Jag vill bryta ner fördomar med mina reportage

Som du säker vet brinner jag för att berätta om människor och miljöer både utomlands och i Sverige. Oftast är målet och mening med mina reportage att skapa möten mellan människor med syfte att bryta ned fördomar.

Jag kanske är naiv men jag tror att när människor möts kommer fördomarna att brytas. För mig handlar fotografi i första hand inte om att vara en tekniskt skicklig fotograf, utan att kunna förmedla känslor och skapa en dialog mellan människor. Oftast har mina reportage handlat om fattiga och utsatta människor och om olika minoritetsgrupper runt om i världen. En grupp som jag har skrivit många artiklar och och gjort många reportage om är Europas största minoritetsgrupp romerna.

Genom åren har några av de bildreportage som jag lagt upp här på min blogg på Fotosidan haft tiotusentals inklick. Jag har även fått en hel del bildreportage publicerade och intresset från läsarna har varit stort. Ibland har reportagen lett till förändring för enskilda människor och även för hela samhällen. I och med det stora intresset sporras jag att fortsätta i samma hjulspår och fortsätter sätta samman reportage från både när och fjärran.

Just nu håller jag på med ett bildreportage om en serbisk by där romer och serber bor sida vid sida, och om en rysk internatskola som ligger vid en viktig historisk plats. Att göra ett bildreportage tar sin lilla tid och jag jobbar lite då och då med dem på min fritid. Att lägga upp flera inlägg per dag är inte riktigt min stil och jag vill gärna bjuda mina läsare på lite mervärde, och samtidigt skriva om det som jag känner för utan allt för många redaktionella ramar.



Bilderna i inlägget är tagna i den romska och turkiska stadsdelen i den bulgariska staden Pazardzjik. Turister rekommenderas att inte åka dit på grund av att brottsligheten är väldigt hög i stadsdelen. Polisen är tungt beväpnad och åker endast i undantagsfall in i de gängkontrollerade områdena.

Text och foto: Mikael Good

En religiös helgardering i en omvälvande tid

I takt med att den kristna tron började spridas på allvar över Skandinavien i mitten av 800-talet övergav allt fler den gamla hedniska asatron, de lät döpa sig och började tillbe Hvítakristr (Jesus). För en del var det ett steg i tro, för andra handlade det om en möjlighet till mer pengar och makt.



Några av de första kristna i Skandinavien hade kämpat i Danelagskungens Guthrums här mot Alfred den store av Wessex vid slaget vid Edington 878. Mot alla odds förlorade Guthrum slaget och han förstod att Hvítakristr var större än Oden och de andra asagudarna. Gutrum kapitulerade inför korset, avsade sig sin hedniska tro och lät döpa sig. Många av kämparna i hans vikingahär hade värvats från Danmark, Västergötland och de södra delarna av Norge, några av dem följde kungens exempel och lät döpa sig till Hvítakristr efter slaget.



De besegrade vikingakämparna tog med sig sin nyfunna tro till sina byar och samhällen, och sakta men säkert började kristendomen att breda ut sig i Skandinavien. Men det var inte förrän den förste kristne kungen i Danmark Harald Blåtand förklarade landet kristet år 960 som kristendomen fick ett rejält genomslag i Skandinavien. I Västergötland byggdes den första kända kyrkan i Varnhem i slutet av 900-talet. När Olof Skötkonung som var kung över Mälardalen och Västergötland blev kristen och döptes vid Husaby källa 1008 blev Sverige också ett kristet land, och asatron förlorade sitt grepp över landet. 



Gravstenen på bilden nedan som finns vid Åsle kyrka i Västergötland restes antagligen i slutet av 900-talet. För säkerhets skull har både ett kristet kors och en Torshammare ristats in på den. Gravstenen kan betecknas som en religiös helgardering över en person som begravdes under en omvälvande tid i Skandinaviens historia.



Som kuriosa i sammanhanget vill jag nämna att Kung Harald Blåtand även har fått ge namn åt den trådlösa kommunikationsstandarden Bluetooth (blåtand). Logotypen för Bluetooth består av Harald Blåtands initialer runorna; ᚼ("H") och ᛒ("B").

Text och foto: Mikael Good

Fantastiska dokumentärbilder från ett okänt Ryssland

På Instagram svämmas flödet över av selfies i alla dess former, soluppgångar, överredigerade naturbilder, söta barn och djur, glada brudpar, lättklädda kvinnor eller andra snedvridna könsideal. Men det finns tyvärr få bilder som ger mig mersmak och som jag vill återvända till.



De flesta bilderna är tagna för att ge en snabb input, få många likes och kommentarer för att sedan falla i glömska. Några av bilderna skulle lätt kunna vinna medaljer och pokaler eller en och annan PMS-stjärna i olika fototävlingar! Nu finns det för ordningens skull många som gillar den typen av bilder. Men det är allt för sällan som jag hittar bilder på människor som berör mig, som lever kvar i mitt minne och skapar en längtan i mig, en längtan att få vara med i det som händer.



En av de få ljuspunkterna på Instagram är Aleksey Myakishev och hans fantastiska dokumentärbilder från ett för många okänt Ryssland. När jag ser hans bilder önskar jag att jag själv kunde åka och dokumentera och umgås med människorna i de avlägsna ryska byarna som han dokumenterar med sådan finess och skärpa att det känns som om man själv var med. I den del byar är inte ens el indragen och därför jobbar Aleksey oftast med en analog Leica M och ett objektiv.



Aleksey har inte bara varit i Ryssland och fotograferat, han har rest runt i andra länder och har precis samma dokumentära fingertoppskänsla var han än befinner sig. Id den följande länken kan du ta del av en hel del av Aleksey Myakishevs bilder: https://myakishev.viewbook.com/?fbclid=IwAR003muetbplt7_gA_xHCizkhQr1VI4K4DPIYgVNxxTuvluzFZb4w6YC4fc



Bilderna i inlägget tog jag i bamban på en internatskola i den ryska staden Luga. Det bjöds på en välsmakande köttsoppa, ryskt bröd och te.

Text och foto: Mikael Good

WeTransfer om fotografen själv får välja

Efter att jag gjort en högst ovetenskaplig undersökning med 27 fotografer i samband med artikeln "Hur levererar du bilder till dina kunder?". Har jag kommit fram till att mer än hälften använder WeTransfer när de levererar bilder, men även Google Drive och Smugmug använd av en del fotografer. Det fanns även ett par som var riktigt old school och levererade bilder på USB-sticka eller CD-rom om önskemål om det fanns från kund.

Jag tog bilden i inlägget med en Leica M240 och ett Zeiss 21mm. Bilden på den amerikanska Hip Hop-stjärnan Lecraes entusiastiska publik ingick i en batch på 300 bilder på sammanlagt 1,8 gigabyte som jag skickade till kund via Wetransfer, 10 minuter senare hade de levererats. Men problemet med allt snabbare möjlighet till leverans är att en del kunder helst vill ha bilderna i samma ögonblick som de tas. 

Text och foto: Mikael Good

Duger en kamera med en smått antik CCD-sensor idag?

Den tekniska utvecklingen på sensorer går rasande snabbt, och idag har vi sensorer som vi knappt kunde drömma om för femton-tjugo år sedan. Men föråldrad teknik kan fortfarande leverera och en 6 megapixelkamera med CCD-sensor är fortfarande fullt användbar till vissa typer av jobb.



Fotosidan bloggaren Bengt Björkbom har i ett blogginlägg varit inne på att man klarar sig långt med 12 megapixlar. Jag kan inte annat än att hålla med. De senaste åren har jag levererat bilder till redaktioner som har som lägsta krav 16 megapixlar och småbildsformat. För att nå kraven skalade jag upp bilder från min 10 megapixel Leica M8 till 16 och låtsades som det regnade. Jag har sedan mötts av kommentarer som "det är mellanformatskvalitet på bilderna" och "det är något speciellt med bilder som tagits med Leica" från bildköparna.



Även om CMOS-sensorer på pappret är bättre på alla punkter än CCD-sensorer har den senare en speciell mojo (känsla). Det blir liksom lite mer stuns i bilderna, och en Kodachrome likande känsla över färgerna som jag gillar. Och när jag kör bilderna i svartvitt som jag föredrar blir det ordentligt tryck i kontrasterna och inte alls så gråmjäkigt som det lätt kan bli med CMOS. Det beror säkert på att moderna CMOS-sensorer kan plocka ut mer information ur hög- och lågdagrar, men ibland kan det bli för mycket av det goda.



Det verkar vara fler än jag som har förstått tjusningen med CCD. Leicas CCD-kameror med APS-H och småbildsformat ökar i pris. Priset på Leica är generellt sett högt, särskilt med tanke på att samlare driver upp priserna. Men det finns även andra kameror av andra märken som har CCD-sensorer i halvformat som går att ramla över för riktigt rimliga pengar. En av de kamerorna är Nikon D70. Idag kan du hitta en sådan för några hundralappar på begagnatbörserna. Samma 6 megapixel CCD-sensor som sitter i D70 hittar du även i mätsökarkamerorna Epson R-D1 och R-D1s, men de är betydligt mer eftertraktade och kostar upp emot 10 000 kronor begagnat.



Jag har använt en Nikon D70 och ett 18-70mm till bilderna i inlägget. Som du ser duger en kamera med 6 megapixel-CCD fortfarande långt. Givetvis har det hänt en hel del med kameror på 17 år. Men det är ändå intressant att det vid vissa tillfällen skulle gå att jobba med en såpass gammal digitalkamera med en smått antik CCD-sensor idag. Bilderna tog jag i Kina 2004, många av dem har tidigare publicerats i olika medier. Bilderna var även med i utställningen "Meetings In The Middle of China" som var den första fotoutställningen på ett IKEA-varuhus i Sverige. Jag printade bilderna i 30x40 cm men det skulle gått utmärkt att dra dem till 40x50cm utan att de skulle blivit pixliga.




Text och foto: Mikael Good