag brukar försöka använda känslan, försöker vara varsam...men, ändå, jag vet inget om de här människorna egentligen. Jag har bara fångat något nanoögonblick ur deras liv och fått en bild som jag sedan är ägare till. En bild som jag kan rumstera om lite hur jag vill, och som jag kan kasta ut till offentlighet. En bild som sedan kanske hamnar i en hårddisk, redo att användas på nytt igen om tio år i något helt annat sammanhang.

Med den digitala utvecklingen och med bättre kamerafunktioner i mobiltelfonerna, och med draghjälp från Facebook och liknande har vårt fotande och synen på bilder snabbt förändrats. Väldigt snabbt tycker jag. Många lyfter inte ens på ögonbrynen när man håller upp en mobiltelefon för att ta en bild, och människor med digitalkameror syns överallt. Bilder har blivit lite av slit och släng...

Många tycker att det är en trevlig utveckling, men jag tror också att många känner sig rädd för den. Och alla vill inte bli infångade säkerligen och hamna i min hårddisk.

När man går omkring sådär på gott humör och känner fotoinspiration och kanske till och med har en speciell fotoidé man vill förverkliga, då är det lätt att man blir väldigt koncentrerad på just - att få till bilder. Och lätt att man glömmer bort de mänskliga aspekterna...vilket inte låter klokt, men jag har känt det flera gånger; man kommer in i ett bildtänk, och koncentrationen stannar liksom där.

Men mer och mer har jag börjat fundera på det här med foto-etik. Jag vet inte om yrkesfotografer har det i kroppen på ett annat sätt, eller om det kanske är individuellt. Men ju fler vi blir som springer omkring och fotograferar i tid och otid överallt, ju viktigare är det kanske att fundera på balansgången mellan att "få bilden" och känna in om det verkligen är läge. I synnerhet om vi vill ha kvar den ganska generösa lagen om fotografering på offentliga platser, och...för att slippa en växande misstänksamhet från fler och fler människor på gator och torg.

Och nu får ni ursäkta, men jag slänger in två gamla bilder här - bara för saken skull , idag känns det som mina funderingar är viktigast.

Tjuvfångad - har ingen aning om vem det är

Lovligt fångad - efter att jag frågat...

men jag har i alla fall ingen aning om vilka jag har fotat...

Oetiskt?

(och heller ingen aning vem...)

Hälsningar Lena