För vad skulle jag ha en kamera till???? - blogginlägg 600!

Och här kommer en åtta-års-bloggtillbakablick =) Ett blogginlägg utan bilder - ja vet. Men, de stora orden går att klicka på - där finns det bilder!!!

Min bloggkarriär här på Fotosidan startade alltså för snart åtta år sedan, efter att jag fått en systemkamera i 50-års present. Fast det dröjde flera månader innan jag packade upp kameran ur kartongen, för vad skulle jag ha en kamera till? I alla fall, med mitt nyvunna fotointresse startade jag den här bloggen. Jag hade en tanke om att bloggande skulle göra mig bättre på att fotografera. Vilket jag nog också tror att det gjort! Och fotointresset tilltog! När det var som värst med mitt fotointresse kunde man inte ens få en kopp kaffe hemma hos mej utan att bli utsatt för mina fotoexperiment. Och här i bloggen har ju förstås även mina barn hamnat, liksom min nästan 100 år gamla mormor Och Thomas förstås, kärleken som jag mötte här i bloggspalten =) Men också okända som haft oturen att hamna i min väg. Jag har skrivit om tunga saker och använt bloggen som terapi och jag har skrivit om glädje och häftiga upplevelser. Men mest om vardagen. Ibland vääldigt vardagligt! Och jag har bloggat mycket från Norrköping och mitt kära Industrilandskap, men också om Stockholm och Skogskyrkogården, och om att slitas mellan två platser. Fotoprojekt har jag startat lite då och då såsom kolonilottsprojektet eller Blogg 100. Fast det där med projekt egentligen inte är min grej...men somliga lär sig aldrig - såsom jag! 

Slutsatsen får väl i alla fall bli att det är väldans roligt att skriva blogg, och jag tänker att det var himla bra att jag packade upp kameran istället för sälja den oanvänd, som jag tänkte då på min 50 årsdag! För jag har verkligen haft mycket upplevelser, tack vare kameran! Och till och med mött kärleken, tack vare den och bloggen...

Moooooooooot 700!

.

Bridgeblandning

Island juli-16

(och lite ögongodis, kanske?)

Det finns en godispåse som heter Bridgeblandning, vet ni vilken sort jag menar? Den har funnits ett tag på butikshyllorna. Enligt Wikipedia sedan 1965 - då var jag sju år och min bror två. Bridgeblandning har jag en speciell relation till, om man nu kan säga det om en godissort?  Det var nämligen så att under flera år, kanske runt 65-68, så spelade mina föräldrar kort tillsammans med ett annat par. De träffades hemma hos oss varje lördagskväll. Och då skulle vi barn förstås i säng extra tidigt, vilket inte var så kul, vi ville ju vara med!

Jag kommer så väl ihåg hur mina föräldrar klädde sig fina och ställde i ordning hemmet. Och det jag minns starkast, var karamellskålen! Sådär mot slutet av fixningen hälldes det alltid upp en stor påse Bridgeblandning i den fina silvriga karamellskålen. Där låg de alla sorter; de stora gula dragerade mandlarna, de fina runda chokladdragerade kulorna, de goda doppade russinen, de smaskiga gröna lakritspinnarna. Och så förstås alla små nonstop.

Vi barn fick absolut inte röra karamellskålen förrän dagen efter - men då var det oftast bara de tråkiga icke festliga små nonstopen kvar!

Och varför i all sin dar berättar jag den här historian här? Jo, jag kom att tänka på att mitt bloggande nog är ganska likt en Bridgeblandning. Det vill säga, lite mandlar, lite chokladdragerade kulor, en och annan lakritspinne...men förmodligen mest små halvtrista nonstop.

Med en kamera i sin hand går man aldrig riktigt säker...

Han klev på tåget samtidigt som jag, i Fruängen. Han hade en hel bunt med Romernas gatutidning Sofia med sig under armen. 

I det tomma tåget valde han att sätta sig mitt emot mig och började genast att försöka kommunicera genom teckenspråk och något enstaka svenskt ord. Han var klart intresserad av min kamera och ville titta på den.

Jag räckte över den och han började undersöka. Han kollade in bilder på minneskortet, och så ville han veta hur man fotograferar. Jag visade honom avtryckaren och hur han skulle fokusera. Och så ville han fotografera mig.

Han sköt iväg rätt många skott innan jag fick honom att motvilligt lämna tillbaka kameran :)

- Ok nu är det min tur sa jag, och tog ett par bilder lite snabbt. Vid det här laget hade nämligen tåget fyllts på rejält med människor och det kändes inte helt bekvämt att fotografera inne i trängseln. Annars hade jag nog kunnat ta många bilder på denna unga man, med dessa fina, mörka ögon...

Strax därefter gick han av, med sin bunt tidningar.

.

På T-banetåget 8/3 - 15

.

.

.

En sak är i alla fall klar; med en kamera i sin hand går man aldrig riktigt säker. Säker inför spontana möten.

Bra, eller hur?

.

fotograf okänd

Lite suddigt, men ett minne!

Gästblogg, med ”Wu”

"Allt mitt är ditt"...så även bloggutrymmet idag, som härmed förfogas av Thomas...

Lena och jag har bollat den här idén ett tag, och nu blev det av. Jag slutade blogga här på FS för länge sedan men läser bloggar fortfarande regelbundet, och ibland blir man sugen att skriva något…

Jag blir speciellt sugen att skriva när jag läser om något nytt sätt att förhålla sig till bilder och fotografering. Den här gången är det Philip K. Dick som i sin bok ”The man in the High Castle” låter en av karaktärerna tala om ett smycke. Det står ungefär så här:

”Här är ett stycke metall som smälts ned till oformlighet. Det representerar ingenting och har ingen design. Man kan säga att det endast har innehåll och helt saknar form.”
—Det kan man nog säga om en del bilder också.

”Verket är dock balanserat, det har kommit till vila och har slutit fred med universum.”
—Den frasen ska jag lägga på minnet till nästa gång jag är på fotografiska…

”Det har inte wabi och kan aldrig ha det, men det har wu. Den som gjorde smycket hade wu och lät detta wu flyta in i smycket. Därför får även vi wu när vi betraktar det.”
—Och det här gillar jag! Är det inte så det är med vissa bilder? Vi får wu av dem, eller vad vi nu ska kalla det. Jag brukar ibland ha svårt att förklara vad jag gillar med en bild men nu vet jag att det är wu som gör det. Bilden överför något till mig, något som jag mår bra av.

Jag undrar förstås också om jag besitter något wu som jag kan låta flöööda in i mina bilder. Ännu en sak att tänka på alltså, när man står där och kikar genom sökaren, pust! Det brukar vara tillräckligt svårt att fundera ut vad jag ska fotografera, ska man behöva krysta fram wu också?

Men det är väl det som är grejen? Om jag vet vad jag vill fotografera, kanske rentav tycker om det jag ser i sökaren, då finns det wu och det kommer att synas i bilden. Jag kan definitivt se i mina egna bilder att jag inte riktigt brytt mig om det jag riktat kameran mot, många av dem har bara ett innehåll och saknar allt annat.

Här är en bild som jag tog med min iPhone genom ett bussfönster i Istanbul 2012. Om den har wu vet jag inte men bilden har vilat så länge nu, så den har helt säkert slutit fred med universum.

.

.

.

Hälsningar Thomas Engström..

foto; Lena

24 DECEMBER

Så...nu är julmaten uppäten, och resterna inlagda i kylen. Småpratet, historierna och skratten har tystnat, men ligger ändå kvar överst i minnet som ett glatt brus.

Kalle Anka har vi tittat på förstås, i år på storbildsskärm. Och tänk att det är lika härligt varje år att se Musse och Långben på semester! 

Tomten kom som han brukar med säck och klappar, jajamensan. Och i år var det en modern tomte. När barnet frågade efter renarna, svarade tomten att han nu för tiden åkte Volvo. Bekvämare så. Men stackars John som precis hade gått en sväng till kiosken, och inte fick träffa tomten. Vilken otur!

Mätta och belåtna har vi så återvänt hem från dottern i Linköping, med strumpor, nya böcker och chokladkartonger. Roligt med julaftonstraditioner, men nog är lugnet efteråt allra bäst?

.

Industrilandskapet förra vintern, Värmekyrkans fyra tända ljus i bakgrunden.

.

.

Nu är det ungefär en halvtimma kvar av julaftonen 2014...och jag tänker läsa dagens tidning, surfa lite...och smaska på en och annan chokladbit.

På återseende!