Tolvte december

"Att ångra sådant man inte gjort, det är det ju ingen vits med. Men ändå...varför hade hon inte passat på att fotografera mer av sin mormor, medans tid var? Minnen dök upp, och inom sig såg hon sin mormor; hur hon brukade sitta vid sitt köksbord med Husmodern och Hemmets Journal runt sig och lösa korsord eller hur hon brukade gå omkring med en vattenkanna och småprata med blommorna.

Varför, hade hon inte passat på att fånga sådana stunder?  Hon hade haft tid och tillfällen, hon hade ju sin kamera och hennes mormor hade inte haft något emot att bli fotograferad. Tvärt om.

Men själv, hade hon inte riktigt förstått då, det unika i situationen; en snart 100 år gammal kvinna som fortfarande bodde hemma och skötte allt själv, och som dessutom hade sådan lyskraft! Och, suck...hon hade inte förstått hur värdefulla de bilderna skulle komma att bli, för henne själv, nu när hennes mormor inte fanns mer.  

Ångra...nej, det är det ju ingen vits med. Men däremot att ta lärdom.

Vilka andra bilder vill hon inte sakna om tio år?"

.

Elfte december

"Fotografera, författa och formge. Tre önskningar i ett, tänkte hon, och bloggade vidare..."

.

Infångad fotograf; Chris i sin bil, på min gata.

.

.

Tionde december

"Hon hade precis satt sig till rätta med en kopp kaffe. Utanför tågfönstret svepte Stadshuset förbi och framför henne syntes Mariaberget i morgondiset.

Hon var på väg hem igen. Till sina barn. Till Norrköping, sin lägenhet och till sitt jobb.

Men hon var lika mycket på väg ifrån...

Ifrån sin bästa vän och älskade. Ifrån deras värld tillsammans. Och ifrån ett Stockholm som hon allt mer började att förstå sig på.

Till och ifrån.

Till och ifrån."

.

Åttonde december.

Här kommer en alldeles sann saga. Den börjar lite sorgligt, men den slutar bra. Som sagor skall göra!

.

"Vilket elände! Den unga kvinnan, med de icke fungerande njurarna tappade vikt i rask takt och mådde illa mest hela tiden. Men tyvärr kunde hon inte tänka sig att äta något av det sjukhuspersonalen erbjöd. Det gick bara inte. Personalen hade sprungit in och ut hela kvällen och erbjudit snabbmat från mikron. Men, hon ville bara ha en enda sak; varma skinkmackor från en riktig ugn, inga degiga mackor eller piroger från mikron.

Men vad spelade det för roll? Mackor eller inte. Det här var andra gången som hennes liv hängde i en skör tråd. Hon hade tillbringat månader och åter månader på sjukhus sedan hon föddes, och som elvaåring hade hon genomgått en hjärttransplantation. Nu låg hon här igen på en djävla sjukhussal med slangar överallt i kroppen och behövde en ny njure. Och var hittar man en sån? Kanske var det faktiskt inte meningen att hon skulle leva? Synd att avdelningen hon låg på, bara var någon våning upp. Annars hade hon kanske kunnat öppna ett fönster och hoppat. Bara gjort slut på allt...

Bredvid sjuksängen, satt den unga kvinnans mamma. Där hade hon suttit, mer eller mindre, nu i fjorton dagar och hållit sin dotter i handen. Det var en luttrad mamma, men nu var hon rädd på riktigt. Hon kände inte igen sin dotter. Det fanns ingen kämpaglöd kvar i den tunna kroppen, och hon behövde få mat i sig! Kunde det vara så svårt att få fram två varma skinkmackor, på ett stort universitetssjukhus?

Plötsligt, fick de sina tankar avbrutna, båda två, när nattpersonalen kom in och presenterade sig. Det var den unga trevliga sjuksköterskan Martin som skulle ta vid och ta hand om dottern. Alltid något, tänkte modern, honom gillade dottern! Martin småpratade lite med dem båda och tog en ny temp på dottern. Sedan fick han höra om drömmen om de varma skinkmackorna.

Trettio minuter senare hände ett under....

Sjuksköterskan Martin klev in i den lilla salen, bärandes en silverfärgad bricka. På den fanns en assiett med inte mindre än tre varma, frasiga, skinkmackor, gratinerade i personalmatsalens ugn. På brickan fanns också ett glas med saft, men inte upphällt i ett av de vanliga repiga sjukhusglasen utan i ett stort ståtligt vinglas. På brickan fanns också två hopvikta servetter med rosor på. Och en kopp kaffe till mamman.

Dottern log för första gången på flera veckor...och slukade mackorna, en efter en, utan att må det minsta illa. Mamman, däremot var tvungen att gråta en stund innan hon kunde dricka sitt kaffe.

.

Drygt ett år senare, njurtransplanterades dottern. Hennes pappa kunde donera en av sina njurar, och allt gick bra. Dottern och Martin höll hela tiden kontakt med varann, och för två år sedan flyttade de ihop, i en fin lägenhet i Linköping.

Snipp, snapp, snut...."

.

.

Jag ville skriva den här berättelsen eftersom jag tidigare berättat om när min dotter var sjuk, och omkring njur-transplantationen. Jag har ju bloggat här på Fotosidan ett tag nu....

En annan dag blir det mer fotorelaterade krumelurer! Lovar!!!

.http://www.fotosidan.se/blogs/femminuter/finns-du-dar-ute-nagonstans-gud.htm

http://www.fotosidan.se/blogs/femminuter/tur-i-oturen.htm

Sjunde december.

" Sådär, nu var sista kartongen med böcker packad. Nu skulle de bara iväg också. Prydnadssakerna hade hon för länge sedan delat ut till de som ville ha. Nu skulle hon ta itu med porslinet. För vem behövde 12 tallrikar av tre sorter, och salladsskålar till förbannelse. Det blir bara disk av det, tänkte hon.

Kanske var hon en ovanligt lat person, men hon ville helt enkelt inte lägga ned mer av sin lediga tid på att pyssla i hemmet. Ju mindre saker desto bättre! Tjugofem saker är lagom, tänkte hon, men av god kvalité. Och när pojkarna väl flyttat hemifrån då visste hon precis vilket liv hon ville leva. Hon fantiserade om ett enkelt men mobilt liv. Hon skulle kunna tänka sig att bo inneboende någonstans, väldigt billigt , men ha ett årskort Guld på SJ. Då skulle hon kunna fara Sverige runt med kameran. Passa på att sova i en sovvagn på nätterna och vakna till SJ:s frukost och kliva av i Kiruna, eller Malmö. Det vore något det!

Men det skulle också gå bra med en husbil som bostad, inklusive en trevlig chaufför..."

.