Sju goda fotoår har blivit tio

2013 var ett bra fotoår för mig i år och framförallt gavs jag möjlighet att slipa på bredden i mitt fotograferande. Som dokumentärfotograf är det bra att ha en bra bredd och kunna behärska olika områden för att kunna väva samman en berättelse i bilder. Nu fuskar jag i och för sig lite grann eftersom jag även skriver. En bra bild säger som bekant mer än 1000 ord med en bra bild tillsammans med en kärnfull text säger betydligt mer. Framförallt får man svaret på frågorna när, var, hur, vem och varför som en bra bild alltid väcker.



Jag tror att 2014 kommer att bli ett riktigt bra fotoår för min del och det ska bli spännande att se vart det bär. I Bibeln talar man om sju goda år men jag är övertygad om att detta året kommer att bli mitt tionde goda år räknat från den nytändningen som jag fick i och med kinaresan i slutet av 2004. Sedan den resan har jag haft en hel del olika frilansuppdrag som reporter och fotograf och mina bilder och texter har publicerats i ett stort antal tidningar och magasin. Jag har även haft ett par större separatutställningar som har setts av runt 10.000 personer.



Tro inte att kommer att slå mig till ro och njuta av min "framgång". Jag kommer givetvis att fortsätta att arbeta för en bättre värld tillsammans med min kamera och mitt anteckningsblock. Jag har inte tjänat så mycket  på mitt fotograferande men jag har fått tjäna många fattiga och utsatta människor genom mina bilder och texter. Genom åren har jag fått vara med och dra in mångmiljonbelopp till behövande. Trots det tänker jag inte slå mig själv för bröstet. Så länge som det finns mängder av människor som behöver lite extra stöd och hjälp att hålla näsan ovanför vattenytan kommer jag att fortsätta med mitt arbete.

Meetings In The Middle of China - 青海
從中間的古村 - From the middle of the Middle Kingdom

"Nej, när du skall hålla fest, bjud fattiga och krymplingar, lama och blinda. Salig är du då, eftersom de inte kan ge dig något tillbaka. Du skall få din lön vid de rättfärdigas uppståndelse." - Jesus

"Och glöm inte att göra gott och dela med er, ty sådana offer har Gud behag till". - Hebreerbrevet

Text och foto © Mikael Good, All Rights Reserved.

Låt musiken sköta snacket och Gott Nytt År!

En av de sakerna som jag uppskattade mest under fotoåret 2013 var möjligheten att åter få arbeta som konsertfotograf. Jag är kanske mest känd som reporter och dokumentärfotograf. Men det är alltid kul att få jobba på konserter och skriva referat och fotografera. Min vana trogen föredrar jag att vara mitt i händelsernas centrum med vidvinkelobjektiv, men det händer även att jag använder längre tele än 50mm för att få större variation i bilderna.

Öppna det övre bildspelet i Youtube och ställ in kvaliteten på max om du vill se det i bra kvalitet. Tyvärr går det inte att får riktigt samma tryck i skärpan på Youtube som på min dator men med tanke på begränsningarna är det ganska så ok. För er som inte kan se flash i era mobiler så finns det länkar till bildspelen nedan.

Med det här inlägget vill jag även passa på att tacka alla Er som följt min blogg under året och jag vill passa på att önska Er alla ett riktigt Gott Nytt År!  

Gullbrannafestivalen 2013

Alive in Concert

Text och foto © Mikael Good, All rights reserved

Leica M the Rock'n Roll Machine

There are still some self proclaimed knowers who believe that a high ISO and quick SLR from Nikon or Canon with a autofocus 70-200/2,8mm lens is the best companion for concert photography. They often believe that a manual focused rangefinder camera with a 20mm or a 50mm lens are quite useless in the though light conditions at a concert. I don't listen to the self proclaimed knowers. A Leica M is a Rock'n Roll Machine for me and it's my instrument for getting the pictures that I want. At concerts I like to get in close with a 20 or 50mm lens and a Leica M is perfect for that purpose.

It happens every now and then that I need a longer lens than 50mm. And in such cases I use a SLR. When I used a 70-200mm on my SLR I always needed the extra 100mm and I had to crop many pictures. I sold the 70-200mm which I hardly used. I bought a cheap 70-300mm VC that I use on my SLR the few times when I need a little bit more tele than the 50mm gives. The best thing with shooting concert is that you don't need a expensive equipment. Even cheap cameras and lenses will give you the result that you want as long as you follow the rythm and enjoy the music.

Text and Photo © Mikael Good, All Rights Reserved

Kapten Zoom

Galaxer i mina braxer utbrast Kapten Zoom och det kanske en och annan läsare gör efter att de har läst denna artikeln. På tal om zoomar så har de en tendens att skapa lata fotografer som helst inte rör på sig för att fånga de snabbt flyende ögonblicken. Men trots allt finns det faktiskt ögonblick då en zoom kan vara oumbärlig. 

Ett zoomobjektiv är som den där blyge killen på skoldansen som står med ryggen tryggt förankrad mot väggen och inte vågar bjuda upp tjejen som han har spanat in under kvällen och som han på avstånd zoomat in med blicken. På engelska kallar man sådan killar för wallflower (väggblomma) och på svenska händer det att vi säger vi panelhöna. Fasta objektiv är däremot som den coole killen som äger festen och ständigt rör sig mitt i händelsernas centrum.

Trots att det i mitt tycke är mycket coolare att fota med fasta objektiv så finns det faktiskt tillfällen då ett zoomobjektiv kan vara ett utmärkt redskap även för mig. Vid konserter kan det ibland vara bra att ha sällskap av Kapten Zoom. Särskilt då man på grund av avspärrningar inte kan röra sig fritt i händelsens mitt och då måste man vara som den blyge killen på skoldansen och zooma in händelserna eller som det heter på fotospråk; att vara som en fluga på väggen. 

Alla bilderna i inlägget är tagna med ett zoomobjektiv.

Text och foto: © Mikael Good, All Rights Reserved.

En kämpande trebarnsmamma från Lettland

Det är mitten av februari, snön och kylan har det lettiska landskapet i ett stadigt grepp. Trots att solens värmande strålar kämpar med full kraft har termometern envist krupit ned under tjugo minusgrader, människorna kurar ihop sig kring sina värmande kaminer i stugor och lägenheter. Vi är på väg till ett möte med en ensamstående trebarnsmamma i ett litet samhälle i södra Lettland.



Efter en skumpig färd på små gropiga vägar i gränslandet mellan Lettland och Litauen kommer vi fram till ett litet samhälle som ligger någon mil söder om staden Jelgava. Jag ska besöka en ensamstående mamma tillammans med ängeln från Riga Liana Velka och Gertruda som är en socialarbetare från Jelgava. Vi bjuds in i lägenheten av Aina som den ensamstående mamman heter. Hennes barn Margarita elva år, Diana 10 år och Aigars sju år är i skolan, men spåren av dem syns i hela lägenheten. Det ligger leksaker lite här och där och väggarna är täckta av barnens teckningar. Aina och barnen bor i en liten sliten vedeldad lägenhet om två rum och kök, lägenheten har säkert inte renoverats på över fyrtio år och från fasaden på huset har stora sjok med puts fallit av. De har rinnande vatten som de måste koka på sin lilla elspis innan de kan dricka det.
– Lägenheten är alldeles för liten för oss och den är dragig, men det är bättre än inget. Det finns de som har det betydligt värre än oss, vi har i alla fall rinnande vatten och toalett inomhus, säger Aina.
På landsbygden i Lettland är det vanligt med utedass och många får även hämta vatten från en gemensam brunn ute på gården. Det kan kanske gå an med utedass på våren och sommaren men att behöva gå till ett utedass när behoven tränger på och det är tjugo minusgrader ute låter allt annat än lockande.



Ensamstående mamma med tre barn
Aina är arbetslös, hon och hennes barn lever på social- och barnbidrag men de har svårt att få pengarna att räcka till. Pappan lämnade familjen för ett par år sedan, när han blev arbetslös slutade han att betala underhåll för barnen vilket har gjort att familjens ekonomi har blivit allt mer ansträngd.
– Vi brukar ge oss ut i skogen på sommaren och plocka bär och svamp som vi säljer på marknaden för att få ihop lite extra pengar framförallt till vintern, då kostnaderna för el och uppvärmning stiger, säger Aina. 
Hon hjälper även grannar och vänner med enklare sysslor. Trots Ainas stora vilja att arbeta finns det inga arbeten att få tag på i närområdet och familjens ekonomi blir allt mer ansträngd för var månad som går.
– Vi har precis så att vi klarar oss, har man mat, kläder och husrum så ska man vara nöjd med det, säger Aina och sträcker lite på sig.
Men på Ainas ögon och på hennes kroppsspråk ser jag att det hon säger inte riktigt stämmer, jag tror att hon har det riktigt tufft, det syns på hennes ögon att hon lider över sin situation, över att inte kunna ge sina barn den mat som de behöver.
Barnen har fått många fina leksaker och kläder genom olika hjälpsändningar, men det som de främst behöver är mat. För en stund kan de säkert förlora sig in i leken och glömma sin hunger, men så snart som leken är över kommer den envetna hungern och knackar på dörren igen.
Aina och hennes barn lever enkelt och är tvungna att snåla in på allt för att klara sig, när hyran, gasen, elen och veden är betald har de inte många kronor över till mat. De äter oftast en ensidig kost med potatis, rotfrukter och lök som bas.
– Barnen betyder allt för mig och jag ser först och främst till att de är mätta och nöjda innan jag själv äter det lilla som finns kvar, säger Aina.



Svårt för ensamstående mammor att få arbete
Jag tittar mig omkring i lägenheten, jag hittar ett studiofoto på familjen som togs för ett par år sedan innan Lettland sjönk in i en djup ekonomisk depression, innan Aina blev av med sitt arbete och hennes man fegt flydde från sitt ansvar. Aina såg betydligt mer lycklig och välmående ut när fotot togs. Hon har magrat betänkligt sedan dess och hennes blick är betydligt tröttare. Arbetslösheten i området är mycket hög och det är särskilt svårt för ensamstående mammor att hitta ett arbete. Allt som oftast får de ljuga om sin familjesituation för att få tag på ett arbete. Ingen vill anställa en ensamstående kvinna som riskerar att vara hemma och vabba.
– Jag kan tänka mig att arbeta med i princip vad som helst bara det är ett arbete som gör att vi kan klara oss, säger Aina.
Lägenheten är full av leksaker, ballonger och teckningar och när Gertruda frågar Aina var hon sover, pekar hon på en gammal soffa och säger:
– Jag sover på den där soffan men jag får alltid plocka bort barnens saker först innan jag kan bädda till den, jag sätter alltid mina barn först och när de har det bra så har jag det också bra!

Dianas stora dröm är att bli frisör
Flickorna är mycket flitiga i skolan och en vägg är full av olika diplom och utmärkelser som de fått. Aina är mycket stolt över sina döttrar som har högsta betyg i många ämnen och tillhör de bästa i sina respektive klasser.
Aigars har precis börjat i första klass och han kan redan läsa och skriva. Just nu är han inne i en cowboyperiod. Cowboyhatten ligger lite nonchalant i en fåtölj och leksaksgeväret har han hängt på ett älghorn ovanför sin säng så att han lätt får tag på det när han går upp på morgonen.
– Margarita spelar dragspel i musikskolan och trots att hon bara spelat dragspel i ett år börjar hon redan att bli riktigt duktig, säger Aina med mycket stolthet i rösten.
Flickorna är duktiga på att teckna och måla och väggarna är fulla av deras teckningar. Dianas stora dröm är att bli frisör och hon övar ofta på ett dockhuvud som hon kan kamma och fläta håret på. Flickorna är mycket kreativa och bygger och fixar mycket själva. Flickorna är också bra på att virka och sticka. Aina håller upp en docka och säger:
– Margarita och Diana fick en docka utan kläder och satte genast igång med att ta mått och sticka en klänning till den.



Jesus är deras idol
Aina och hennes barn är personligt kristna och de är aktiva i pingstförsamlingen i Jelgava. De åker dit varje söndag med församlingens kyrkskjuts. Barnen ser verkligen fram emot att få komma till kyrkan och de deltar aktivt i söndagsskolan. Margarita och Dianas främsta idol är Jesus. På Dianas vägg finns en bild på en bedjande Jesus och under den bilden har hon tejpat upp en lapp med ett bibelcitat från Lukas 18:27: "Det som är omöjligt för människor är möjligt för Gud". Församlingen i Jelgava är som en öppen famn där alla hjälper varandra som om de vore en enda stor familj. Det har gjort att medlemsantalet har ökat de senaste åren då allt fler i Jelgava med omnejd söker sig till tryggheten och gemenskapen i församlingen, bort från allt vad ekonomisk kris och bekymmer heter. I kyrkan kan de känna trygghet och få gemenskap, de får kraft att orka med vardagen och de får hopp för framtiden.



En av dessa mina minsta
Det finns många familjer i Lettland som är i samma situation som familjen i berättelsen, många har även dragit på sig stora skulder då de har valt att köpa mat till barnen framför att betala hyran eller el- och gasräkningar. Att åka ut på den lettiska landsbygden är som att resa tillbaka i tiden, tillbaka till 20- och 30-talets fattigsverige. Det är en tid som jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva, en tid som jag bara har hört min gamla mormor berätta om.
När vi lämnat familjen och åter satt oss i bilen kommer jag att tänka på Jesu ord i Matteus 25:40: "- Amen säger jag er: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig.". 
Det är så pingstförsamlingen i Jelgava arbetar och trots att medlemmarna själva lider brist på det mesta är de villiga att hjälpa andra människor med det de har, kan och är bra på. Pingstförsamlingen förmedlar mat, kläder och leksaker till utsatta familjer, de hjälper de gamla och svaga i församlingen med städning och reparationer. De gör även hembesök hos gamla och svaga som inte själva orkar ta sig till kyrkan och ber och umgås med dem.



Text och Foto: © Mikael Good. All Rights Reserved.

Jag besökte familjen i februari 2010 men trots att det har gått några år så ser deras livssituation ungefär likadan ut idag. Gertruda och Aina heter egentligen något annat. Lettland är ett litet land och av respekt till dem väljer jag att inte skriva ut deras riktiga namn.