Klöva Hallar - en explosion i grönt

Äntligen blev resan till Skåne och Söderåsens nationalpark av. Torsdag till söndag med fullt fokus på fotografering och med ett perfekt väder. Resan planerades redan för ett halvår sedan och det var en chansning att försöka pricka in rätt tid för den skira grönskan innan bokskogen mörknar. Det visade sig vara någon vecka för sent, men det blev en fantastisk upplevelse och mycket bilder.

18 mm, f/16, 1/6s, ISO 200

Det här var mitt första besök vid Söderåsen och första dagen gick åt till att reka i området. Trots ganska flitiga förberedelser med kartstudier, bokläsning och genom att kolla på mycket bilder från åsen så kändes det svårt att veta var man skulle börja. Normalt behöver jag flera dagar för att känna in ett nytt område innan det blir några bilder. Det gäller att hitta rätt miljöer och förstå hur ljuset faller. Om man gör sig omaket att gå upp kl 04 på morgonen så duger det inte att flacka runt lite på känn utan man måste ha ett klart mål med den korta tiden fram till soluppgången.

50 mm, f/13, 1/13s, ISO 400 

Efter en del turer fastnade jag för Klöva Hallar och den stilla bäcken djupt nere i ravinen. Här möttes jag av en fullständig explosion av grönska. Stora bestånd med nyutslagen strutbräken lyste ljusgrönt och kantade ån under alarna. Trots att området är populärt hade jag turen att få vara helt ensam under större delen av helgen. En grupp glada scouter passerade på fredagskvällen men sen var stillheten total vid den porlande bäcken.

95 mm, f/16, 1 s, ISO 400

Ravinkanterna är branta och ljuset är ganska svagt.  Det ljus som ändå letar sig ner till ravinbottnen drar åt blått. I vissa lägen lyser kvällssolen på grönskan uppe vid ravinkanten och det betydligt varmare ljuset reflekteras ner. Kombinationen gör att det blir knepigt med vitbalansen. Jag har ägnat en del pyssel med att att försöka minska blåsticket vid konverteringen av raw-filerna.

120 mm, f/16, 0.4s, ISO 200

Den intensiva grönskan är också svår att bemästra och i de flesta bilderna har jag varit tvungen att dra ner färgmättnaden för att bladverken inte ska se onaturligt självlysande ut. Efter en längre tid vid datorn blir man hemmablind så jag är tacksam för dina synpunkter på färghanteringen.  

35 mm, f/16, 0.6 s, ISO 400

Tre dagars intensivt fotograferande på Söderåsen blev en kanonstart på säsongen. Och det gav mersmak! Dags att planera in en höstvecka redan nu.

Fotografisk lättja i The Big Apple

Höjden av fotografisk lättja uppnåddes när jag tillbringade några dagar efter påskhelgen i New York. Tog helt enkelt semester från rollen som amatörfotograf och sumpade en massa gyllene fototillfällen utan att få dåligt samvete. Och några bilder blev det trots allt.

Central Park från Rockefeller Center (panorama av 3 exp, handhållet)

Jag plockade bara med min gamla Nikon D7000 och ett 18-35 mm objektiv.  Plåtade glatt bland alla andra turister på samma gamla motiv som vi redan sett på miljontals bilder. Latade mig i hotellsängen i stället för att gå upp i svinottan för att fånga morgonljuset över Central Park. Struntade högaktningsfullt i att vänta in kvällsljuset vid Brooklyn Bridge och tog en öl i West Village istället. Snacka om oseriös fotograf! 

Central Park badar i vårljus

Till de lite mer seriösa aktiviteterna hörde ett besök på International Center of Photography och utställningen Capa in Color, som visar den ungerskfödde krigsfotografen Robert Capas bilder från 40- och 50-talet. Capas svartvita bilder från spanska inbördeskriget och från landstigningen i Normandie är klassiker man sett många gånger tidigare. Det var därför intressant att se Capas omfattande produktion i färg för första gången. Bilderna från efterkrigstidens Sovjetunionen påminde om det kalla krig som redan förbleknat i våra minnen, men som börjar bli kusligt aktuella när snålblåsten åter börjat vina från öster.

Utsikt från Time Warner Center, Columbus Circle

Fördelen med att ibland ta semester från rollen som amatörfotograf är att man slipper det dåliga samvetet för att man missar fototillfällen eller struntar i hur ljuset faller. Skön avkoppling och en bra uppladdning inför den stundande fotosäsongen här hemma, som kräver att man hänger med när solen går upp klockan 0330!

Ekbackarna på Eldgarnsö

Eldgarnsö naturreservat ligger bra till för mina fotoutflykter. Femton minuter med bilen från Stenhamra och vips så befinner man sig på den stillsamma lilla ön norr om Färingsö i Mälaren. I sydost dominerar eklandskapet och längre norrut tar barrskogen vid.

Sedan några veckor tillbaka återvänder jag regelbundet och otåligt till Eldgarnsö  i hopp om att naturen ska börja vakna till liv. Men ack vad långsamt det går! Trots soliga dagar håller de kalla nätterna våren tillbaka. Okej då - blåsipporna, vitsipporna och vårlöken har kommit. Men i övrigt prasslar de bruna, torra eklöven under fötterna och de gamla ekarnas nakna, knotiga grenar sträcker sig bedjande upp mot himlen i hopp om lite värme.  Det ser ut som om de kommer att bli bönhörda - i helgen lovar SMHI femton grader. Härligt både för naturen och fotografen! 

Vårpremiär i Tyresta

I helgen som gick blev det två heldagsturer i Tyresta nationalpark sydost om Stockholm. Det är en otrolig lyx att ha vidsträckta, orörda urskogar så här in på knuten i en storstad. Här finns en fantastisk variation i naturen. Allt från djupa, mörka dalgångar där granarna reser sig mäktigt i tystnaden till luftiga hällmarker med glesa tallar och ett flödande ljus. I öster, ut mot kusten, tar lövskogar och ängsmarker vid.

 38 mm, f/16, 2 s, ISO 100

Urskogen är vacker, trolsk och spännande men också en utmaning att fotografera i. Fallna träd och grenar bildar ett virrvarr som det är ack så svårt att bringa någon bildmässig reda i. Ljuset är svagt i dalgångarna och stativet ett måste. 

Så värst mycket bilder blev det inte denna gång, men det blev en härlig uppstart på säsongen. För nu börjar det! Tranornas trumpetande i fjärran höll mig sällskap i Tyresta och här utanför fönstret i Stenhamra hörs sedan igår rördrommens dova ljudstötar över vikens vatten. Ett säkert vårtecken!

Efterlängtad!

För inte så länge sedan låg isen vackert blank nedanför stenhuggarebyn här i  Stenhamra. En och annan långfärdsskridskoåkare vågade sig ut på isen och skenornas sjungande ljud hördes långväga omkring i den tysta skymningen.

Mälaris i skymningen 26 januari 2014. 120 mm, f/16, 1/6 s, ISO 100 

Nu, några veckor senare är isen nästan borta och det känns som våren är på gång. Efterlängtad!

Inga mer vinterbilder på ett tag alltså!