När ljuset tryter behövs ljusstarka objektiv

Förra året fotograferade jag ett 50-tal konserter. Jag fick vara med om en hel del sköna konsertupplevelser och fick upptäcka ny musik. Men trots att jag har hållit på med rockfoto sedan 1980-talet upplever jag att det blir allt svårare att få ljuset att räcka till.



Det blir allt svårare att fotografera inomhuskonserter, och det ställs allt högre krav på utrustningen. Tidigare har jag använt objektiv med ljusstyrka 4 med gott resultat och jag har klarat mig med 1/250 och 3200 ASA, och har kunnat vänta in rätt ögonblick och vetat att bilden suttit där den skulle. Men i takt att konserterna blir mer av en helhetsupplevelse med stora LCD-skärmar, ljus, rökmaskiner och andra effekter har jag fått tänka om. Många gånger har jag fått kassera bilder för att ljuset försvann precis i fotograferingsögonblicket. 



Idag finns det som tur är många ljusstarka objektiv att välja på, problemet är att de flesta av dem är gigantiskt stora. Jag jobbar oftast med två kameror och vill inte ha extra blytyngder runt halsen, eller i fotoväskan för den delen. Därför har jag valt att i så stor utsträckning som möjligt köra samma objektiv på Leica M som på Sony. För att kunna göra så har jag en Techart Pro LM-EA7 autofocus adapter M – E AF till min hjälp.  Förra sommaren använde jag kombinationen 7artisans 28mm f/1.4 ASPH M-objektiv och Techart Pro-adapter på en hel del konserter. 



Fokuseringen fungerade ypperligt på min A7rII, och den ställde skärpan snabbt och rätt utan att tveka. I dag har jag en Sony A9 och kombinationen är ännu mer klockren, ögonfokusen gör att skärpan sitter rätt. Men om vi återgår till förra året så bevakade jag en konsert med den amerikanska Hip-Hop artisten Lecrae. Min vana trogen hade jag lyssnat in mig på hans musik och kollat igenom några Youtube videor för att vara förberedd på vilka bilder det skulle kunna bjudas på.



Konserten var mycket bra. Lecrae och hans DJ var på spelhumör, och fick genast med sig publiken. Jag älskar att fota konserter med mycket närvaro och samspel mellan artist och publik, och det bjöds det rejält på under konserten. Lecrae är en mästare på rap, och han bjöd på ett riktigt grymt flow. Det är alltid kul att få se en världsstjärna på en relativt liten scen, det brukar borga för närhet, intimitet och ett grymt tryck. Precis så blev det den här kvällen och Lecrae bjöd på en av förra årets stora konsertupplevelser.



Jag hade fotopass och fick möjlighet att fotografera under soundcheck, och jag begränsades inte heller av tre låtars regeln. Under konserten kunde jag röra mig relativt fritt, och jag tog många fler bilder än vad jag har presenterat här. Det är inte omöjligt att några av dem dyker upp i bloggen framgent.



Jag hade med mig två kameror till konserten en med ett 70-200mm och en med ett 7artisans 28mm. 70-200mm använde jag till porträttbilden, övriga bilder är tagna med 28mm. 



Text och foto: Mikael Good

Rock'n'roll kameran är fortfarande redo för nattpasset

Förr brukade jag ha en kamera i många år. Men på grund av den tekniska utvecklingen byter jag kamera lite oftare, men det händer att jag håller fast vid en kamera en längre tid för att den är unik och tillför lite extra till bilderna.



I och med att de spegellösa digitalkamerorna kom valde jag att lämna det axeltunga Canonsystemet, och gick först över till Panasonic och sedan till Sony. Min andra Sonykamera var en A7s. Den kameran var egentligen tänkt för filmare, men i och med dess fantastiska egenskaper på höga ASA är det även en utsökt kamera för rock- och reportagefoto. Och det var en del fotografer som köpte den som komplement till sina Canikon-system av den orsaken.



Jag har haft min A7s i snart fem år och trots att utvecklingen har sprungit om den på många punkter är den fortfarande klassledande på höga ASA. Jag har levererat bilder som tagits på 51200 ASA, utan klagomål på bildbrus. En av de bilderna drogs upp stort över löpet! Kombinerar man A7s med en riktigt ljusstark glugg så har man nästan en ljusförstärkare. I den här videon får du en demonstration av kamerans imponerande lågljusegenskaper.



A7s är liten och smäcker och dess sensor på 12 megapixel gifter sig förutom med Sony FE-optik riktigt bra med adapterad M-optik. Jag körde ofta Voigtländer 15/4.5 med Sonyn, det var skarpt ända ut i hörnen. Idag använder jag främst en A9:a och en M 240.  Den förstnämnda kameran är bra på höga ASA, men den är långt ifrån lika bra som A7s. Därför händer det att jag dammar av min A7s för konserter och reportage i lite skummare miljöer, där A9:ans lågljusegenskaper inte riktigt räcker till.



Just konserter har varit och är mitt primära användningsområde för A7s. Jag har levererat mängder av konsertbilder tagna med A7s och FE 70-200/4 G OSS genom åren. Kravspecen på bilderna har ofta varit kamera med småbilsformat med minst 16 megapixel. Jag har kommit runt den specen genom att framkalla bilderna i 125% i ACR. Bilderna har i vart fall fungerat att dras upp i riktigt stora format trots att de i många fall tagits på höga ASA. De största bilderna som tagits fram har varit 3x4 meter!



Rockfoto är en av de mest eftertraktade fotostilarna, och det är svårt att få tillträde till konserter. Genom åren har jag dokumenterat mängder av konserter och blivit bekant med många artister, vilket har öppnat dörrar för mig. Det händer faktiskt att jag har tackat nej till att dokumentera konserter. Det beror främst på tidsbrist samt att jag skulle begränsas till tre låtar i fotodiket. Jag avskyr att stå och trängas i ett fotodike, och har tackat nej av den anledning. I vår och somamr är tyvärr alla konserter som jag skulle bevakat inställda, och förutom att jag går miste om en hel del bra musik blir det ytterligare ett surt ekonomiskt avbräck på grund av den eländiga coronan... 



Det kanske är en och annan som ställer sig frågan om det är värt att köpa en Sony A7s idag? Mitt svar är – får du den för runt 5000 kr är den värd priset, men betala inte mer. Det är en annorlunda kamera, den har sina fel och brister, men för den som vill simma lite mot strömmen är det en bra kamera som det går att jobba kreativt med. Sätter du ett ljusstarkt vidvinkel på kameran får du en perfekt och smidig kombo för reportage i dunkla miljöer, och A7s är fortfarande en riktigt bra kamera för konserter. Autofokusen är inte den snabbaste men den sätter skärpan rätt även i krävande ljussituationer.





Alla bilderna i inlägget är tagna med en Sony A7S..

Text och foto: Mikael Good

TTArtisan 35mm f/1.4 ASPH bjöd på en positiv överraskning

Någon sa att det bästa sättet att motstå en frestelse på är att falla för den. Egentligen hade jag redan för många 35mm objektiv till min Leica, så vad gör det egentligen att ha ett till? Tänkte jag och föll för frestelsen att köpa ett 35mm till! 



I veckan köpte jag ett TTArtisan 35/1.4 ASPH. Jag har hört både ris och ros om objektivet, men jag fick det såpass billigt att jag bestämde mig för att köpa och testa det. Om det inte skulle passa mig, skulle jag lätt kunna sälja det för samma peng som jag gav. Idag tog jag med det på lördagspromenaden i Huskvarna, och passade på att dokumentera staden, och de få invånarna som var ute.



När jag testar ett objektiv, skruvar jag inte fast det i en testbänk, utan monterar det på kameran och använder det som jag har tänkt använda det. Utifrån bildresultatet ser jag ganska snabbt om det är värt att behålla det eller inte. I och med att 35mm är min favoritbrännvidd har jag gått igenom en hel del olika objektiv genom åren, och jag har bara blivit positivt överraskad en gång tidigare.



Förra gången jag blev positivt överraskad var den första gången som jag fotograferad med mitt Summicron M 35/2 ASPH, det objektivet är fortfarande ohotat som det bästa 35mm objektivet i min samling. Men även TTArtisan 35/1.4 ASPH har gett mig en positiv överraskning. Det är nästan löjligt bra och står sig väl i konkurrensen mot betydligt dyrare objektiv från Japan.



Sedan tidigare har jag ett Voigtländer Ultron 35/1.7 som av många inklusive mig själv ses som ett riktigt bra 35mm väl i klass med Zeiss ZM 35/2. Men trots det står det sig slätt mot TTArtisan 35mm. Motljusegenskaperna och mittskärpan är bättre på Voigtländerobjektivet, och det är något skarpare på 1.7, men vad gäller färgteckning, kontrast och byggkvalitet är det betydligt jämnare. Kantskärpan är dock bättre på TTArtisan-objektivet Ett stort plus för TTArtisan-objektivet är att det är relativt lätt att kalibrera. Om du har en Leica med Live-view eller elektronisk sökare går det ganska smidigt att kalibrera objektivet så att det stämmer med mätsökaren.



Jag är imponerad av bildresultatet med TTArtisan 35/1.4 ASPH. Men även byggkvaliteten är i paritet med Zeiss och Voigtländer men når inte riktigt upp till Leicanivå. Det är väldigt likt Leica 35/1.4, och ser inte överdimensionerat ut på kameran. Min tanke var främst att ha det till reportage och konserter då jag behöver kunna blända ned ett snäpp till. Men trots att det är ett 1.4 objektiv fungerar det bra som ett allroundobjektiv.



Jag har även testat objektivet på en Sony A9 med adapter, och det fungerar faktiskt rätt så bra. Kantskärpan är inte riktigt lika bra som när jag använder objektivet på en Leica, men det är fullt användbart även på Sony. Med Techart PRO-adaptern får jag full autofokus. I och med att objektivet har bländare 1.4 ställs skärpan snabbt och exakt.



Såvitt jag förstått kan objektiven från TTArtisan variera en del i kvalitet. Mitt exemplar gjordes en riktigt bra dag på fabriken, och kvaliteten är superb. Bara att nämna Zeiss och Voigtländer i samma andetag visar på den höga kvalitet gällande skärpa, kontrast och byggkvalitet som objektivet har.



Jag kommer att använda TTArtisan 35:an med samma självklarhet som mitt Summicron M 35mm, med vetskap om att det inte kommer att göra bort sig i jämförelse. Men jag har några 35mm för mycket och kommer säkerligen att sälja två, eller tre av dem inom en snar framtid, för att få plats med de nya prylarna.



Alla bilderna är tagna med Leica M240 och TTArtisan 35/1.4 ASPH. Jag har framkallat dem i ACR och använt objektivprofilen för Leica M 35/1.4 ASPH, som funkar bäst till objektivet. Bilderna är minimalt redigerade och de flesta av dem följer Dogma-07 pricipen.





Text och foto: Mikael Good

Snösmockan slår till mot Huskvarna

När de allra flesta hade sänkt garden och börjat omfamna den kommande våren, valde naturen att gå på knock, och slog till med full kraft med en snösmocka som ställde till med problem i trafiken, och ledde till en del inställda tåg. Allt tyngre snöflingor faller utanför fönstret på mitt kontor, men jag sitter tryggt inne i värmen, och kan beskåda skådespelet. Om en liten stund är rasten över, och då ska morgondagens tidning färdigställas och lämnas till tryck. Kanske kommer någon av bilderna att leta sig in i den.






Text och foto: Mikael Good.

Indien i mitt hjärta

Det finns platser som jag gärna återkommer till. Platser som har satt ett lite djupare avtryck i mitt hjärta och i mitt sinne. Ett sådan plats är Indien. Jag har varit på två längre reportageresor i landet de senaste åren, och de kommer snart att följas av fler.



Det är viktigt att ta av sig sina västerländska glasögon när man åker till Indien, och läsa in sig på landet och dess historia. Nyckeln till ett land ligger alltid i dess historia. Den beskriver hur ett land och dess invånare är. Att kunna ett lands historia visar att du har respekt för det, och om du har respekt för ett land är det lättare för dig att få dess invånares förtroende. Vilket är a och o när du jobbar med reportage i bild och text. 

Intrycken av Indien är många. Landet är som en smältdegel av färger, former, ljud, ljus, lukter, kaos och upplevelser. Kulturskillnaderna mellan Indien och Sverige är så stora att det är lätt att drunkna i alla intryck, och många drabbas av en kulturchock. Indien är ett land där det är svårt att planera något. Hela landet har något av en ”go with the flow” mentalitet som det kan vara svårt för oss svenskar att sätta sig in i. Lunken är betydligt lugnare än i Sverige, och det där med att passa tider är inte så viktigt. Vi måste åka innan klockan åtta betyder allt som oftast att man åker strax innan lunch.



Indierna är trevliga och öppna, och söker gärna kontakt. Att smyga omkring med en kamera skapar misstänksamhet, men om du är öppen med vad du gör får du många trevliga samtal och bilder. Du får också räkna med att ställa upp på en hel del gruppfoton. Indier vill gärna synas på bild tillsammans med västerlänningar. Jag vet inte hur många hundra bilder som jag är med på! Men jag säger alltid ja! En del fotografer flyr uppmärksamheten och försöker gömma sig bakom sina kameror, men lika självklart som jag tar bilder på andra, lika självklart ställer jag själv upp på bild när någon frågar. Men jag kan också bli putt om någon smyger omkring och försöker fotografera mig i smyg.



Som i så många länder är det bra att ha med sig någon som är bekant med landet, kulturen och människorna. Det öppnar upp situationer och gör det lättare att komma människor inpå livet. I Indien är engelska ett officiellt andraspråk, och det finns alltid någon till hands som kan tolka om det behövs.



Det är viktigt att tänka på vad man äter. Bakteriekulturen skiljer sig en hel del från Sverige. Jag älskar indisk mat, speciellt när den är på gränsen till att vara för stark. För att slippa att få matförgiftning eller "Delhi belly" som det kallas i Indien undviker jag att köpa mat i gatustånd, och när jag äter kött är det från nyslaktade djur, eller färsk fisk. Grönsaker och frukt undviker jag också såvida de inte är färska och kan plockas direkt från grönsaksland eller från träden. Det finns fantastiskt goda mandariner i bergsbygden, som man kan plocka direkt från träden, men man ska undvika allt som är sköljt i annat än dricksvatten.



Jag tycker om att möta nya människor och miljöer. I Indien får jag mitt lystmäte. Och jag har lärt känna många människor under mina resor i landet, en del av dem har jag kontakt med via Facebook. De senaste åren är faktiskt Indien det land som jag har spenderat mest tid i efter Sverige, tätt följt av Serbien och Norge.



När jag åkte hem efter det senaste besöket frågade mannen i passkontrollen mig vad jag tyckte om Indien? Mitt svar kom snabbt:
– I love India, for it's people, it's nature and it's food, and I will return as soon as possible!
Passkontrollanten sprang upp i ett stor leende och sa:
– You're most welcome back sir!



Nu håller jag som bäst på att förbereder mig för nästa resa till landet, det jag längtar mest efter är människorna, miljöerna och maten. Att åka på reportageresor är en välkommen färgklick i den gråa vardagslunken. Bilderna i inlägget tog jag under mitt senaste besök i nordöstra Indien i december 2019, de är ett litet axplock av alla bilderna som jag tog. Personerna som är med på bilderna var fullt medvetna om att jag fotograferade, och gav sitt medgivande.

Text och foto: Mikael Good