Om ett "konstverk" i hamnen
Hamnen i centrala Västerås är på många sätt en vacker plats. Här, där staden möter Mälaren, finns ett ovanligt fult konstverk i hårdplast. Det är en konisk skärm i ca måtten 2 x 7 meter. "Windshield" heter skapelsen. Konstnären heter Carsten Höller. Verket är ingen estetisk upplevelse. Det jag tänker på är livets nakenhet och människans eviga ensamhet.
Det hade varit bättre med ett konstverk som anknöt till Västerås betydelse som industristad. På den här kajplatsen har stora kraftverksgeneratorer skeppats ut till hela världen i hundra år. Vad har en skärm i hårdplast där att göra? Hur tänker de kulturansvariga?
Förvisso är det viktigt att begrunda vår eviga ensamhet och livets nakenhet. Mycket stor kultur har sitt ursprung i ensamhet och sökande. Skärmen i hårdplast ger dock inte några positiva vibbar.
"Konstverket" kostade skattebetalarna ca 600000 kr. I fulhet kan det bara jämföras med "Fontän" av Marcel Duchamp. Ni vet den där världsberömda liggande pissoaren.
Här i Stockholm har vi bajskorvar i brons på Nybroplan som påstås hedra Raul Wallenberg. Familjen sägs vara måttligt road. Vi har även sedan mitten av 1960-talet fått stå ut med Siri Dekerts extremt fula och obegripliga alster på Östermalms tunnelbanestations väggar. Om det befann sig på annan plats, och inte var känt, skulle sanerarna tvivelsförutan ta bort det som klotter.
Hälsningar
Jon Anders
Snyggt tyckte jag och trodde att konstverket stod någonstans långt norrut. Hade aldrig kunnat gissa på Västerås.
På din tredje bild, där jag ser hur plastbitarna står på ett trädäck, ser det förskräckligt ut.
Dessutom var det förskräckligt dyra plastbitar.
Hälsningar
Jon Anders
Hälsningar
Jon Anders