EMAKS BETRAKTELSER 496/Höst i triptyk.

Jag satte ihop tre av bilderna som kom till i mörkrummet under helgen. En helg som annars präglats av lite orolig väntan på ett svar från ett Covid-19 prov. Det var negativt som väl var. Vi har ju en svärmor/mor att handla åt, som fyller 90 nästa år och har dåligt hjärta. Så frugan och jag har hållit oss isolerade helt några dagar och handlingen fick vänta till provsvaret kom. Det var frugan som känt sig lite krasslig med enveten hosta och trötthet, så jag åkte och handlade själv efter att vi fått det negativa beskedet. Annars handlar vi en gång per vecka tillsammans, jag kör vår vagn och frugan svärmors.  Nu fick jag ha bådas i samma.



Man blir annars lite frågande till det man ser i teve och övrig media, folk med munskydd i stora demonstrationer, i idrottssammanhang och i trängsel på gatorna. Fotbollsspelarna kramar om varandra som dom alltid gjort verkar det som, ja det ser rätt nonchalant ut på en del håll får man säga. Många tycks tro att man inte behöver hålla avstånd när man har munskydd. Ja även här på byn ser man några få med munskydd och inte verkar dom ta nån särskild hänsyn heller. Mötte en i ingången till affären som inte alls tvekade med att dra ut genom dörren precis när jag kom. Fast jag stannade på behörigt avstånd strax utanför när jag såg att munskyddsmannen inte tänket göra det. Jag har varit väldigt noga med det hela tiden, att släppa fram folk och låta dom passera ensamma genom dörren, istället för att som annars i vanliga fall, bara gå på när man möter nån. För där i ingången kan man inte hålla några två meters avstånd. Och de flesta andra tänker ändå likadant, för de stannar och ser om man tänker gå på eller inte, de också. Men inte munskyddsmannen.

Där munskydd verkar ha använts flitigt, t.ex Tjeckien, sprider sig smittan nu som en löpeld.  Rekord med 11.000 nya smittade på ett dygn tror jag det var igår där, inga munskydd verkar hjälpa? Jag tror faktiskt att det här med munskydd tvärtom och i värsta fall, kan bidra till ökad smittspridning? De kan bli en falsk säkerhet för många tror jag, och de kan bli nonchalanta. Det ser man när folk trängs i demonstrationer och möten med sina munskydd. De tror det skyddar men effekten tror jag är minimal, speciellt i såna sammanhang där man går och står tätt intill varandra. Dessutom kan hanteringen i sig innebära ökad smittrisk. Och den kunskapen har inte folk, hur de ska hanteras och användas på rätt sätt. Bara ett munskydd på så löser det sig. Tillåt mig tvivla.

Själv tror jag mera på att tvätta händerna ofta och noga, samt att hålla avstånd och undvika onödiga sociala kontakter. När vi handlar så tvättar vi händerna före vi åker, sedan efter vi kommit hem (både innan vi plockar in maten och efter). Vi rör oss inte heller på ställen där det kan bli trångt. Vi har varit på några konstutställningar, men det har varit stora lokaler där det inte är problem att hålla avstånden. Vernissagerna har vi dessutom undvikit och istället gått efteråt. De gallerier/utställningar vi besökt har haft väldigt strikta anordningar och regler med koll på att det inte varit mer än 50 samtidigt i lokalerna. Ja vi var även på en konsert vid Handpappersbruket i Lessebo i somras, snapsvisor med Louise Hoffsten och Tina Ahlin. Men det var med max 50 pers och borden där vi satt på behörigt avstånd från varandra. Mat och kultur måste vi ha även i dessa Corona-tider. Och ordnas en konsert med förbeställd mat och bordsservering som det nu var med max 50 pers i en rymlig lokal, så är det nog minimal smittrisk tror jag. Dom här liknande småarrangemangen med artister, och med förbeställd mat och bordsservering, som man sett allt mera av, kanske kan bli en del artisters räddningsplanka också, som gör att de kan klara sig genom krisen utan bankrutt? Man får nog inte ha så stora krav som artist nu, utan nöja sig med det lilla som gör att de kan hålla sig flytande tills allt är över.
//

EMAKS BETRAKTELSER 495/Höst, BW 20 - 2020.

Mitt i allt lithkopierande så föll lusten idag på att göra vanligt svartvitt i mörkrummet. Från negativ alltså. Plocka in hösten och fotografera den med en kamera (inte utan kamera som bilderna i de föregående blogposterna). Några förtorkade och vissnade växtdelar hämtades in från trädgården och lades på ljusbordet där jag fotograferade av dom med en av mina småbildskameror försedd med Eastman Double-X 5222. Filmen framkallades och när den var torkad och nerklippt var det dags för dunkelkammaren.


Höst, BW 20 - 2020.

Papperet jag kopierade ett av negativen på är Fomas Fomatone MG 542 med Chamois-ton i basen. Inte det senare 542 II med slätare yta, utan den första versionen med mera struktur. Ett vackert papper som fungerar bra för lith också. Jag tyckte det skulle passa bra just till den här bildtypen.  Standardframkallare för svartvitt är för mig Moersch ECO 4812, och bilden kopierades på papperstorlek 12x16" (30,5x40,6cm). Lade här in en passepartout i datorn samt en ram, efter att jag scannat av bilden, så ser man hur den kan te sig monterad och färdig också.
//

EMAKS BETRAKTELSER 494/ Jag tar hösten in i mörkrummet...

Ja så skrev jag under bilden i förra bloggposten. Och så är det med denna bilden också. Hösten blir rätt fin på gammalt silvergelatinpapper framkallat i lith. Postnord kom ju med ny lithframkallare från Tyskland i förmiddags, och det var väl tajmat för den sista skvätten gick åt under sessionen strax innan dess. Så därför var det bara att masa sig in där i dunklet igen på eftermiddagen och fortsätta bildmakeriet med förtorkade och vissnade växter från höstträdgården.


Höst.
Lithogram 8 - 2020.

I morgon har jag planer på att ge mig iväg för att bl.a ta bilder på stenar igen. Har sett några som jag planerat att göra något av länge, och nu får det väl bli av. Mörkrummet är annars en bra plats i Corona-tider. Men stenarna ligger ute i skogen och där lär inte vara mycket folk att trängas med heller. Ser ut som vi skulle få dras med alla dessa restriktioner och försiktighetsåtgärder något år till. Då kan det passa fint för en nybliven pensionär att göra fotoprojekt som inte funnits tid för tidigare. Stenar är ett av dom, men det finns fler.

Jag provade även att göra en utskrift i lite större storlek från en av mina små lithprintar jag gjort i mörkrummet. Men det blev inte bra. Det blir för platt och inte så levande på något sätt. Som en tryckt poster ungefär. Så dom planerna är bara att glömma. De små silvergelatinbilderna får förbli små. Utskrifter fungerar fint när det är digitalt fotat från början. Då har jag fått fram en del riktigt fina i både svartvitt och färg.
//

EMAKS BETRAKTELSER 493/Höst i silvergelatin...

Ytterligare en bild från mörkrummet idag. Det var sista skvätten lithframkallare som gick åt. Men för en stund sen kom leveransen från Moersch Photochemie i Tyskland till dörren med Postnord, så nu är det bara att fortsätta brassa på med nya lithprintar :-)

Lithogram 7 - 2020

Hösten inhämtad från trädgården och återskapad i ny form på gammalt sovjetiskt silvergelatinpapper, Kiev Universal-1 i stl 18x24.

//

EMAKS BETRAKTELSER 492/Fotografin är nästan 300 år gammal...

Begreppet fotografi kommer från grekiskans "skriva/rita" med "ljus". Och det är precis det man gör när man belyser ett ljuskänsligt papper i ett mörkrum och sedan framkallar det på kemisk väg så att det ljuskänsliga silvret visar en bild på papperet. Man kan givetvis göra detta med en kamera som hjälp, där en optik (eller ett litet hål) gör så att det man ser framför sig avtecknar sig på en film, eller en digital sensor. Men de första fotografiska bilderna gjordes utan kamera. De framställdes på ett papper som bestrukits/skrivits på med silversalter, av den tyske professorn Johan Heinrich Schulze vid universitetet i Nürnberg 1727. Han undersökte systematiskt silversalternas ljuskänslighet och framställde primitiva bilder genom att lägga schabloner på ytor, vilka han gjort ljuskänsliga, (sensibiliserats) med silversalter. Man kände då inte till metoden att fixera bort det obelysta och oframkallade silvret, varför bilderna inte blev beständiga utan förstördes ganska snabbt.


Lithogram 6 - 2020.
Silvergelatin lith print. Kiev Universal-1 18x24. Moersch Easylith.

Bilden här är av samma typ som professor Schultzes bilder från 1727.  Hans kom fram direkt utan framkallare, jmf lumen print, men försvann ganska snabbt i UV-ljus eftersom de inte fixerades. Min bild framkallades med lithframkallare och fixerades därefter, innan den kom ut i UV-ljus (som annars skulle gjort att den förstördes) så att den blir beständig. Det är den enda principiella skillnaden, men båda är äkta fotografier per definition, trots att ingen kamera använts i något av fallen. Det är ganska fascinerande att nästan 300 år efter dessa försök gjordes, så finns det dom som liksom mig, fortfarande använder i princip samma metoder som då.