Låt musiken sköta snacket och Gott Nytt År!

En av de sakerna som jag uppskattade mest under fotoåret 2013 var möjligheten att åter få arbeta som konsertfotograf. Jag är kanske mest känd som reporter och dokumentärfotograf. Men det är alltid kul att få jobba på konserter och skriva referat och fotografera. Min vana trogen föredrar jag att vara mitt i händelsernas centrum med vidvinkelobjektiv, men det händer även att jag använder längre tele än 50mm för att få större variation i bilderna.

Öppna det övre bildspelet i Youtube och ställ in kvaliteten på max om du vill se det i bra kvalitet. Tyvärr går det inte att får riktigt samma tryck i skärpan på Youtube som på min dator men med tanke på begränsningarna är det ganska så ok. För er som inte kan se flash i era mobiler så finns det länkar till bildspelen nedan.

Med det här inlägget vill jag även passa på att tacka alla Er som följt min blogg under året och jag vill passa på att önska Er alla ett riktigt Gott Nytt År!  

Gullbrannafestivalen 2013

Alive in Concert

Text och foto © Mikael Good, All rights reserved

Den mest lästa artikeln år 2013

Under året som gått har jag publicerat en hel del olika reportage och artiklar i min blogg på Fotosidan. Snittet per inlägg har legat på runt 1000 inklick. Men den mest lästa artikeln under 2013 har jag inte ens lagt upp i min blogg på Fotosidan. Klicka på den följande länken om du vill läsa artikeln med rubriken "Tittar du också bort" i sin helhet: chasid68.blogspot.se/2013/10/tittar-du-ocksa-bort.html

Text och foto © Mikael Good, All Rights Reserved 

Läsa blogg på smart-phone och surfplatta

Som ni säkert redan vet har jag två stycken bloggar. En anledning till att jag valt att ha två bloggar är att min blogg på Blogger fungerar betydligt bättre på smart-phones och surfplattor än vad Fotosidans blogg gör.

En annan anledning till att jag har två bloggar är att jag kan publicera inlägg och artiklar som faller utanför ramarna för vad man får publicera på Fotosidan enligt regelverket. Tidigare år har jag haft runt en tiondel så många besökare till min blogg på Blogger mot vad jag har haft på Fotosidan. Under detta året har det skett en stor förändring. Vid ett par tillfällen har jag haft fler besökare till samma blogginlägg på Blogger än på Fotosidan. Ett färskt exempel är gårdagens artikel med rubriken "Julreportaget - Julfesten är över för Aija" som har läst av betydligt fler på Blogger. Den största anledningen till förändringen tror jag beror på att fler av mina läsare använder smart-phones eller surfplattor jämfört med tidigare år.

Om du också föredrar att besöka min blogg med hjälp av en smart-phone eller surfplatta så får du gärna bokmärka min blogg på blogger: Les Grands Moments

Text och foto © Mikael Good, All Rights Reserved 

Julreportaget - Julfesten är över för Aija

Jag befinner mig mitt i årets julfest på en internatskola i en större lettisk stad och det är inte utan att man smittas av den härliga stämningen. Då och då är det någon som fnittrar till, det går liksom inte att låta bli, förväntningarna och spänningen är för stor. Det är sista dagen innan jullovet och flera föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar finns på plats för att ta del av festligheterna och sedan hämta hem sina små telningar.

Eleverna på internatskolan har övat sånger, dikter och små sketcher i flera veckor och framför med varierad framgång sina bidrag. Jag är glad att jag inte sitter i någon sorts idoljury och ska betygsätta inslagen. Alla gör sitt bästa och det är oerhört roligt att få vara med. Plötsligt är det en liten tjej som fångar mitt intresse, med stolthet, säkerhet och en oerhörd scennärvaro både sjunger och dansar hon. Det riktigt skiner om henne, hela hon strålar, hade jag varit en i idoljuryn hade jag valt ut henne till slutaudition direkt. Tänk vad stolt hennes mamma måste vara nu.

Festen är slut 
För Aija innebär jullovet att hon måste åka tillbaka till barnhemmet där hon växt upp. Jag frågar varför hon gråter och förstår att anledningen inte bara är att hon måste tillbaka till barnhemmet; hon hade verkligen sett fram emot julfesten och övat i flera veckor, nu är festen slut, spänningen har släppt och hennes första termin på skolan är avklarad. Hon stortrivs på skolan och vill inte alls tillbaka till barnhemmet även om hon, efter en stunds tvekan, faktiskt erkänner att hon saknar en del av sina fröknar på barnhemmet. – Men lärarna på skolan är bäst! utbrister Aija och torkar sina tårar, snart är hennes underbara leende tillbaka igen och även om hon är ganska blyg, visar hon mer än gärna runt mig på sin skola.

På den här typen av skolor hamnar även barn med ADHD och andra koncentrationssvårigheter, barn som inte får tillräckligt stöd hemma och även en del barn som inte kan bo hemma året runt på grund av fattigdom. De flesta av barnen bor under loven hemma hos mamma och pappa eller hos någon annan släkting men några av dem bor, liksom Aija, på olika barnhem. Från Aijas barnhem, är de åtta barn. Aija tycker det känns ganska bra att inte vara ensam

  

Ett hem som andra, fast ändå inte
Medan Aija visar mig runt på skolan blir hon allt gladare och jag förstår att hon är lite stolt över att just hon får visa mig sin fina skola. Först går vi till hennes klassrum, ett ljust och trevligt rum där det förutom skolbänkar och annat som hör till ett klassrum, även finns en hel del leksaker, dockor, mjukisdjur, bilar och böcker.
– Det här är min plats, säger Aija och slår sig ner vid en av bänkarna.En fröken, som följer med oss runt, talar om att klassrummen även används efter skoltid, då barnen får hjälp med läxläsning samtidigt som de får möjlighet att leka eller bara sitta och ta det lugnt ett par timmar.

Varvat med klassrummen finns de stora sovsalarna, sängarna står ganska tätt och det får plats upp till 20 barn i varje rum. När jag frågar Aija om hur det är att sova med så många andra runt omkring, skakar hon bara på huvudet, hon tycker nog frågan är lite dum. – Min säng är jätteskön och där sover jag bra, säger hon bestämt. – Det är inga större problem med de mindre barnen, berättar fröken, men i sovrummen med de större barnen, framför allt flickorna, blir det ibland både pratigt och fnittrigt vid läggdags.

Sonny på den gula cykeln

I ur och skur i drygt 20 års tid har Sonny Thenberg stått på sin plats på Östra Torget i Jönköping och sålt sina naivistiska tavlor med Jönköpingsmotiv till förbipasserande. Med ett stor leende och ett glatt tillrop möter han alla sina medmänniskor som jäktar fram i tillvaron. Sonny har inte anpassat sig till det överstressade informationssamhället, han lever kvar i det gamla trygga kommunikationssamhället och han har alltid tid att stanna upp och ta ett snack med de människorna som han möter.



Jag brukar stanna upp och byta ett par ord med Sonny när jag är i Jönköping. När jag mötte honom tidigare idag så var jag tvungen att fråga honom vad det är som driver honom att ha sitt galleri i folkvimlet på Östra Storgatan i ur och skur.
- Jag måste få träffa människor, det är det jag lever för, får jag inte träffa människor så blir jag tokig säger han med ett skratt. Trots sina 73 år böjer han sig med lätthet ned och fiskar upp en tavla som föreställer Stora Hotellet i Jönköping. Han håller stolt upp tavlan för mig och säger.
- Mikael, trots att jag har målat tusentals tavlor så måste jag ändå säga att den här tavlan är jag riktigt stolt över.



I Jönköping räknas Sonny som ett original och han kallas Sonny på den gula cykeln. Men i mina ögon är han en förebild. För 20 år sedan bröt han sig ut ur stimmet. Han valde istället att simma mot strömmen och göra det som han älskade mest, att måla tavlor och träffa människor. 

Text och foto © Mikael Good, All Rights Reserved