Gråhakeflyt med lyckligt slut

 När jag nyss (ännu en gång) uttryckte mitt missnöje  över bristfällig skärpa, dök detta inlägg om Gråhakedopping upp i mitt minne.

Förberett sedan länge men aldrig publicerat. Nu lätt bearbetat.

Då kallade jag det 'Fritt flyt', vilket syftade både på underlaget som jag låg på (i) men också på bildesultatet, som jag tyckte var lika flytande.

Flödande vackert som en målning men i mina ögon ändå misslyckat av samma skäl som det brukar.

Obefintlig skärpa på gråhakedoppingen.

De första bilderna, som gav namnet på inlägget, är tagna för några år sedan, när jag såg  min första gråhakedopping.

Då var jag redan förälskad i dess släkting skäggdoppingen men av dess släktingar hade jag ingen som helst erfarenhet.

När jag så fick syn på en gråhake i en damm inte så långt hemifrån var lyckan stor.

Jag smög mig fram till vattenbrynet för att försöka få några snygga bilder på snyggingen

och la mig ner men doppingen upptäckte mig förstås och simmade längre bort.

Jag insåg snabbt, att jag syntes för mycket och drog jackan, som jag lagt mig på, över mig.

Insåg nästan lika snabbt, att det blev kallt under armbågarna, som höll upp kameran.

Efter ett tag kändes det svalt under hela mig.

Doppingarna dök upp igen.

 (De var två.)

Då var jag redan trött i armarna.

Men ljuset var så vackert, att resultatet bara måste bli kanonfint.

När jag sent omsider reste mig, insåg jag hur våt och kall jag var.

Jag kände mig, som om jag ägnat mig åt gyttjebrottning och dessutom åkt på en riktig smocka.

  Våt, frusen, stel och vinglig efter timmarna i det våta underlaget kravlade jag mig upp och tog mig hem.

Väl hemma kom nästa insikt.

De flesta bilderna var lika flytande som det underlag jag legat på.

Vackra men oskarpa.

Som vanligt gillade jag känslan i dem men ogillade det faktum, att jag inte lyckats sätta skärpan.

I och för sig inte så konstigt.

Jag låg flera timmar i en för min gamla kropp hiskelig ställning och höll kameran utan stativ.

Jag återvände förstås.

Åtskilliga gånger.

Då med både kamoduk och liggerlag.

Jag hade också med mig stativ, vilket innebar, att jag förvisso var beredd när fototillfället dök upp men som också innebar en i mina ögon alldeles för hög fotovinkel.

Och framför allt betydde det, att jag stack upp för mycket på den flacka strandremsan, så jag var nödgad, att förflytta mig in i buskvegetationen, vilket i sin tur innebar en begränsad syn- och fotovinkel.

 Jag försökte bygga upp något att lägga kameran på men fick inte till det.

Och förutsättningarna blev inte desamma som den där första kvällen.

Det gör de som bekant aldrig.

Doppingarna dök upp då och då.

Ibland ganska nära men oftast i den bortre kanten av den lilla dammen, där de troligen hade sitt bo.

Så småningom visade hela den nya lilla familjen upp sig.

Kort därefter var de borta.

När en ny doppingsäsong närmade sig, hade jag dragit lärdom av mina erfarenheter och var förberedd både mentalt och utrustningsmässigt.

Nu hade jag flyt!

Jag fick alltihop serverat i repris.

 Fiskandet

och

putsandet

och till slut ungarna.

Doppingarna kom också betydligt närmre.

Ibland så nära, att jag hade svårt att få med en hel fågel i bild.

Och nu satt (oftast) skärpan!

Men frågan är ändå, om jag inte uppskattar de där första flytande bilderna allra mest...

'Allting flyter', sa redan den gamle Herakleitos.