Guvernören beordrade lastbilen att backa på den smala vägen

Du har kanske också sett de populära filmerna på Youtube där bussar och bilar tar sig fram på riktigt smala och svindlande vägar, där det är bergvägg på ena sidan och ett rejält stup på den andra. När jag var i Kina på reportageresa tillsammans med min fru i december 2004 färdades vi på en sådan väg med jeep. Vi skulle besöka ett par avlägsna skolor som låg långt upp i bergen tillsammans med guvenören i Qinghai och hans följe.

Chauffören i vår jeep var bra på att köra och visste precis var han hade vägen. Därför oroade jag mig inte över det hundra meter djupa stupet en dryg meter från min dörr, och passade på att ta en tupplur. Men jag vaknade med ett ryck av att chauffören och den framförvarande jeepen tutade febrilt åt en mindre mötande lastbil. Ett möte på den smala vägen var helt uteslutet. En säkerhetspolis hoppade ut ur den framförvarande bilen där guvernören färdades och gick med myndiga steg fram till lastbilschauffören, han pekade med hela handen och sa till honom att guvenören satt i bilen och beordrade honom att backa. Lastbilschauffören backade snällt ett par kilometer på den smala vägen tills han kom fram till en plats där fordonen kunde mötas och vi körde förbi lastbilen med ett par decimeter till godo.

Under den följande resan mötte vi inte några bilar, men det låg ett par rostiga bil- och lastbilsvrak långt nere i den djupa ravinen. Med hjälp av tolken berättade chauffören att det var ovanligt att möta större fordon på vägen. De flesta som färdades på den åkte moped, cyklade eller reste med lokaltrafiken. När vi kom fram till den första av byarna som vi skulle besöka mötte vi en av "lokalbussarna" som precis hade börjat sin färd mot ett grannsamhälle. Bussen var i princip bara en motor med flak. Men den fyllde sin funktion och med den kunde människorna i den avlägsna byn ta sig till större samhällen för att handla eller arbeta.

Text och foto: Mikael Good

Strax innan festen startade

Pojken på bilden ska strax vara med om sin första julfest. Han och hans kamrater går på en skola som finns i en Indisk stad nära gränsen till Buthan. Dagen innan hade hans mamma och pappa som jobbar på ett teplantage i närheten bjudits på fest. Jag rapporterade om de båda festerna för en svensk tidning.

Text och foto: Mikael Good

Jag vill ha en digital Olympus XA

Under de drygt 40 år som jag har hållit på med foto har jag alltid haft en fickvänlig kompaktkamera som har kunnat följa med i princip överallt. Men den har jag dokumenterat mitt liv och min omgivning, och jag har tagit bilder som jag inte annars hade kunnat ta och som nu är unika tidsdokument från tiden strax innan kameramobilerna kom och dränkte oss i självcentrerade bilder.



Jag tror att det är viktigt att ha fokus och mål med sitt fotograferande så att man inte planlöst irrar runt i tillvaron och fyller sina ljusmaskiner med bilder som aldrig kommer till användning. I sådana fall kan det vara bra att släppa sina teknikmonster och ge sig ut med kameror som är strippade på allt för många förvirrande inställningsmöjligheter, kameror som inte är ivägen för bilden och som tvingar användaren att koncentrera sig på det väsentliga – bilden.



Olympus XA var en sådan kamera för mig. Trots det lilla formatet gick det att ta riktigt bra bilder med XA:n. Det som särskilde den mot andra minikompakter var att XA hade en kopplad mätsökare, vilket gjorde det smidigt att ställa skärpan rätt. Jag har inte visat så många av mina bilder från slutet av 1980- till mitten av 1990-talet, trots att de i många fall är unika. Och togs under en tid då få dokumenterade. Den främsta anledningen till att jag inte visat dem, är att jag måste scanna in och retuschera bilderna, och det är bland det tråkigaste jag vet.

Idag fotograferar alla. Kameror är med i princip överallt, men många bilder är självcentrerade, ytliga och ser oftast likadana ut. Det är få som dokumenterar det som händer och därför riskerar 2000-talet att bli bildfattigt trots att det tas och publiceras fler bilder nu än någon annan gång i världshistorien. Det skulle behövas fler som simmar mot strömmen och dokumenterar det som händer bortom alla selfies och gruppbilder, men för att nå dit tror jag att vi måste lägga undan mobiltelefonerna och använda små smidig kameror som är lätta att ta med sig och som inbjuder till dokumentation. 

Det finns fortfarande några fickvänliga kameror att välja på. Ricohs GR-serie är bra, även om de gärna fick vara något mindre. Jag skulle vilja ha mer utpräglade verktyg, helst skulle jag vilja ha en digital kamera a la Olympus XA som är användbar upp till 6400 ASA, som är vädertätad, som har digital sökare, ett kompakt 35mm objektiv och bildstabilisering. För min del spelar det inte så stor roll om kameran har småbilds- eller APS-C format, det senare duger gott och väl. Framförallt vill jag ha en liten, smidig och fickvänlig kamera som jag alltid kan ha med mig.



Bilderna i inlägget tog jag med en Ricoh GR II i utkanten av GB Road i New Delhi, Indien. Om jag hade haft med mig en stor systemkamera hade jag aldrig fått med mig de här bilderna. Jag sköt inte från höften utan var öppen och ärlig med att jag fotograferade. Den lilla diskreta kameran fick människorna att slappna av och de såg mig inte som ett hot utan som en glad och trevlig turist på kvällspromenad med sin hustru.



Text och foto: Mikael Good

Darjeeling Himalayan Railway – bildreportage

Ett måste för Indienresenären är att åka tåg på världens vackraste järnväg som slingrar sig fram mellan de indiska städerna Siliguri och Darjeeling, eller att ge sig ut på roadtrip med bil utmed världens vackraste väg som bitvis går parallellt med järnvägen.

För ett par veckor sedan publicerade jag en artikel med rubriken ”Världens vackraste väg”, där jag skrev om och visade några bilder från min road-trip mellan de indiska städerna Siliguri och Darjeeling. Egentligen hade min familj och jag som besökte släktingar i Indien över julen, planerat att åka ånglok på Darjeeling Himalayan Railway som ringlar sig fram mellan de båda städerna. Men då vi nästkommande dag behövde åka vidare till en ort som inte låg utmed järnvägen bestämde vi oss för att ta det näst bästa alternativet – bilen.

Det går bara ett tåg mellan Siliguri och Darjeeling per dag och jag hade hoppats på att få möta det gamla ångloket utmed vägen. Men tyvärr var det inne för genomsyn den dagen som vi åkte, så vi mötte det inte utmed vägen vilket jag hade hoppats på. Men när vi väl kommit fram till Darjeeling såg vi två av ångloken, det ena höll på att testköras efter service. Att stanna på den vältrafikerade gatan var uteslutet. Därför vevade jag snabbt ned rutan och hann ta ett par bilder.









Det fanns även ett antal nyare diesellok som används för transporter och persontrafik mellan Darjeeling och Kurseong. Ångloken går främst mellan Siliguri och Darjeeling och är främst till för turisttrafik. Det går bara ett tåg mellan städerna per dag, och avgångstiden är 8.00 på morgonen. Tåget tar 6 timmar och 32 minuter på sig att åka den 80 km långa sträckan. Men utsikten är magnifik och Darjeeling Himalayan Railway lever upp till sitt rykte som världens vackraste järnväg.








De små loken ser ut som leksakståg som fraktar runt turister i en nöjespark. Men trots sin höga ålder är de urstarka. I sakta mak tuffar de upp för de drygt 2000 höjdmeterna som skiljer Siliguri och Darjeeling åt. Järnvägen är gammal. Engelsmännen började bygget av järnvägen år 1878 och sträckan mellan Siliguri och Darjeeling var klar den 4 juli 1881.  År 1999 utsågs järnvägen till ett världsarv av UNESCO.








Järnvägen byggdes för att förenkla transporterna av te till och från tedistrikten. Runt Darjeeling finns ett 80-tal anrika teplantager och staden är känd för sitt svarta te, sin nattmarknad och att den näst belägna järnvägsstationen i Indien ligger i staden. Den högst belägna finns i samhället Ghum sex kilometer söder om Darjeeling. Säkerhetstänket skiljer sig en hel del från Sverige. Järnvägen går rakt genom städer och samhällen, och på sina håll är det är bara några decimeter tillgodo till de närmaste byggnaderna. Det är vanligt att folk går på spåren, men tågen går inte speciellt fort och det finns gott om tid att flytta sig när de kommer.






Denna gången fick jag dokumentera järnvägen så gott det gick från bilen. Som tur var inte hastigheten så hög och jag satt oftast på rätt sida och kunde snabbt veva ned fönstret och ta bilder. Jag kommer att återvända till Indien flera gånger och någon av dessa gånger ska jag passa på att ta en tur med Darjeeling Himalayan Railway, även om det innebär att jag får gå upp i svinottan för att krångla mig igenom den indiska trafiken och hinna till stationen innan den morgontidiga avgången.

Text och foto: Mikael Good

Bilderna från Lettland väcker minnen

För mig är det avkopplande att gå igenom gamla bilder. De får mig att minnas människor som jag mött genom åren, och de har en unik förmåga att återskapa minnen av dofter, röster och miljöer.



Genom åren har jag varit ute på reportageresor runt om i världen och träffat och intervjuat mängder av människor. De flesta mötena har resulterat i socialreportage i text och bild som publicerats i olika tidningar både i som utanför landet. Några av reportagen har till och med översatts till finska, norska, ryska, engelska och tyska.

Bilderna i det här inlägget har jag tagit i Lettland. Det är ett land som jag har besökt många gånger genom åren. Jag har knappt sett några turistattraktioner i landet, men jag har dokumenterat ett Lettland som de flesta inte har sett eller upplevt. En del av bilderna och intervjuerna som jag gjort kommer antagligen att få ett stort dokumentärt värde i framtiden.

Text och foto: Mikael Good