En M Leica för alla fotografer

Så snart en ny Leica dyker upp startar debatten om att den är dyr, är en statussymbol, är som gjord för vitrinskåpet und so weiter. Men det finns en Leica som begagnat har gått ned till prisnivåer som gör den högintressant för en större grupp fotografer som föredrar att se världen genom en mätsökare.



Kameran jag tänker på är Leica M (Typ 240) som förmodligen är den mest prisvärda digitala Leican. Anledningen är att Leica med den kameran försökte göra vissa förbättringar. Men den var några millimeter för bred, det klassiska reglaget för att välja utsnitt hade tagits bort och den såg inte riktigt ut som en klassisk M-kamera. Därför fnyste stockkonservativa Leicafotografer åt kameran och den blev snabbt 2010-talets svar på Leica M5. Detta har gjort att begagnade M240 går att hitta för riktigt rimliga pengar.



Jag föredrar att jobba i Oskar Barnacks anda med små lätta objektiv som inte skymmer sikten för mätsökaren. Till bilderna från Göteborg som illustrerar inlägget har jag nästan uteslutande använt ett Leica 35mm. Något annat objektiv behöver jag i princip inte till gatubilder. Men när jag fotar dokumentärt eller reportage jobbar jag gärna med de klassiska brännvidderna 21, 50 och 90mm. Och vid de tillfällena som jag behöver göra exakta kompositioner har jag en EVF-sökare som jag kan montera i tillbehörsskon.



Leicaobjektiv = dyrt tänker de flesta, och det stämmer i många fall, men riktigt bra M-objektiv behöver inte vara dyra. Jag har köpt fyra relativt billiga bättre begagnade objektiv från Zeiss, Voigtländer och Leica som alla håller hög optisk klass och som är onödigt skarpa. För min nyservade M240 och fyra objektiv har jag inte gett mer än vad motsvarande utrustning från Nikon, Canon eller Sony kostar, och som bonus har jag fått en mindre, smidigare och för mig mer lättarbetad kamerautrustning än vad någon av de nämnda tillverkarna har att erbjuda.



En annan viktig faktor för mig är att de som gör kameror och objektiv får en lön som de kan leva på. Därför drar jag mig för att köpa produkter som är tillverkade i låglöneländer. Arbetarna i Zeiss, Voigtländer (Cosina) och Leicas fabriker har både bra arbetsförhållanden och skälig lön.



Text och foto: Mikael Good

Betalningen för nyhetsbilder är oftast usel

Det händer att jag tar bilder som har starkt nyhetsvärde. Bilder som i vissa fall skulle kunna hamna på löpet. Men om jag ska sälja bilder vill jag ha skäligt betalt. Att få ett par biobiljetter eller någon hundring räcker inte för mig.

Enligt mitt sätt att se det är arbetaren alltid värd sin lön. Jag har som krav att få betalt enligt BLF via Frilans finans, eller att pengarna går till välgörande ändamål om det ska bli någon deal. Förra veckan tog jag bilder på ett supporterbråk mellan två rivaliserande grupper av fotbollssupportrar. Det fanns intresse av att köpa bilderna från bråket, men i och med att ingen var beredd på ge mig skäligt betalt förblir bilderna som jag tog opublicerade, och nyhetsvärdet har nu gått förbi.

Även om jag har råd att tacka nej, är jag medveten om att många fotografer kämpar i ekonomisk motvind och tyvärr inte har råd att tacka nej till en bildförsäljning. Men det vore ändå önskvärt om fler kunde sätta ned foten och ryta till mot den många gånger urusla betalningen för nyhetsbilder.

Jag har valt att inte publicera några bilder från supporterbråket. Bilden i dagens inlägg föreställer poliser i Stockholm som är på jakt efter en misstänkt förövare mitt i Stockholm. Det är ett skarpt läge och de är beredda att snabbt dra sina vapen i fall så skulle krävas.

Text och foto: Mikael Good

Huskvarnabon som har hela världen som arbetsfält

Jag tillhör en priviligierad skara reportrar som har fått åka land och rike runt och träffa människor och göra reportage. Utöver mitt ordinarie arbete har jag varit ute på flera reportageresor runt om i världen, och mina bilder och texter från resorna har publicerats i tidningar inte bara i Sverige utan även i andra länder.



Det är spännande att upptäcka nya människor och miljöer men det är lika viktigt för mig att dokumentera och berätta om min hemstad Huskvarna. Tanken är att det materialet en dag ska resultera i en bok eller flera samt en utställning. Men först ska jag sammanställa en trilogi med fotoböcker med bilder från Balkan. Planen är att den första ska ges ut i år, och att de två andra delarna ska ges ut nästa år.




Husqvarna är ett mycket starkt varumärke, och vart jag än har rest i världen så känner folk till Huskvarna och de flesta vet att det inte bara är ett varumärke utan även en stad. När jag var i Kina frågade jag en skolklass om de kände till några svenska städer? Som svar fick jag:
– IKEA, Volvo, Perstorp och Husqvarna! En elev frågade om Husqvarna är Sveriges huvudstad, jag kunde inte annat än att svara ja på frågan! :)





Även om det finns en del som känner till mitt arbete runt om i världen är jag tämligen okänd i min hemstad. Men å andra sidan är inte min strävan att bli känd. Även om jag har stått i rampljuset ett antal gånger trivs jag i ärlighetens namn bäst utanför det. Jag vill helst lyfta fram människorna som jag berättar om i mina bilder och texter och göra deras livssituation känd och på så sätt skapa möten mellan människor.



När jag är ute på reportageresor är jag tydlig med vad jag gör och söker aktivt kontakt med människor och umgås fram mina bilder. Alla personer som finns med på bild i artikeln har gett sitt medgivande till en publicering. Bilderna har jag tagit i Bulgarien, Indien, Kina, Lettland, Rumänien, Ryssland och Serbien. En del av dem som finns med på bilderna har jag även regelbunden kontakt med via sociala media, och så snart pandemin har klingat av ska jag resa till Balkan och sedan till Indien och träffa några av dem.






Text och foto: Mikael Good

Fickameran från 2006 som inte höll måttet





Jag har i princip alltid med mig en kamera. Även om mobilkamerorna blir allt bättre har jag svårt att fotografera med dem. Helst av allt vill jag kunna sätta ögat till en sökare och snabbt komponera ihop en bild. 




Oftast har jag haft med mig en liten smidig kamera som lätt glider ned i fickan. För 13 år sedan när jag tog bilderna i inlägget hade jag en Ricoh GR till vilken jag hade en extern GV-1 sökare. När jag skärskådar bilderna som jag tog med Ricohn håller de flesta av dem inte måttet rent tekniskt. I ärlighetens namn missade jag en hel del bilder på grund av usel hög- och lågdagerteckning och stundtals slö autofokus. 
Skillnaden mellan GR med liten sensor och dagens GR III är astronomisk, den senare kameran har allt det jag önskade 2008. 

Till sist fick jag nog av den usla bildkvaliteten och gjorde mig av med min GR och ersatte den med en annan kompaktkamera som bättre passade mina behov.
 Hade jag haft en bättre kompaktkamera då det begav sig hade min ”hitrate” varit betydligt högre. Men trots de stora begränsningarna gick det ändå att ta en och annan vettig bild med Ricoh GR.
 Men jag lärde mig att aldrig mer köpa en kamera med mindre sensor än 4:3-formatet. Mobilen har en liten sensor och det är en anledning till att jag nästan aldrig använder den till att fota med.


Text och foto: Mikael Good

Leica M8 – 15 åringen som fortfarande levererar

Jag föredrar att fotografera i svartvitt och vill ha en enkel digital kamera med svartvit sensor som inte kostar för mycket. Det finns en kamera som i stort fyller alla mina önskmål, det är Leica M Monochrom och den kostar runt 30 000 kronor begagnad. Problemet är att jag inte vill lägga så mycket pengar på en kamera oavsett hur bra den än är.





Efter att ha funderat ett tag kom jag fram till att Leica M8 också uppfyller i stort sett alla mina krav och dess smått antika CCD-sensor från Kodak gör den utmärkt för svartvitt. Jag har kört med M8 tidigare och jag vet att den är riktigt, riktigt bra på svartvitt. När en bättre begagnad M8:a dök upp på en nätauktion bestämde jag mig för att försöka ropa hem den, till min glädje vann jag auktionen och fick kameran ett par tusenlappar billigare än förväntat. 





Rent tekniskt är Leica M8 långsam, den har en usel display, en cropfaktor som förlänger brännvidden med 1.3 vilket inte är så kul om man vill köra med vidvinklar, färgbilderna blir inte så bra och man får vara beredd att jobba en del för att få fason på dem om man tänkt jobba i färg. Å andra sidan är M8:an välbyggd och den har en kopplad mätsökare vilket jag föredrar, och slår man om bilderna till svartvitt kan de bli snudd på magiska om man är medveten om sensorns för och nackdelar.




Jag har bara haft kameran i ett dygn men har redan hunnit med att motionera den flitigt. Bilderna i inlägget är tagna med några timmars mellanrum och jag har använt mig av objektiv av högsta klass från Zeiss, Leica och Voigtländer. De har framkallats i ACR på auto och jag har kört ett macro enligt principen "less is more" i Silver Efex Pro 2. Bland befintliga kameror är det bara M Monochrom CCD som i mitt tycke levererar snyggare svartvitt. De nyare monokrom Leicorna med CMOS-sensor är också bra men den här nivån når de inte upp till.





Om man kan leva med nackdelarna och njuta av fördelarna är Leica M8 trots sin aktningsvärda ålder fortfarande en fullt användbar digitalkamera som har mycket kvar att ge. Det skulle inte förvåna mig om efterfrågan blir stor på M8:or inom en nära framtid. Leica M9 har också en liknande CCD från Kodak men av någon anledning blir svartvitt inte lika snyggt med den kameran.




Text och foto: Mikael Good