Vad skall vi göra nu?

 Det frågar sig hunden i bilen. Kanske funderar paret i pelargången på samma sak. Väldigt många har svårt att hitta på något vettigt. En del har också tråkigt.

När jag är ute med hunden, så träffar jag massor med människor. En del frågar vad jag gör hela dagarna förutom att rasta och leka med hunden. Dom som frågar har tråkigt och saknar hobby och intressen. Jag blir förbannad, och det är ju en svaghet. Det är tragiskt med uttråkade människor som är fullt friska.

Mitt problem är det motsatta. Hur i helvete skall man få tiden att räcka ens till det viktigaste? Jag skulle kunna läsa böcker hela dagarna, och ändå bara hinna med en bråkdel av det som är läsvärt. Att fotografera vore också fint att få göra dagen lång. Och lyssna på musik, och att beskåda all intressant konst och allt annat som berikar livet.

Dessutom skall vardagen skötas. Inte bara den älskade hunden, utan även inköp, dammsugning, disk och annat som är nödvändigt.

Det skulle vara spännande att ha tråkigt en dag. Bara för att få veta hur det är.

Plåtvidunder som vi älskar

 Vi är många som fortfarande tycker om de stora jänkarbilarna från 50-talet. Om plåtvidundren är i rosa eller någon annan färg har ingen betydelse. Har vår dragning till dessa plåtvidunder bara med nostalgi att göra? Kanske är det också drömmen om frihet, men även att jänkarbilarna smickrar fåfängan som finns hos oss alla.

Det finns en annan sida av den här frågan som jag har funderat över. Hur kunde vi vara så aningslösa på 50-talet, så att vi tillverkade dessa plåtvidunder. Vilket slöseri med resurser. Plåten till en äldre jänkarbil räcker ju till flera småbilar. Och dessa överdimensionerade motorer som drar massor av bensin.

Om vi hade varit mer miljömedvetna på 50-talet, skulle då inte klimathotet i dag vara mindre och inte lika hotfullt?

I väntan på ingenting

 Hon sitter vid sitt köksbord på gruppboendet. På bordet en mugg kaffe och ett paket cigg och en tidning. En veckotidning, några månader gammal. Hon väntar på ingenting, för ingenting kommer att hända i dag. Kanske blir det bingo i morgon. Men i dag ingenting.

Visst händer det något på gruppboendet. Bingo på tisdagar, två timmars arbetsterapi på torsdagar och gudstjänst i en frikyrka på söndagar. Men hennes dagar blir evighetslånga för hon saknar förmåga att göra något på egen hand. Så har det blivit på grund av att hon utsatts för ett grovt våldsbrott. En annan orsak är vad som hände och inte hände efter brottet hon råkade ut för. Nu är det som det är, och hennes framtid kommer att bli som i dag.

Att hon är min dotter har egentligen inte med saken att göra. Det vore lika sorgligt och ledsamt om hon vore någon annans dotter.

Om henne och bakgrunden har jag tidigare skrivit om i min blogg "Om brottsoffer" i maj 2013.

Har rosa jänkarbilar blivit kultur?

Kanske ställer sig mannen i keps och ölburk samma fråga, där han sitter i sin bil och begrundar livet.

Det här hände i lördags när "Kulturnatten" anordnades i Västerås. I år var det också utställning av veteranbilar. Mycket populärt och uppskattat. Men jag har svårt för rosa jänkarbilar. Om dom här bilarna har blivit kultur, så tänker jag trots allt inte protestera. Vad som är kultur för en människa behöver ju inte vara kultur för någon annan.

Det här med kultur är inte så lätt. Är både Nalle Puh och August Strindberg kultur? Jag bryr mig inte, utan läser båda med behållning. Är opera finare än popmusik? Korkad fråga. Låt var och en njuta av det som känns bra.

Låt var och en ta del av den kultur som passar honom eller henne, så länge ingen annan skadas.

Under the blue sky

Livet var naturligtvis lättare i slutet av 50-talet när det fanns hur mycket jobb som helst, och man kunde gå på bio och se riktiga westernfilmer med John Wayne och Gary Cooper.

Som finnig yngling cyklade jag med tusentals andra till jobbet på ASEA. Vi hade framtidsjobb under en ständigt blå himmel. Morsan jobbade i olika affärer och sålde allt från slipsar till kycklinglår. Farsan slet i byggsvängen och tjänade  grova pengar.

I slutet av 50-talet blev vi nästan världsmästare i fotboll, och framtiden var utan slut. Jag köpte min första bil, en Ford Prefect, och den rullade i flera månader utan problem. Hur många brudar jag skjutsade i den har jag glömt, men roligt var det.

Livet var lättare i slutet av 50-talet, och jag gick på bio tre gånger i veckan.Jag bodde fortfarande hemma hos föräldrarna, och delade rum med brorsan. Livet lekte, och i fjärran fanns drömmen om eget hem med fru och barn.

Nu är det andra tider.