Sveriges sista luffare

Det var en underbar vårdag år 1996, jag var på väg ut för att ta en längre promenad i det sköna vårvädret och njuta av fågelkvittret, värmen och vårdofterna efter en lång kall, trist och hemsk vinter. Jag hade gått några hundra meter från min lägenhet. När en man som satt på en parkbänk tillsammans med sin kamrat tilltalade mig och frågade om jag var fotograf pga kameran som jag bar med mig, jag stannade till och hade en längre pratstund med dessa två män. Under pratstunden visade det sig att männen var två luffare från Stockholm som luffade runt i landet och livnärde sig på handel och vandel, de sov hos vänner och bekanta eller på "bänken" om det inte kunde uppbringa något boende. Mannen till höger, jag kommer tyvärr inte ihåg hans namn sa att han och hans polare var Sveriges sista luffare. Mannen till vänster sa att han var Tumba Tarzans son, han klagade över sina dåliga skor så jag erbjöd honom ett par nya tennisskor som jag hade över, jag gick upp i min lägenhet och hämtade dem och han tog tacksamt emot dem.

Jag brukar oftast ta mig tid med människor som vill ha en pratstund, oftast så är det människor som av någon anledning står utanför samhället som vill ha en pratstund, de har oftast intressanta historier att berätta, historier som man aldrig hör annars. Hade jag inte haft kameran med mig så hade jag säkerligen missat denna unika pratstund. Kameran är oftast en dörröppnare till ett och annat samtal!

 
Jag hittade bilden på Sveriges sista luffare när jag nyligen gick igenom mitt bildarkiv. Yashica Electro 35 GTN, 45/1.7, Tri-X, D76. Plats Österängen

Veckans skiva:  Nebraska - Bruce Springsteen

//Chasid 

Det är tråkigt att glättiga bilder på s.k. kändisar...

Det här inlägget är delvis en kommentar på Bengt Björkboms blogg: Straight 113 / Den glättiga fotografin! 

Det är tråkigt att glättiga bilder på s.k. kändisar tar allt mer av det mediala utrymmet, men det är väl som så att bildredaktörerna är mer intresserade av pengar än kvalitet och bilder på kändisar säljer tidningar, ju mer tidningar som säljs desto nöjdare blir aktieägarna. Det hade varit trevligt om det fanns någon bildtidning med reportage-, dokumentär och gatufoto gärna från udda miljöer som inte är drabbade av katastrofer av olika slag. Men tyvärr så finns det inte tillräckligt stor efterfrågan för bildtidningar och de senaste tio åren har flera av de stora framträdande bildtidningarna, som genom åren har lyft fram så många skickliga fotografer och visat så många fantastiska dokumentär- och reportagebilder gått i graven samtidigt som dagstidningarna ger allt mindre utrymme för reportage- och dokumentärfoto.

Det är tråkigt att det inte finns något tryckt media som lyfter fram reportage-, dokumentär och gatufoto, det är tråkigt att det är så svårt att få ställa ut reportage-, dokumentär och gatufoto, på gallerier. Men det är bra att ett forum som internet finns, genom internet har jag fått visa upp mina reportage-, dokumentär och gatufoton för en relativt stor publik! Till dags datum har jag haft ca: 65.000 besökare (av dessa är ca: 40.000 unika) på min hemsida och det är en betydligt större siffra än jag någonsin hade kunnat räkna med! Men det är roligare att ställa ut bilderna och få direktkontakten med besökarna, så länge de är intresserade av bilden och inte av tekniken bakom den, visst händer det att jag får en del "feedback" iform av mail från olika besökare men det är roligare att få den mellan fyra ögon. Det är roligt att ett forum för berättande bilder som  www.outoffocusmag.com får så mycket uppmärksamhet och besökare, den sidan är väl värd ett besök för alla som är intresserade av reportage- och dokumentärfoto, med det vore roligt om Outoffocusmag kunde komma i tryckt form någon gång, det är trots allt trevligare att se bilder i tryck än på en flimmrande skärm!

Jag tror trots allt att omanipulerad (oförfalskad) reportage-, dokumentär och gatufoto kommer att överleva, trots att det ser mörkt ut i dessa glättiga manipulationstider, det kommer alltid fram nya unga fotografer som är beredda att föra facklan vidare även om de är få så kommer de säkert att bli fler i framtiden!

Barn i De Yaku 

Veckans skiva: The Joshua Tree - U2

//Chasid

Vill du vara med och sprida lite ljus i mörkret?

Klockan börjar närma sig lunchtid när vi kör in i en liten by strax utanför staden Balvi i östra Lettland en kall dag i mitten av december. Vi skulle göra ett reportage om när Inga och hennes sex barn fick ett julpaket. Inga är några år över 40 men redan änka efter två män.

Byn är så långt ifrån en pittoresk liten lantlig idyll som man kan komma, det ser mer ut som om någon flyttat ut några fula hyreshus från en miljonprogramsförort utanför Stockholm och placerat dem mitt på en åker i östra Lettland. Husen har dessutom tappat det mesta av ursprungsfärgen, putsen har lossnat och här och där gapar stora hål i fönstren. Inte ens den vita snön som lagt sig som ett täcke runt husen förmår att lysa upp eller ge lite julstämning, det är ju trots allt ett julpaket som vi ska överlämna.



Den lilla byn utanför Balvi.

Inga, Arvids, Ingos och Jemela.

Vi går upp för ett par knirrande trappor i ett av husen och knackar på, innanför dörren hörs inte ett ljud. Vi knackar återigen på och så småningom kommer Ingos, äldste sonen i familjen, och öppnar lite sömndrucket förvånat. Trots att det snart är lunchdags ligger hela familjen fortfarande och sover. Ingos förklarar lite blygt att de inte hade någon frukost hemma så de tyckte det var bättre att sova så länge som möjligt. Vi bjuds in i den lilla lägenheten av Ingos och snart är hela familjen på benen, de mindre barnen Arvids, Raimonda  och Evie är lite nyvakna, hungriga och blyga, Arvids sätter sig på en sliten stol och tittar förundrat på mig när jag tar en bild på honom, barnen är inte vana vid att få besök, speciellt inte besök från utlandet.



Arvids.

I den lilla tvårummaren syns ingen rikedom, inte materiell i varje fall. Ett litet rum på ca 15 m2 fungerar som sovrum, vardagsrum, matsal, läxrum, lekrum - allt som görs i ett hem med tre tonåringar och tre yngre barn. Lägenhetens lilla kök får vi inte ens se och det respekterar vi. Inga skäms lite för hur de bor, tapeterna är fläckiga och hänger löst på väggarna, möblerna är slitna och lägenheten är oerhört smutsig, här och där ligger det högar av gamla cigarettfimpar, damm, brödsmulor och sand, som om någon börjat städa men aldrig orkat göra klart. I ett hörn av rummet har man murat upp en vedkamin, man byggde upp den när centralvärmen i huset slutade fungera för några år sedan. Fortfarande finns det stora hål i murbruket, både i väggen och i taket, efter att de installerade kaminen, det finns bara pengar för det som är livsnödvändigt och inte till något extra, som att snygga till och laga.

Lite avvaktande börjar familjen att plocka ur den stora lådan vi har med oss, men leendena blir allt bredare och bredare. Skrattande visar de upp sina fynd, skrivböcker för skolan, stearinljus, choklad, kaffe, cornflakes…
Plötsligt dyker Arvids långt ner i lådan, han kommer upp och ett stort leende syns på hans tidigare hungersura ansikte när han visar upp sitt fynd ett stort paket spaghetti och han utbrister skrattande:
- Mamma, nu kan vi äta spaghetti till frukost!
För Arvids och hans syskon är spaghetti festmat, pasta i alla former är dyrt och inget som en fattig familj äter till vardags, de få pengar de har räcker oftast bara till bröd och mjölk.



Raimonda, Arvids och Evie packar upp paketet.

Stämningen i lägenheten blir allt bättre och det svårmod som kändes när vi kom lättar efterhand. Inga berättar att familjen inte alltid haft det svårt, båda hennes män har arbetat med jordbruk och även om de inte levde i överflöd hade de alltid mat på bordet. Byn var tidigare ett ganska välmående kollektivjordbruk och husen beboddes av arbetare på jordbruket. Innan Lettland bröt sig loss från Sovjetunionen fanns det många fungerande kollektivjordbruk runt staden Balvi, idag är det dock inte många som fungerar och området är ett av de fattigaste i Lettland. Sedan Lettland blev självständigt har det mesta av jordbruksmarken återlämnats till de ursprungliga ägarna många av dem bor i andra länder och de flesta som tidigare bodde och jobbade på kollektivet är nu arbetslösa och mycket fattiga. De jordbrukare som fortfarande finns kvar har svårt att få sina produkter sålda, det är oftast billigare att köpa importerade varor från Litauen eller Ukraina, eller t.o.m. från andra EU länder, p.g.a. alla produkter som odlats med EU-stöd och därför kan säljas för långt under marknadsvärdet.

Idag ligger stora delar av den förut så bördiga jordbruksmarken i träda och många industrier och företag som var beroende av jordbruksprodukter har fått lägga ner. Det gör att arbetslösheten är hög, både ute på landsbygden och inne i staden. Inga arbetade tidigare på det lilla socialkontoret i byn men är nu arbetslös, hon har fortfarande ett par månader kvar av sitt arbetslöshetsunderstöd på 30 lat (ca 400 SEK) men när hennes nio månader är slut vet hon inte vad hon ska göra. Det är svårt att få pengarna att räcka redan nu. När vi ska gå rinner tårarna längs kinderna på Inga men det är inte tårar av sorg, det är tacksamhet.
- Tack för att ni kom! Det här var den bästa julklapp vi någonsin kunde få.

Vill du vara med och sprida lite ljus i mörkret?
Istället för att lägga ytterligare pengar på någon pryl till din dyra kamerautrustning i jul så skulle jag vilja utmana och uppmuntra dig och din familj att ge ett julpaket till en behövande medmänniska. Ett julpaket, fyllt med basvaror, lite julpynt och kärlek från en medmänniska i Sverige betyder så oerhört mycket mer än vad vi kanske förstår. För den som varje dag tvingas kämpa för att överhuvudtaget få ihop mat på bordet är lite extra mat på bordet till jul eller några klappar under granen en ouppnåelig dröm. Att då, mitt i vardagens bekymmer och tristess, få känna att det finns människor som bryr sig om och tänker på dig gör att man orkar lite till, du vågar lyfta blicken och se bortom problemen. Att få glädjas betyder så oerhört mycket, speciellt när vardagen är svår.

Du kan ge en familj en jul fylld av hopp och ljus, ett julpaket ger dem inte bara lite extra gott till julen, vetskapen om att någon tänker på dem gör det lättare att härda ut och se att det finns en framtid. Det är sann julglädje både för dig som ger och för den som får ta emot sitt paket!

Om du är intresserad av att ge ett julpaket så kan du läsa mer om detta på Hoppets Stjärnas webbsida
Du kan se bilderna ur bloggen i större format i detta album

Text: Marita & Mikael Good, Foto: Mikael Good

Veckans skiva: Sandinista - The Clash

//Chasid 

51...

...Nu har jag kommit upp i 51 inlägg! De senaste veckorna har det blivit nästan ett inlägg per dag,  jag kommer att slå av på farten nu innan jag sugs in i bloggandet... Men jag lovar minst ett nytt matigt inlägg i min blogg per vecka! Jag kommer inte att välja den lätta vägen och montera in en eller ett par bilder och skriva en kortfattad bildtext för att snabbt och enkelt öka på antalet inlägg (det är ju trots allt ingen tävling), mina läsare skulle nog genomskåda ett sådant förfarande (Obs det är inget påhopp på andra bloggare här på Fotosidan, var och en gör som han/hon själv väljer efter tycke och smak).

Efter en trevande start så känns det som att jag börjar bli varm i kläderna, det var ett tag sedan jag skrev sist och att blogga känns som ett bra sätt att "vässa pennan" för framtiden på.

De mest lästa inläggen är inte helt oväntat de som har berört teknik i olika former och de minst lästa de som har rört vardagsfrågor. De inläggen som jag är mest nöjd med och som var tänkta att skapa någon form av debatt har med ett undantag (beror nog mest på titeln) haft relativt många besökare men svarsfrekvensen har tyvärr varit låg.

Jag ber att få tacka för alla kommentarer som jag fått hitills och som visar att min blogg läses, jag strävar efter att svara på alla kommentarer men den som inte har fått något svar på sin kommentar ska inte tro att jag undvikit att svara, tiden har med största säkerhet inte räckt till... Fastän jag är lite sur på Fotosidan just nu så kommer jag att fortsätta vara medlem och ladda upp en och annan bild!

Framtida inlägg kommer att handla om i stort sett samma saker som jag skrivit om tidigare, det blir gatufoto, reseminnen, konst, vardagsnära händelser, kulturell teknik, reportage, lite invecklad humor, inlägg på Yiddish, kryddat med en eller flera bilder. Självklart kommer veckans skiva också att presenteras i fortsättningen, jag har ett relativt digert vinylarkiv (1.000 skivor) att välja av.



På väg från piren. Leitz 35/2.0

Vill du se bilden i större format tryck här

Veckans skiva: The Piper at the Gates of Dawn - Pink Floyd (Floyds bästa med Syd Barett i lyrisk högform, frid över hans minne.)
//Chasid

Nikon D3 och kantskärpan...

...Det är verkligen kul att det har blivit fler spelare i fullformatssegementet! Även om D3'an i princip är en ren presskamera så kommer det fler fullformatsmodeller från Nikon framöver. Ett rykte som har bekräftats från Nikon är en kommande 5D dräpare från Nikon, du kan läsa mer om detta på Johan Ericsons blogg: http://www.fotosidan.se/blogs/photo/11991.htm

Det ska bli intressant och se om Nikon D3 får samma vidvinkelbekymmer med vinjettering och kantskärpa som Canon har, eller om de har kommit på någon fiffig lösning på problemet. Har de inte kommit på någon lösning så har ju Nikon tillgång till finfin vidvinkeloptik från Carl Zeiss som har både bra kantskärpa och minimal vinjettering. Det var definitivt ett smart drag av Nikon att upplåta licensen till Carl Zeiss så att de mest kräsna optikköparna har kvalitetsalternativ. Ett objektiv som det ryktas om blir nästa släpp till Nikon är det utmärkta Carl Zeiss T* 21/2.8. Man kan säga att cirkeln blev sluten när Carl Zeiss började tillverka optik till Nikon. Robert Capas första Nikonkameran var en kopia på en Tysk Contax.

Jag har tidigare spekulerat om att Leica ska göra en Zeiss och börja tillverka optik till Nikon. I så fall skulle det säkert inte bli några billiga objektiv, men kvaliteten på dem skulle vara kompromisslöst superb och definitivt fri från de statussänkande måndagsexemplaren som Canon brottas med på sina dyra L-objektiv, det är skandal att en firma som Canon kan släppa så mycket dyr optik som inte håller måttet (mer läsning om detta finns på diskussionsforumet här på Fotosidan och på Dpreview). Om ut i fall att Leica börjar tillverka R-optik till Nikon så får Canon svårt att hänga med på det vidvinkliga prestigetåget. Visst Canon har utmärkt egentillverkad optik från 85 mm och uppåt som står sig väl mot Carl Zeiss och Leica men det har även Nikon.

Nu kommer jag inte att byta märke, jag tillhör inte dem som springer kors och tvärs över märkesvägen. Canon har har helt klart sina fördelar, den stora fördelen för mig som inte har så fet plånbok är alla de utmärkta billiga, begagnade Carl-Zeiss och Leitzobjektiven som med hjälp av adapter går att köra på Canon, de tar lite längre tid att ställa in, men jag har inte bråttom.  

Det är onekligen kul att Nikon reste sig på åtta och förmodligen kommer att bli en riktigt hård nöt för Canon att knäcka på alla områden från amatör till proffs, detta kommer att leda till en konkurrenssituation som i sin tur leder till att vi får ännu bättre verktyg för vårt kreativa skapande - för det är bra bilder som det handlar om i slutändan och inte tekniska specifikationer eller chip chop - Det är inte kameran som gör bilden utan fotografen om man får använda sig av en gammal klycha!



Parkeringshuset Abisko, Leitz Summicron 35/2.0. Inte ultimat
kantskärpa men nästan. Bl. 8

För bild i större format klicka på denna text.

Dagens skiva: Best Of Mississippi John Hurt on Vanguard (Live)

//Chasid

Ps: Jag har fått en förfrågan om att skriva min blogg på engelska, men det kommer jag inte att göra, möjligtvis kommer det ett inlägg på världsspråket Yiddish! Yiddish påminner om tyska fast med en stor portion humor!