One hell of a week...
OBS! Här kommer ett personligt och lite privat blogginlägg...så läs inte längre ni som inte gillar det...
Dessutom har jag nästan bild-torka, för jag har nämligen varit instängd tillsammans med min dotter på Universitetssjukhuset i Linköping i en vecka.
Det har varit förfärligt jobbigt, fysiskt och medicinskt för min dotter Emelie.
Själsligt för mig.
Dessutom kan jag inte förstå varför miljön på våra sjukhus måste vara så förfärligt deprimerande. Efter ett par dagar instängd i en sal, jag lovar...så är våren borta och fågelsången har tystnat...och tillvaron har blivit konturlös och bleknat...
Varför kan det inte få vara lite vackert på våra sjukhus?
Undrar om inte alla skulle må lite bättre då...
...och framförallt den sjuka kanske skulle bli frisk lite fortare...?
Tom sängplats mitt emot Emelies.
Utsikt från sal 16 Njuravdelningen US Linköping.
Jag är i alla fall hemma nu, och Emelie skrevs också ut idag, omtumlade och med nya bistra erfarenheter båda två. För den här gången. Så nu får läkeprocessen ta vid, både för kropp och själ...
Själv behöver jag få fatt i våren igen och fågelsången...och färgerna.
Hälsningar Lena.
Din första bild är så bra, talande, och faktiskt vacker trots motivet.
Allt gott till er båda!
Tack för internet...och för din kommentar...och för att det blir nya vårar!
Sov gott! / Lena
Jag satt och funderade på hur fint det kunde bli med så enkla medel som någon fin kulör på en fondvägg och några fina inramade fotografier, eller för all del konst...eller en fondvägg bestående av en fototapet...går säkert att skydda med plast eller plexi...tänk, få in skogens allra grönaste grönska eller blått hav in i sjuksalarna...
En fotobok skulle också varit perfekt att haft...istället för bibeln, kanske. Gissar att vackra fotografier skulle haft mer läkande kraft...
Nu är vi hemma ialla fall...
Tack för kommentaren, må så gott! / Lena
Men det var jätteskönt att komma hem igen, tyckte vi både min dotter och jag.
Tack för kommentaren! Ha det gott! / Lena