Med en kamera i sin hand går man aldrig riktigt säker...

Han klev på tåget samtidigt som jag, i Fruängen. Han hade en hel bunt med Romernas gatutidning Sofia med sig under armen. 

I det tomma tåget valde han att sätta sig mitt emot mig och började genast att försöka kommunicera genom teckenspråk och något enstaka svenskt ord. Han var klart intresserad av min kamera och ville titta på den.

Jag räckte över den och han började undersöka. Han kollade in bilder på minneskortet, och så ville han veta hur man fotograferar. Jag visade honom avtryckaren och hur han skulle fokusera. Och så ville han fotografera mig.

Han sköt iväg rätt många skott innan jag fick honom att motvilligt lämna tillbaka kameran :)

- Ok nu är det min tur sa jag, och tog ett par bilder lite snabbt. Vid det här laget hade nämligen tåget fyllts på rejält med människor och det kändes inte helt bekvämt att fotografera inne i trängseln. Annars hade jag nog kunnat ta många bilder på denna unga man, med dessa fina, mörka ögon...

Strax därefter gick han av, med sin bunt tidningar.

.

På T-banetåget 8/3 - 15

.

.

.

En sak är i alla fall klar; med en kamera i sin hand går man aldrig riktigt säker. Säker inför spontana möten.

Bra, eller hur?

.

fotograf okänd

Lite suddigt, men ett minne!

Om en bild...

Visst är det häftigt det här med fotografi...att kunna höja en kamera och få en bild av just det man för stunden ser och upplever. Och att kunna plocka hem ett visuellt minne... 

Ett minne från igår när jag var i Slussen och fotade var denna pojke. Han passerade mig tillsammans med en vuxen. Det var ett kort möte...men han var mycket intresserad av mig och min kamera...höll på att snubbla för att han hellre tittade på mig än framåt. Likadant när de vek av och gick uppför trappen. Och jag var tvungen att ta en bild - i sista sekunden. Men jag registrerade samtidigt skuggorna av cyklar på väggen som jag gillade, så jag knäppte av. En bild.

Jag vet inte om bilden blev särskilt bra, men hela händelsen...barnets intresse och ögon fastnade kvar hos mig. I natt drömde jag om pojken...så nu på morgonen var jag tvungen att leta fram bilden. 

...

Slussen 10/7

...

...

På återseende!

Grönt är skönt, eller hur?

Och fint tillsammans med klarblått... :)

Igår trotsade jag de hotfulla molnen och tog en sväng upp till kolonilottsområdet. Det är jag glad för! Dels fick jag en härlig promenad på nästan en mil och en rejäl dos grönt och skönt för ögat. Men framför allt så träffade jag på en av odlarna, en mycket stilig kvinna runt 80. En kvinna som hade väckt min nyfikenhet redan för två år sedan, då jag började gå mina rundor i området. Hon var lätt att lägga märke till. För det första var hennes kolonilott så välskött och blommande. Och för det andra var hon så stilig, alltid klädd i blått och lyste lång väg i grönskan.

Igår fick jag en pratstund med henne och chans till några bilder...ett kort möte, men mycket trevligt!

Himmelstalunds kolonilottsområde 28/6-14

Hilda Salinas utanför sitt växthus. Redo att sätta igång trädgårdsarbetet...

...v

småplock och redskap...

...och en massa grönska i växthuset.

...

"Lite sallad vill du väl ta med hem?"

...

..."Och lite mangold?"

"Varsågod!"

Och så får vi en pratstund...

Hilda har haft kolonilotten i många år. "Man måste ha något att styra med och att odla är mycket roligt!" berättar Hilda. Tyvärr tror hon att den här sommaren kan komma att bli den sista som kolonilottsinnehavare eftersom orken börjat svikta.

Jag håller tummarna för att det inte blir så!

...

välordnad men regnvåt odlingslott

Hilda sköljer mina blad och lägger dem i en påse

...

...och jag säger adjö...vid grinden och den stora fina pionbusken.

Och på återseende, hoppas jag. TACK Hilda!

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------...

Och så lite tankar kring själva fotograferingen;

Att få möta nya människor och få chans till att ta några bilder är verkligen roligt. Kanske något av det bästa man kan använda en kamera till...? Dock är det inte så lätt har jag upptäckt. Det är mycket att tänka på i den nyuppkomna situationen. (Sådant som man inser när man kommer hem och tittar på bilderna... )

För det första, vad vill jag berätta med mina bilder?/Vad vill jag ha för bilder? Hur få till vinklar och tänka på variation...(och ha koll på var man sätter fötterna!)...och förstås; ha koll på exponeringen...samtidigt som man pratar och umgås. Och hur mycket är egentligen ok att trycka av?

Vilken tur att jag började blogga!

Kärlek tror jag inte att det skrivs om så ofta här på Fotosidan. Inte ens bland bloggarna. Men nu vill jag göra det. Dels kanske för att det känns väldigt trevligt att skriva om just kärlek, men mest ändå för att jag vill berätta hur underliga herrens vägar kan vara, och att det här med blogg kan vara mer betydelsefullt än man kan tro...

Det var under våren och sommaren 2010 som allt började. Började, mitt i ett stort nytt elände. Min dotter hade nämligen blivit allvarligt sjuk - igen.  Och jag for fram och tillbaka mellan sjukhus och hem och jobb. Världen rasade bit för bit och vattenhålen var få. Men här i bloggen kunde jag ändå skriva av mig lite tankar. Så mellan sjukhusbesöken och alla de andra bestyren satt jag hemma vid min laptop i Norrköping - ensammast i världen, och skrev. Jag skrev om sjukhusvistelser, om förtvivlan och om att försöka fånga de små lyckliga stunderna.

Ungefär samtidigt i Stockholm satt en man i sina bästa år och läste min blogg. Det brukade han göra. Han brukade kommentera i den också, då och då. (Små kommentarer om vitbalans och om objektiv. Små kommentarer likt andras. Och ändå inte. För när han skrev i min blogg blev jag så märkligt glad...men det visste ju inte han förstås.) Men där i Stockholm satt han i alla fall, framför den stora skärmen med sin katt i sitt knä. Sjukhus och förtvivlan visste han allt för mycket om han också...men det där med att fånga de små lyckliga stunderna, det ville han veta mer om. Men kommentarer i bloggen räckte inte längre till, tyckte han. Och förresten var han rejält nyfiken på mig vid det här laget. Så nyfiken att han inte nöjde sig med bara bloggkontakt...

Och så hände det som brukar hända när två ensamma själar möts. Två ensamma själar, man och kvinna, som dessutom är årsbarn och kan dela det mesta. Även om det behövdes lite brevväxling, en och annan Stockholmspromenad...och några trevliga foto-utställningsbesök först.

Vilken tur att jag började blogga!

...

Och vi fortsätter att gå på fotoutställningar förstås...

(Marabouparken och fina svartvita bilder av Malick Sidibé)

(K)oväntat...

Utflykten till Stornäsets Naturreservat utanför Sundsvall nu i helgen var helt enkel ljuvlig. Det gjorde inget att morgonens dimslöjor inte väntade in oss, utan försvann precis när vi klev ur bilen. Naturreservatet är så sagolikt vackert, även utan dimma. Där finns så spännande natur; öppna stora savann-liknande fält, riktig träskmark, långgrunda sandstränder och dagen till ära, en nästan spegelblank vattenyta på Östersjön.

Men utflykten började med ett lite oväntat inslag. Eller man kanske skulle säga koväntat...

......

Stornäset 14/9-13

- Det verkar vara kor här i år, sa Thomas när han undvek en komocka. (Vi hade varit där precis för ett år sedan utan att se minsta spår av kossor...)

- De står mitt i vägen, kolla! Och de har horn, sa jag. Och är det inte tjurar...?

Visst stod de mitt i vägen! Och blockerade den enda väg dit vi skulle. Flera stora, som såg ut som tjurar...och en hona med en unge.

Jag blickade bort mot det staket som omgärdade hagen; typ 2 meter högt och laddat med el....och det var långt att springa tillbaka till den stängda grinden....

Men korna var snälla och makade på sig när Thomas modigt klev framåt...

Mot stranden och vattnet.

...

foto; Thomas Engström